Just nu mår jag så kass att jag kanske inte överlever till en bok. Vet inte, lungan pajade ju för någon månad sen. Därefter har jag mått ganska dåligt. Bäst skriva av sig, tänker jag. Bäst passa på medan tid är. Har aldrig sett någon annan skrift från himlen än Bibeln.

Nå, jag började leva redan som liten. Ensam mor med en far som levde fina livet i en västsvensk kulturstad. Kommunalråd blev han, en höjdare, men det visste inte jag i min mors ganska fattiga hem. Minns hur vi gick ut på dasset på bakgården, hur vi började dagen med att elda i vedspisen.

Mamma var en stark kvinna, en feminist om någon. Hon blev knuffad ut från sjuksköterskeutbildningen på Sahlgrenska. Man får inte bli med barn som sjuksköterska, hette det.

Så hon blev liten chef på posten i stället. En duktig chef, dessutom. Tänk vilken sköterska hon skulle ha blivit! Jag tänker på när hon skar bölder på min morbror, eller när hon botade mot när jag hade halsfluss.

Hon visste vad Sahlgrenska inte hade en aning om.

Sen har mitt liv pendlat mellan natur och kultur. Jag har alltid haft svårt att sikta, att veta vilket intresse som känns viktigast. Har aldrig varit intresserad av att styra och vara chef, men ändå vilja göra skillnad.

Och gitarren, detta gift, musiken som ännu skapar abstinens efter nån vecka. Kan inte låta bli, hur kass jag ändå känner mig.

Viss skillnad har jag nog gjort. Viss. Blev far och fick barn, två fina ungar, som jag kunde ha varit bättre farsa för. Sonen fick mycket tid, men min lilla dotter försummade jag, inser jag numera.

Trots det är hon en kvinna med egenskaper som många skulle avvundas henne. Bildskapare som sin mor.

Sonen skapar i stället musik som finns bland hela världens rappare.

Jag skiljde mig från min första hustru. Vårt förhållande hade gått i något slags stå, vilket nog var mitt fel. Jag levde som ungkarl under några år, hade andra förhållande som alla var viktiga för mig, och – hoppas jag – för dem.

Sen hittade jag min nuvarande kvinna. En härlig kvinna som faktiskt liknar min egen mor (är det rentav vanligt). Vi har tyvärr inga egna barn, men tillsammans blir de fyra ändå.

Goa ungar allihop. En läkarstudent och en ekonom. Och nu finns lilla Sixten, min älskade sonson.

Sen blev jag sjuk. Mental kollaps. Kan man bli dödad av en kommun? Jag kunde. Allt fungerade hyfsat (undantaget alla resor hit och dit för att få ihop det). Men en dag kunde jag inte gå till jobbet alls. Magen sa ifrån. Min fru sa ifrån tidigt. Själv har jag alltid varit envis – det ska gå.

Det gick inte.

Nu vill jag skriva detta. Tappade min lunga för en dryg månad sen. Pheumothorax, heter det. Har inte varit människa sen dess. Är ständigt rädd för att den ska rasa igen. Har slutat röka, och tom slutat dricka mitt älskade rödvin.

Det jag har kvar än våra barn, min älskade fru, mitt goa barnbarn och vår katt. Värfefullare än det mesta. Värdefullare än bra bibliotek och en bättre regering. Som livet.

Kvar finns en älskad segelbåt, ett hus, en ny bil, en vilja att komma över och föra över min erfarenhet till nya människor i livs- och kulturbranschen.

Jag hoppas kunna det. Det är min absoluta vilja. Hoppas att snart våga kuta igen, spika och hamra, såga och fixa. Det kommer hoppas jag, men i brist på vetande skriver jag detta som någon slags biografi.

Jag var en gång amatörpoet, amatörmusiker, amatörartist, amatörbibliotekarie, amatörpappa, amatörmänniska. Har mederkat i många professionella sammanhang. ”Barnspåret” blev en bok.

Det var då, i förrgår. Nu är jag allt på allvar, ett riktigt proffs i i livets afton. Blir det en dag i morron?

Tack alla, livet har varit fint. Min hustru är det bästa som kan hända någon man, och våra barn är underbara tecken på att det finns en framtid.

