Nu när man går i skolan och det är sista året i grundskolan så händer mycket, väldigt mycket. Mycket roligt men samtidigt kommer känslor fram om att lämna tryggheten, tryggheten bland alla sina vänner som man aldrig kanske kommer säga ett ord till efter man slutat nian, kontakten bara säger upp sig automatiskt. Jag erkänner jag är rädd, rädd för att lämna säkerheten bland alla lärare som sett en växa upp lärt en nästan allt man kan här i livet, iallafall det mesta. Klassen kommer bli splittrad därmed vänner splittras, vissa har man gått med ända sedan man flyttade hit och började gå i skolan här i munka, vissa har droppat in med tiden men ändå så har alla vänner blivit som en liten familj, en liten säkerhet här i livet. Det är tanken av allt detta som gör mig rädd, riktigt rädd, men ändå så är man spänd och ser fram emot nya saker, nya händelser, ett nytt kapitel i ens liv. Man vill börja på det nya kapitlet som i en bok, man är spänd för man vet inte vad som händer. Men man hoppas fortfarande att personer från det förra kapitlet är kvar, dem flesta iallafall.
Jag vill verkligen tacka alla mina vänner för vänskapen jag har med dem och jag vill att den ska leva kvar till slutet av min livs bok.
Jasså dem är super bra!.jpg)
