Har du någon gång bara legat i sängen och riktigt lyssnat på musiken?

Riktigt kännt musiken när den spelas, tänkt på alla instrument som är med, vilket tonläge det går i, riktigt bara kännt musiken.

Det är en obeskrivlig känsla att göra det och enligt mig är det verkligen underskattat.

Jag kan göra det i sekunder, minuter tillochmed timmar bara ligga där och känna musiken, känna basslagen känna sångarens röst, känna instrumentens toner fylla ens kropp, rent ut sagt obeskrivligt.Det befriar en inombords får en att släppa allting när man bara liger där det är sjukt vad en sådan simpel sak kan få en att må bra, få en att känna sig fri.

Varför är det alltid kvällarna eller nätterna som tankarna börjar svamla i huvudet på en? Det blir bara jobbigt, riktigt jobbigt. Man vet inte riktigt vart man ska ta vägen för man orkar inte, orkar inte tänka på allt, inte nu, inte här, inte vid detta tillfället. Just nu vill man bara ut och gå rensa sitt huvud men det är alldeles för sent och vädret är verkligen inte det bästa, kan börja åska när som helst nu igen.

Men alltid alltid lovar man sig själv att man ska ta vara på livet, man ska verkligen det men när det väl blir kväll och man sitter ensam blir det väldigt lätt, väldigt ofta andra tankar, tankar som är helt emot det att ta vara på livet, man blir egoistisk när man tänker på sådant här och frågan är, behövs det verkligen att tänka på sånt här, man mår ju inte bättre av det, speciellt inte vid tillfället, men i längden får man något ut av det i längden eller det är bara slöseri med tid alltihop, allt tänkade? Blir förvirrad av det jag själv skriver men känner att det måste komma ut.

Det finns mycket folk som bara tar livet för givet, jag gillar inte det, klarar inte av det och känner mig skylig på något sätt när jag tänker.

Nu när man går i skolan och det är sista året i grundskolan så händer mycket, väldigt mycket. Mycket roligt men samtidigt kommer känslor fram om att lämna tryggheten, tryggheten bland alla sina vänner som man aldrig kanske kommer säga ett ord till efter man slutat nian, kontakten bara säger upp sig automatiskt. Jag erkänner jag är rädd, rädd för att lämna säkerheten bland alla lärare som sett en växa upp lärt en nästan allt man kan här i livet, iallafall det mesta. Klassen kommer bli splittrad därmed vänner splittras, vissa har man gått med ända sedan man flyttade hit och började gå i skolan här i munka, vissa har droppat in med tiden men ändå så har alla vänner blivit som en liten familj, en liten säkerhet här i livet. Det är tanken av allt detta som gör mig rädd, riktigt rädd, men ändå så är man spänd och ser fram emot nya saker, nya händelser, ett nytt kapitel i ens liv. Man vill börja på det nya kapitlet som i en bok, man är spänd för man vet inte vad som händer. Men man hoppas fortfarande att personer från det förra kapitlet är kvar, dem flesta iallafall.

Jag vill verkligen tacka alla mina vänner för vänskapen jag har med dem och jag vill att den ska leva kvar till slutet av min livs bok.

Exakt idag, var det 10 år sen, 10 år sen du tog dina sista steg, sa dina sista ord, gjorde din sista sak här i livet, allt du gjorde denna dagen för 10 år sen var det sista du någonsin skulle göra, för sen skulle du lägga dig under bilen och bli krossad, krossad inombords rejält, för du var inte hel efter de dargit bort dig från bilen, hur mycket alla än ville så var du inte hel, när jag såg dig såg du hel ut, du hade bara ett blåmärke i pannan när du låg där på båren på sjukhuset, dina kläder var dock uppklippta men jag lade inte märke till det, jag kramade dig en sista gång där, förstod inte hur illa det hade blivit med dig, du hade gått sönder inuti, det fanns ingenting de någonsin hade kunnat göra, du hade alltid varit isönder inombords, det är jag med men på ett annat sätt, men isönder är jag. Var vid din grav idag, lade en röd ros, men den försvann bland de andra blommorna men lade den där, det fanns känslor med rosen, saknad, kärleken till en pappa, stod bara där och tittade, viskade saknar dig och gick, orkade inte mer ville inte mer. 10 år.

Av alla tankar, tankar på allt möjligt, från gymnasiet till pappa, även om jag vet vad jag ska välja så blir man fylld av information hela tiden, hjälper sina vänner med att fixa fram saker om det och så för, vi sitter ju i samma båt, de har också denna stressen om sitt val, vissa vet andra inte. Jag vet men blir förvirrad, ska bli skönt att åka bort, Åka ner till Spanien, Puerto Rico. Men sen blir det tillbaka direkt till stressen, allt det vanliga, alla vanliga tankar all oro. Vill inget längre känns det som, vill bara hoppa över vårterminen, börja på sommaren direkt för dåkan man fly från verkligheten då med. Lagom mycket iallafall. Då behöver man inte känna sig instängd iallafall, man kan alltid gå ut och rensa huvudet vilken tid på dygnet som helst, det är för kallt för det nu, för mörkt för det nu.