Nä, jag är inte död än, men känner hur bräckligt livet är. Kan man tappa lungan när man ler skidor, så…

Uno

Halkade låter konstigt, men så var det. Det var vinter, och vinter i Umeå är vinter till skillnad från vinter i Göteborg. Det är bitande kallt, det krävs långkalsingar och varma skor. Alltid mössa, varm mössa. Denna speciella vinter vägde jag mitt liv. Jag skulle bli far för första gången. Mina halvdana studieinsatser (hade tröttnat) gav ingen inkomst. Jag städade kontor på kvällarna när jag inte trubaderade på stans krogar. Tog småjobb hit, och ännu mindre dit.

Men farsaskapet försatte mig i en knipa. En far måste försörja sitt barn.

Då just då, ringde telefonen. Det var från stadsbiblioteket. Man ville veta om jag vill jobba där som bokbusschaufför. En sten föll från mitt bröst. Klart jag ville! Böcker och jag var ju redan ett. Jag var idog kund på bibblan, läste allt mellan himmel och jord. Sån hade jag varit alltid, sån är jag fortfarande.

Det visade sig att en vaktmästare blivit mycket sjuk. Bokbusshacuffören måste rycka in som vaktmästare, och någon måste ersätta bussföraren.

Jag tog min fina rock, svart av manchester, och min hatt av lammskinn med luddet inåt. Har den ännu kvar till en liten frus stora förskräckelse. Stegade sturskt upp på bibliotekets andra våning där intervjun skulle ske.

Jag behövde knappt säga något. Hatten sa allt. Jag fick jobbet på stört, och redan nästa dag övningskörde jag den gamla Mercavanen modell 308. Sexti hästar, massor av böcker, och massor av kyla därtill.

Vi hade en värmare, en Eberspächer, som drog in minst lika mycket avgaser som varm luft. Oftast gick den inte alls. Men kul var det. En vårdag körde jag ner i en grop, ett rejält tjälskott, det smällde till och sen gick bilen knappt att köra. Den gick åt alla håll. I tretti högst fick jag bilaskrället till verkstaden. Det var nästan det sista jag såg av den bilen. Sen blev det äntligen en ny buss. Också den en Merca, men en riktig buss. Det var i den gamla bussen jag drog på mig en lätt prostatit.

Det var mitt livs bästa arbete. Jag började läsa ungdomsböcker och barnböcker – perfekt för alla små pauser som uppstod i väntan på folk. Perfekt för mig som nybliven farsa. Perfekt när skolungarna strömmade in och ville ha tips. Perfekt för mig som missat hela gengren uner många år.

Bäst av allt, jag fick möta kunniga bibliotekarier. Lena Kjersén var en. Varje tur med henne blev en enda lång debatt om barn och läsning, om bibliotek och skolbibliotek, om livet och allt annat som hör livet till.

Senare skulle vi komma att hålla gemensamma bokprat för lärare i hela Umeå, men det är en annan historia.

Behöver jag säga att dessa möten fick mig att söka till Biblitoeksskolan och bli bibliotekarie – jag som ville bli biolog.

På kvällarna samlades vi runt kaféet. Där samlades också Malte och dom andra stora grabbarna. Och Roffe, en tuff rackare med häftig frisyr. Utanför fanns på sommaren en altan. Den fick heta boulevard hos oss. Vi hade ingen aning om vad det betydde. Men där hände allt. Åtminstone allt som inte hände på Blå Stugan, byns andra kafé.

Så vi gick fram och åter de femhundra meterna mellan kaféerna. Förbi Kulturgatan, forbi banken och slaktarens. Så var vi framme. Men det var inte så lätt för oss att bli insläppt i denna syndens håla där grabbarna Ersson höll hov. Busarna.

Det hela löste sig när ”vårt kafé” fick servera öl. Werner sålde öl som andra säljer underkläder, Blå Stugan försvann som träffpunkt. Vi grabbar kollade livet, lärde oss frisyrerna, kolla in brudar vi inte kunde få, såna som Anita, Rosita och Ann. Men andra kunde få dem och vi avundades dem verkligen.

