Det som vi saknar, eller det som vissa saknar (nu talar jag om de som lider utav depression/ångest attacker) är motivation.

Det finns så enkla saker i vår vardag som är en självklarhet, tex

• Borsta tänderna
• Klä på sig
• Gå till Ica
• Panta burkar
• Åka buss
• Vistas bland folk

Detta är några få saker som i stort sett alla människor gör på en regelbunden basis, men har du tänk på att det finns ännu fler som inte gör det? De som du aldrig ser, de som aldrig gör något för att motivationen saknas.

Att gå till tvättstugan och tvätta kan vara en pärs, kan ta flera veckor att planera in att boka en tid.

Att öppna dörren när någon ringer på kan även det vara en pärs, om du ser en vän som du tycker mkt om men du klarar inte av att öppna dörren

Gå ut med soporna är inte så enkelt som det låter.

Men vad är det då som gör att man inte klarar av dessa enkla saker, dessa helt vanliga normala saker?

Du som inte ”lider” av detta, du kan ju inte förstå den plåga man får gå igenom för att kasta saker, men du som lider utav det sitter troligtvis och nickar just nu.

Det som utlöser dessa saker, i mitt fall är press, tvång, krav ifrån alla andra, även om ingen säger något.

Varför kan man inte få vara ”normal” eller vad det nu är som alla andra är. Varför måste jag få kämpa för att ställa mig i kön på Ica när det är 2 personer före mig?

Nu kommer en klassiker som jag tycker jättemycket om att få höra: ”Alla mår väl dåligt ibland”

JAAAA, jag vet, det är inget speciellt med mig, jag är bara löjlig som måste hoppa av bussen och gå hem för att det är en person på bussen som jag ”tror” vill mig något illa…

Självklart så mår alla dåligt ibland, men i ”vårat” fall, vi som mår dåligt utav ångestrelaterade syndrom, vi mår bra ibland.