Vill till åhus, vill till den gatan, vill till det huset, vill känna alla minnena som finns kvar med dig, vill vara på den platsen där du tog ditt sista andetag. Det har snart gått 10 år pappa, 10 sjukt långa år, vi var med släkten igår på din sida men där är alltid nånting som fattas när vi samlas, och det är du, du fattas varje gång när det blir nånting, födelsedagar, fester, midsommar, nyår, påsk, ja allt, du fattas bara där. Vill bara tillbaka till det stället du levde dina sista dygn, dina sista timmar, dina sista minuter och dina sista sekunder. fan vad jag saknar dig.

Jag drömde inatt, var riktigt längesen jag drömde nånting överhuvudtaget, men de va världens värsta dröm, min syster dog, hon dog i drömmen, och jag grät grät i drömmen men också i verkligheten, jag grät så jag vaknade var helt förtvivlad, visste inte vad jag skulle göra, men lugnade mig och tänkte efter att det var bara en dröm, en mardröm som tack gode gud inte var sann, för om den drömmen varit sann hade jag inte klarat av denna värld längre. Så mycket betyder du min syster för mig och jag skäms inte ett dugg för att säga det.

Julen 07 börjar närma sig som dem flesta märker, alla firar vi dem lite på vårt eget sätt, själv ska man med sin familj åka tidigt och packa ut alla julklappar i bilen, börjar resan mot Förslöv där mina faster, farbror och mina två kusiner bor, där ska vi då äta lutfisk som varje år, leka en liten sorts presentlek med alla de närmaste på pappas sida av släkten. Sedan ungefär halv 3 så bär resan vidare till Våxtorp där min mormor och morfar bor, kommer vi dit mammas sida av släkten samlas och vi tittar på Kalle Anka som alltid  sen äter vi m.m. och har det allmänt trevligt. Det är verkligen kul att alla kommer med, men tyvärr så ska Jocke redan åka till åre på kvällen så han sticker vid 9 tiden, ska köra 100 mil på julafton för jobbet, lite tråkigt.

Men vill hälsa alla en riktigt God Jul

Ibland hittar man låtar, väldigt gamla låtar men väldigt bra låtar, detta har hänt mig fyra gånger, fast med fyra olika årstider på låtarna, den äldsta är ingen mindre än Stardust – Music Sounds Better With You, kan tänka mig att de festa har hört den, tro det eller ej men den gjordes 1998 (!) det är nästan helt genialt, den låten är underbar, älskar låtar i den stilen, men sen kan man undra, var tog de som gjorde låtarna vägen? Två av de fyra låtarna jag hittat, de artisterna bara försvann från kändisskapet eller vad man ska säga, de två andra älskar jag också och de artisterna är ej inaktiva, de två som försvann vad jag vet var Modjo med sin låt Lady hear me tonight och Stardust med sin låt Music sounds better with you, dessa två artister och dessa två låtar är för mig i särklass, finns ingen låt som är gjord bättre i den stilen och de funkar alltid, alltid, kvittar vilket humör man är på så kan man sätta på någon av dem låtarna och bara njuta. Men tyvärr så bara försvann artisterna slutade göra låtar (?) jag har letat efter fler låtar med Stardust men hittar inga, känns konstigt, samma med Modjo vad hände, han bara försvann? Båda gjorde vars en musikvideo till sina låtar men sen? Stardust kom som sagt ut med sin låt 1998 och Modjo kom ut med sin 2001 (rätta mig om jag har fel) två underbara låtar, tyvärr inga fler. De andra två låtarna är ingen mindre än Daft Punk – One More Time (2001)och en solklar Gigi D’agostino – Lamour toujours (2002), de är låtar som alltid funkar med och de blir aldrig gamla, man känner att de fortfarande hänger med och det är underbara, they are immortal.

Ja hjälp mig ur denna trista kväll, finns inget att göra och jag kan inte göra något allt för roligt för jag ska upp tidigt, tävling imorgon, kanske inte satsar till 100 % men mer än 50 är det iallafall så måste gå och lägga mig lagom tidigt så jag blir utvilad. Som tur är när allt känns urtrist hittar man Sensation Black skivan från 06. Ett fenomen, underbar konsert som jag verkligen lyssnat på många gånger och fler lär det bli. Bara talet i början tar en med storm för det är så sant, så äkta. En dag ska jag dit en dag ska jag stå på det dansgolvet känna basen så i min kropp, föras med i rytmen och bara njuta, bara va, bara leva. För i de tre dygnen som det vara så behöver man inte tänka på något, behöver inte oroa sig för något, behöver inte känna något, bara leva, bara släppa loss och bara njuta.