Rosita var vackrast. Vi åkte skridsko, hon och jag en dag när isen lagt sig över fjärden. Nä, det blev inget, men ändå, jag minns ändå hur fint det var att hon accepterade mig, tre år yngre, men ändå en liten man.

En dag, det var sommar, åkte jag min båt och Håkan i sin full av pojkar ut till fågelön. Var vi tio sammanlagt. Sen satt vi i ring bakom enbuskar och onanerade till en skrynklig porrtidning som Bosse snott av sin storebror. Snacka om manssamhälle…

En midsommarafton, jag var väl tretton, tog jag båten och åkte ut till den anda fågelön för att fiska. Jag fiskade nästan alltid på den tiden. på öns södra klippa fanns ett suveränt fiske efter abborre. Jag kastade ut min abuspinnare och drog abborre efter abborre, de gick i stim. Då började bandet spela på land. Var det Allan och hans gäng, jag vet inte. Men jag vett at det sög i mig, att jag längtade efter flickor, efter något att hålla om.

Jag åkte hem innan mörkret och kände tomheten och saknaden. Hemma fanns mamma, hon hade blivit orolig, kramade mig. Men jag tänkte mig något helt annat. Ändå fanns det en TV på den tiden, en svartvit av märket Monark. Där fanns en liten tröst, jag minns nu inte vilken, men någon var det…

Nästa dag var jag helt röd på ryggen. Hade somnat på aborrklippan någon timme. Ont gjorde det, och konstigt såg det ut men en halva röd och den andra vit. Som trettonåring var det dessutom skämmigt. Nu gällde det att grilla andra halvan också!

Det gjorde jag. Varje ledig stund (fick småjobba med grävningoch spikande på huset) låg jag och pressade fast ryggen sträckte och brände. Efter några dagar var det lika. Fast nu var sidorna vita, och håret dessutom.

På den tiden visste vi varken om rökningens faror eller solens. Eller ville inte veta om dem. Folk fick kräfta, det visste vi och tyckte inte om. Men orsakerna… En dag åkte jag efter att fiskat dagens mat (min mor älskade att jag fiskade middag till oss) lade jag till vid en badplats. Då hade jag hunnit blir nästan svart. En av damerna som bredde ut sig i Smålandssolens sken lyfte på sitt huvud, såg på mig och viskade till vänninan ”du det går en neger med vitt hår där…”.

Det blev jag stolt. I nästa fundering ska jag berätta när jag träffade mitt livs första svarta man…

Dessutom hade vi en liten båt. Eka med Crescent Marin 3 hästars motor. En dag skulle det fiskas. Jag och Jörgen drog ut mot de bästa gäddvattnen som fanns i Östersjön på den tiden. Spännande. Och mer spännande var det för att vi skulle fiska på andras vatten. På den tidenen fanns inget fritt fiske i havet.

Min specialwobbler var på. En ABU Hi-Lo 26 gram i gäddfärg. Hade kostat skjortan att köpa in. Jörgen körde med spinnare. Vi undvek grunden utanför hamnen, drog förbi skulpturen på hamnskäret, förbi Grindeskär och ur sikte för fiskevattensägaren, en ganska sur man som det gällde att undvika.

Just bakom stenarna utanför Grindeskär vek vi av åt babord, och där låg fjärden med sina fina grynnor öppen för våra drag. Av med motorn och glida längs grunden i vinden.

På första kastet redan fick Jörgen napp. Upp kom en stooor abborre, en riktig baddare i 8 hektosklassen. Jag testade min wobbler, drog den ganska sakta längs en grupp stora stenar (detta var där klippskärgården bytte skepnad till stenskravel). Då högg det rejält. En gädda på några kilo hade huggit, kraftig, pigg, krävde sin man innan jag kunde sätta handen bakom nacken och lyfta in den i båten (vi åt gädda på den tiden!).

Så låg den där. Jörgen drog några abborrar till, tror han hittat ett stim. Jag hade ytterligare några hugg på min gäddmördare – Hi-Lon – men fick inte upp någon av dem. Då hörde vi motorn. Var det inte Kalle H:s snipa?

På den tiden kände vi igen ljudet från varje inombordare. Kalles var typisk, inte ljuddämpad av vatten, den lät. Och plötsligt, runt udden kom Kalle själv, röd i ansiktet, arg som ett bi, och bordade oss innan vi hann få liv i snurran.

