Jag både lever och bajsar fortfarande.

Jag funderade på att skriva ett inlägg om bajs för någon timme sedan. När det ännu var nyårsafton. Som ett avslut. Sådär som sig bör. Men jag gjorde det aldrig. Däremot loggade jag in mig på denna sida tolvslaget och upptäckte att det fortfarande finns enstaka stackare som hittar hit. Det värmer, det gör det, även om det inte genererar i några större intäkter. Fem spänn drog mina ord in förra månaden. Utan att jag lyfte ett finger.

Men till saken.
Bajs alltså.

Jag tillbringade nyårsaftonen i sängen med jävelusiskt ont i magen. Och på toaletten. Bajsade för glatta livet. Samtidigt som jag försökte koncentrera mig på en riktigt bra bok. Och det fungerade faktiskt. Jag läste ut hela boken. Före tolvslaget. Det firar jag nu genom en kopp kaffe såhär på morgonkvisten. Ska vi slå vad om att jag hinner bajsa innan någon ens upptäckt mina ord?

Var är den uteblivna läsarstormen?!

Såhär ligger det till:

Jag tar en paus. Härifrån. Och testar mina vingar. Bland höghus och låghus och dårhus. Det får bära eller brista. Bullshit finns ju alltid kvar.

Nu har jag gjort det igen. Bajsat. Vad som kommer härnäst återstår att se.

Jag har bajsat! Jag har bajsat! Små jävla kluttar som vägrar åka ner med pappret på första spolningen så man får spola en gång till och en gång till. Kanske är det min toalettstol det är fel på. Fan vet. Men nu har jag i alla fall bajsat och känner mig mycket lättare i sinnet. Dags att fira. Ni vet hur.

Nu har jag visst varit utan cigg i fyra timmar igen. Bara sådär. Men jag har ont i magen, mår illa och gråter för minsta lilla jag läser. Nästan så man skulle kunna tro att jag har mens. Det har jag inte. Det hade jag på bröllopet. För den som inte visste. Fiser illa gör jag också. Upptäckte jag precis. Alltid ett gott tecken. Ja, ni vet – dags att bajsa snart.

Jag träffade ju Elvis häromdagen. En slibbig jävel. Från Strängnäs. Här är han. Med ett halvt kilo smör i håret och en skumgummimadrass i kragen.

Foto: Bullshit Press

Och just när jag hade tänkt skrida till verket upptäckte jag att jag har börjat klättra*. Inte på långa vägar i samma utsträckning som förr. Men ändå. Det värmer. Tyvärr har jag ju slutat bajsa.

*På listorna, vill säga.

Känslan av att vilja börja om från början, eller bara på något nytt, förföljer mig. Varför jag inte bara gör’t kan jag inte sätta fingret på. Eller det kan jag visst. Det handlar om separationsångest. Det här är ju mitt skötebarn. Kan inte med att bara lämna det vind för våg. (Fatta vilken hönsmorsa jag kommer att bli den dagen jag får barn. (Ja, den dagen kommer. Det måste den.)) (Nej, det där är ingen dubbelhakssmiley. (Men påminn mig om att jag har ett inlägg om sådant språkbruk i fingertopparna som bara väntar på att få komma ut.)) Jag ser dock inte någon som helst logik i min separationsångest när det kommer till detta. Det är ju bara att länka hit och dit för att låta nytillkomna läsare njuta eller avskräckas. Hmm.

Hmm.

Hmm.

Ja, jag tänker. Det hör ni ju. Men det ska nog vara ganska snabbt avklarat. Det där tänkandet.

Hur tänker ni?