Varför är det alltid kvällarna eller nätterna som tankarna börjar svamla i huvudet på en? Det blir bara jobbigt, riktigt jobbigt. Man vet inte riktigt vart man ska ta vägen för man orkar inte, orkar inte tänka på allt, inte nu, inte här, inte vid detta tillfället. Just nu vill man bara ut och gå rensa sitt huvud men det är alldeles för sent och vädret är verkligen inte det bästa, kan börja åska när som helst nu igen.

Men alltid alltid lovar man sig själv att man ska ta vara på livet, man ska verkligen det men när det väl blir kväll och man sitter ensam blir det väldigt lätt, väldigt ofta andra tankar, tankar som är helt emot det att ta vara på livet, man blir egoistisk när man tänker på sådant här och frågan är, behövs det verkligen att tänka på sånt här, man mår ju inte bättre av det, speciellt inte vid tillfället, men i längden får man något ut av det i längden eller det är bara slöseri med tid alltihop, allt tänkade? Blir förvirrad av det jag själv skriver men känner att det måste komma ut.

Det finns mycket folk som bara tar livet för givet, jag gillar inte det, klarar inte av det och känner mig skylig på något sätt när jag tänker.