Jaha pojkalymlar, sa han. Jaha, nu tar jag spöna. Och fisken. Så gjorde han det. Min fina fiskerulle, Jörgens lika fina rulle, våra fina spön och våra förhoppningar om ett bra fiske försvann direkt. Hur kul var det?

På vägen hem deppade vi rejält. Jag som körde såg rakt ner i durken och skämdes. Så mycket såg jag ner i durken att vi gick på grundet utanför hamnen med en duns. Farten var inte hög, kanske fyra knop, men det kändes och vi fastnade där ingen nånsin fastnat.

På kajen stod de vanliga gubbarna och skrattade. Snart var det ute i byn att vi gått på grund. Jag fick kliva i, det var höst och kallt i vattnet, men jag lyckades få ut båten på djupare vatten. Så var det när jag blev tagen för tjyvfiske.

Det var första gången, men det skulle bli en till långt senare. Fiske är spännande i sig, men tjyvfiske ger en ytterligare dimension till spänningen.

Jo, vi fick spöna tillbaka. Fast först fick vi be om ursäkt. Kalle menade med glimten i ögat att så nya rullar måste smörjas, och det hade han absolut inte tid med…

Nästa drapa kommer att handla om Finland, om Inari Träsk låångt upp i det norraste av norra. Men det blir en annan dag. Må väl

Sen blev det Uppsala. En fin stad där jag trivdes bra. Mamma jobbade på posten, och jag fick först åka med bak på hennes cykel av märket Hermes och med registeringsskylt bak. Sen fick ja gen egen cykel av märket Nymans. Nymans verkstäder låg i stan, och min dagmammas man arbetade där som chaufför till direktörerna. En stor bil körde han. Var det en Nash eller Cadillac. Minns inte det.

Men jag minns när min morbror Sven lät mig köra hans Citroen. Också stor med 6-cylindrar i motorn. Det gick i över hundra och jag satt i hans knä och styrde. Senare övningskörde han med mig, Det var Svens förtjänst att jag kunde ta körkort.

Sven hade olika bilar, men fastnade för folkor, det har jag också gjort. Han brukade försöka finta mig. Kunde säga ”kolla ormvråken” och peka. Om jag kollade fick jag en omgång skäll. Folkor var speciella, motorn bak och lätt i framändan. Sladdade lätt i vänterväglag. Varje liten rörelse i ratten skapade en stor rörelse på vägen. Bra att lära sig hålla kursen med.

Nå, när jag var liten, mycket liten, kom en cirkus till stan. Elefanter gick på gatan, apor klängde i burarna och massor av artister snurrade och dansade. Jag följde med en äldre kompis och drog iväg just när mamma skulle komma hem från jobbet. Skulle jag inte ha gjort.

Mamma blev orolig. Var fanns hennes Uno? Jo, jag var vid cirkuståget. Hon fick cykla ut med sin nylackerade (jo, hon lämnade in hojen på en verstad enkom för detta) Hermes för att hämta mig, och hittade mig faktiskt. Kunde ha blivit lycka, blev i stället att jag fick stryk md mattpiskaren. Så kunde det gå.

I min litenhet var jag också dum. En dag sa en större pojke att det var helt OK att kasta en sten i glasrutan till tvättstugan. Måsta jag, sa jag. Visst, de ska ändå bytas, sa han. Rädd som jag var kastade jag en sten så att rutan gick sönder med ett brak. Vaktmästaren som inte var sen att registrera det hela krävde min mor på summan för en ny ruta. Då fick jag stryk igen.

Annars var livet i Uppsala bara bra. Det fanns vattenfyllda gropar som kallades lergroparna dit vi barn inte fick gå. Men där fanns iglar, spännande djur som vi bara måste få kolla. Vi gjorde så, fick skäll och bannor, men inget kunde hålla oss från spänningen.

Det fanns en judisk familj också. Sonen Leif och jag var bästisar. Vi gick på ett slags dagis tillsammans. Ofta satt jag vid hans matbord och väntade på att vi skulle gå dit. Lustiga ritualer vid matbordet, men jag tyckte det var fint. Han hade kippa ibland, hans far som ägde en affär i närheten hade också en sån. Det finns judar, ch det finns sionister har jag lärt mig senare. Hoppas det gick bra i livet för Leif och hans familj.

Sen var det vintrarna. Vi hade snöbollskrig. Det var på Ymergatan. En tjej brukade ha mig på sparken som var en stridsvagn. Hon var större, det var alltid så, en massa större tjejer tog hand om mig. Jag trivdes som fisken i vattnet. Agneta hette hon som jag dessutom var kär i, för så var det, vi små pojkar var alltid kära i stora flickor i tioårsåldern. Jag fick snöbollar att kast, och som jag kastade!!!

Mer om mig och min bardom kommer i nästa kapitel om ni vågar och orkar… BabaU

Jo, vissa vägar hittade jag ändå, min kvinna är en sån, och mina intressen är precis såna. Men är inte meningenmed livet att nå nånstans, nå till ett visst uppsatt mål.

Jag satte aldrig något annat mål än att må bra och vara frisk. Jo, jag mår bra och är hyfsat frisk (knät kärvar något och ryggen säger ifrån av och till, men annars..)

Tänk om jag satt målet att bli statsminister, eller chef för något verkliget viktigt som Asea eller Astra Zenica? Tänk om jag satt målet att bli miljöminister, eller åtminstone forskare i något biologiskt.

Jag gjorde aldrig det. I stället lät jag dagen bestämma, och om dagen inte innebär något fattat beslut väntade jag till nästa dag. Jag väntar fortfarande.

Idag väntar jag på att nån ska fråga om jag inte vill jobba för dem. Idag väntar på att det äntligen ska bli något av mig. Jag är 63 år.

Vad blev jag då? Jo mycket, nästan så mycket allt att det lika gärna kan kallas inget. Jag sprider ut mig. Kan inte bestämma mig för vad som är viktigast. Gör små trevliga listor över hur jag vill att min lilla framtid ska se ut, men glömmer dem sedan genast.

Idag har jag köpt tvättmedlet som varit slut i en hel liten vecka. Idag har katten fått ny kattsand. Idag kan jag genom regnet se mitt nya plank som äntligen blivit klart sedan jag ägnat timmar och dagar åt att fundera på hur det skulle byggas.

Idag skulle jag till båten för att plocka ner motorn, lägga på täckning och göra allmänt klart, och idag skulle jag rensa på tomten.

I stället sitt jag här eftersom regnet gör utomhusvistelse omöjlig. Det visste ja redan i förrgår när jag läste väderleksrapporten. Så kan det gå, skulle en viss författare ha sagt – han hette Vonnegut och är död sedan en tid.

I stället tvättar jag. I stället städar jag. I stället funderar jag på inomhusfix och om det är nåt bra på TV. I stället förtvivlar jag åter över att våra politiker är så låsta i sina kopplingar till de pengar som göder dem att de låter svenska skattepengar svälta ut Makedonska bönder via ännu ett helmisslyckat biståndsprojekt. Någon har blivit rik på kuppen, och jag väntar ännu på att få veta vem – kan det vara Swedbank?

Fär den nyfikne är det del 1 i ett antal delar om mitt liv och leverne och de tankar och händelser som omgärdat det. Ett slags biografi, inte helt sant, men sant nog att kunna fungera i det sammahang som heter livet.

Hon kunde ha varit klar efter 10 minuter. OH-bilder på instruktionssidor i A4-format.

För mig som varit med ett tag i träsket arbetslös kändes det inte kul. Hur ser de på min tid, mitt liv, min situation? Men den fd rektorn malde på, sa samma sak minst fem gånger, folk pustade, visade tydligt hur jäkla löjligt det var, men rektorn skulle fulla sin tidskvot till varje pris.

Sån är politikens konsekvens. Vad kostar det? Min tid, hennes tid, tretti åhörares tid. Om tid är pengar, var det en orimligt dyr kurs!

Jag hoppas på bättring framöver. Sökte jobb i morse igen, och kommer att fortsätta så. Det gäller att inte ge upp är vad som gäller att inte ge upp, som faktiskt gäller, nämligen att aldrig ge upp eller tappa hoppet, dvs. inte ge upp eller balla ur är roliga klockor, men också att inte tappa greppet om snaran när bödeln fäller falluckan….

Jahopp, en språklek, kantänka. Jag kan tänka, ibland i alla fall, kantänka. Dags att lägga av? Japp! Hej då.

Nu har ett antal, säkert bra men icke organiserade coacher blivit arbetslösa. Arbetslösa som kanske börjat hoppas har ramlat tillbaka i gropen, och AF får inte göra det de faktiskt kan och är utbildade för.

Nå, hörde litet off record att folk i AF har dålig eller nästan ingen utbildning, men det är off record, märks nog först när man försöker ta ett djupare samtal med dem.

Så nu sitter jag där jag satt för ett år sen. No coaching, tiden rinner, bara söka jobb och ibland komma på intervju, ibland, ganska sällan faktiskt. Det finns ju inte jobb!!! Men det finns gott om välutbildade arbetslösa.

Ska inte gnälla mer nu, ska samla papper, ska fixa frisyren, ska stryka brallorna, ska nämligen på intervju i morron. Tänk om

Jag tänker på de som ska coacha mig till nytt jobb. Inte ett pekfinger lyfter de. Jag får ringa och tjata mig till litet stöd. Litet stöd alltså. Ville ju så gärna göra nytta, inte bara bygga om i huset, snickra samman säng, flytta saker hit och dit, läsa litet nyttigt, gå runt, cykla runt, dra repan runt motionsspåret eller till båten där riggen måste fixa litet bättre.

Jag ville leva, betyda något för någon mer än mina barn och min älskade kvinna.

Två mail idag. Jobbet har blivit tillsatt av någon annan. Jag sjönk genast ett steg till. För så är det, att när jag sökt ett jobb har jag visst hopp. Det har blivit allt mindre ju äldre jag blivit. Men jag är ju så jäkla pigg!!! Och jag kan mer än de flesta, det vet jag.

Känner du en bibliotekarie som kollar några överblivna brädor, kalkylerar, mäter litet, sågar litet, borrar litet, skrivar litet och – vips! – har han gjort en säng till dottern som kommer hem från London.

Nå, trodde det. Dessutom passar sängen perfekt under de loft jag engenhändigt gjort för att ha båtseglen under vintern. Jo, jag mätte en gång, men sen gällde intuitionen, den som bar mig genom världen till dess jag sade upp mig på senaste jobbet.

Livet i ett radhus består också av grannarna. Jag har bra grannar, de hjälper mig mycket mentalt. Vi delar plank, och vi delar farhågor och glädjor. Vi kollar varandras rosor och funderar över vädrets växlingar. Jag har tur som äger sista huset i raden, dvs. fritt åt ena hållet. Många brädor fler att underhålla, men fritt som inget annat hus.

Där har jag mina svarthättor, mina blåmesar i holken, mina kråkor som alltid retar min katt – hela kvarterets egen Smilla Katt.

Mellan varven läser jag mycket. Måste hinna ifatt vårt eget bibliotek. Det står där och pockar med både lästa – de flesta – och olästa böcker.

Sen är det mötena med coacherna. Det nya företagandet. Mina pengar till såna som ska ge mig jobb som annars inte själva skulle ha något. Det känns skamligt. Nedvärderande. Jag vet vad jag kan och att jag kan, men ska ändå tvingas sitta med andra olyckliga och dra igenom det hopplösa läget. Annars får jag ingen A-kassa. Den kan jag ändå inte leva på.

Själv är jag en bättre utbildare än dessa sk. coacher. Jag har utbildat många i mina dagar, varit mentor till ännu fler. Konstigt att sitta som elev i ett läge där jag borde varit lärare! Men så är livet, vissas levebröd andras elände.

Deppigare blogg än denna har jag aldrig skrivit. Jag är älskad, uppskattad av min familj, kan och gör mycket, men det räcker inte, inte för mig. Jag kan mer än så, och vill få tillfälle att visa det.

Nu slutar jag, nu ska fisken in i ugnen och barnen ska få. De är visserligen vuxna, men behöver ändå äta.  / Nya Tänk om

Titta gärna in för ett kåseri av och till. Jag lovar mera värme och humor och absolut mindre gnäll!!!