Av Thomas Knutsson

 

Redan här vill jag varna känsliga läsare för ett ”fult ord” som egentligen inte alls är speciellt fult utan ett helt vanligt företagsnamn.

Men, man kan ju undra hur ordermottagaren svarar i telefonen när det ringer.

Jag körde en liten runda i högsbo industriområde häromsistens när jag var på väg till bilbesiktningen i Sisjön när jag plötsligt fick syn på en skylt med ”ordet”.

Okej, nu kommer det

Hmm!

Ja ja, det kan vara jag som har snuskig fantasi, men visst påminner väl namnet om en speciell grej. Eller…

Jag var ju tvungen att googla fram vad företaget sysslar med.

Jo då, där står att : KUKA ( blä, bara att skriva namnet känns lite äckligt) bygger industrirobotar och att KUKA sedan dom byggde den första redan 1977 och att KUKA ( usch) strävar efter ett gott anseende.

Då tänker jag på just en liten detalj.

Snälla ni, BYT NAMN!

 

Ja, bilbesiktning ja!

Med en bil från 1997 så kan man väl inte förvänta sej några ryggdunk från bilprovningsgubben.

Men herregud, ser dom att man rullar in där med en smårostig och risig bil så kan dom väl ta det vackert med hammaren.

Det är väl med bilar som med oss människor!

Bilar kör man till en bilprovning!

Vi människor går till en vårdcentral, men inte fasen går väl doktorn loss och börjar slå på oss med hammare eller sparka på oss för att sedan avsluta med att säja hur dåliga vi är!

Jag tänkte ett tag att han tänker väl hugga sej in genom golvet underifrån.

Ett litet tag var jag nära att säja till att det finns en dörr på sidan som man kan öppna och gå in genom.

Jag sa aldrig det.

Hela spektaklet slutade med en tvåa på handbroms och en tvåa på att vi måste byta bromsrör och en bromslampa på höger bak ej lyser och att strålkastarna fram har svagt ljus.

Det värsta av allt kommer till slutet.

Vet ni vad jag sa?

-Tack!

Jag tackade!

Snacka om välartad Svensk!

En okänd gubbe som hackar sönder ens, inköpta för surt förvärvade pengar, bil och som sen har han mage att klaga på den.

Sedan så står man där och säjer tack!

 

Vi var på årets höjdpunkt!

Sjömagasinets julbord.

I år med ny ägare.

Wagner istället för Mannerström!

Vi var besvikna.

Sjömagasinet har aldrig förr gjort oss besvikna. Men, tyvärr så blev det så i år. Inte så att maten var dålig, men smågrejor som inte var som förr.

Jag menar, den krogen ska ju ändå vara en stolthet för Göteborg.

Självaste julbordet hade det mesta som vanligt!

Men, om man ska ha olika sorter med sillinlägningar så vill åtminstone jag veta vad det är för sorts sill i varje burk.

Jag älskar lutfisk.

Men när jag äntligen kom så långt så var lutfisken slut.

Efter att ha frågat två gånger om det möjligtvis kommer fram någon mer lutfisk så anlände den. Men hallå, två gånger på en finkrog.

Nä, tyvärr Wagner! Efter att Sjömagasinet i alla år har fått en femma av oss på Asperö så får vi tyvärr sänka betyget till en fyra.

Till slut när jag skulle in och pudra näsan så har det varit så trevligt med dom vikta linneservetterna som har legat där intill handfatet.

Vad skådade mitt öga?

Va!

Tro nu inte att jag är en petig fan!

Det är inte mej som jag tänker på.

Jag tänker på alla kändisarna och andra personer från jordens alla hörn som brukar vara vana vid ett visst sätt.

Nä, uppsnäppning!

 

STORM!

Jäklar sicken storm!

Och sicket högvatten!

Här är några bilder som jag tog i morse. Tänk då att vattnet hade varit ännu högre i natt.

Asperö 20111210

Happy days

Thomas

 

Av Thomas Knutsson

 

Igår så fyllde min dotter Klara 11 år.

Eftersom alla ska till sina skolor och arbeten så var det till att ladda guldbrickan med oboy och rostemacka, flagga och paket samt , på gränsen till medvetslöshet, sömndruckna familjemedlemmar och våra olidliga stämmor till” ja må hon leva ” redan klockan 05.30 på morgonen.

Bland paketen som var av både mjukt och hårt slag funnes även ett litet avlångt och platt kuvert vars innehåll bestod av två stycken biljetter till Idolgrejen i Scandinavium igår kväll den 2/12-2011 kl 20.00.

Klara blev jätteglad och framåt eftermiddagen åkte hon iväg med storasyrran Josefin för att beskåda sin livs första konsert!

Ja, klockan sprang iväg och sent igår på natten så kom dom hem, jättenöjda med att ha varit där.

Lika nöjd var väl inte lillasyrran J när hon fick reda på att dom skulle till Scandinavium.

Jämmer och elände hemma i tevesoffan hela gårdagskvällen. Ja, åtminstone så länge Idol varade.

Som tur var hade Klara snappat upp att fem stycken ”idoler” skulle uppträda inne i östra nordstan just i denna dag.

Jag hörde min egen mun säja att ” såklart att vi ska åka in och kolla på dom”!

Sagt och gjort! 09.31-båten tog vi, Klara, Julia och fadern själv, nämligen jag!

Trots ösregn och mycken kraft i vind så var det rena glädjeresan in till stan. Jag har ju på senare tid åkt spårvagn några två, tre gånger och tycker att det är riktigt trevligt så även denna dag blev det till att stega ombord på en järnhäst med nummer 11.

Så här i julemånad så känns det allt lite gôtt att sitta och titta på alla våra medmänniskor. För, trots regn och rusk ser alla lite julgoda ut. Lite fröjderliga och varma i sina små sinnen.

Nåja, spårvagnsresan in till Brunnsparken gick så att säja på räls!

Vi klev in i Östra nordstan och blev lite förvånade av att det inte var knôkfullt.

Först så svalde vi ner var sin hamburgare på Mcdonalds

Efter detta så var det lagom att bege sej till scenen.

Och vi kom så jäkla lagom så att vi stod nästan längst fram.

Och, tänka sej, där kom dom och ”idolerna” fanns på riktigt!

Där fanns Emil

och Molly som sjöng helt fantastiskt

Olle var som vanligt helt grym

Och lilla Moa var även hon helt otrolig

Den där dryge lille skitungen Andrè får icke vara med bland mina bilder. Ovanstående ”idoler” var jättetrevliga och goa på alla sett!

Dom hälsade och sa hej inför sina framträdande med den där skitungen var så jäkla dryg. Dumdryg!

Tyvärr så hann jag inte få upp kameran när Amanda P sjöng men hon var också kanon.

Sen var det dags för autografskrivning!

Där hade vi också tur för flickorna hamnade bland de första.

När Klara och Julia sprang iväg för att ställa sej i kön så såg jag till min skräck en man med en stor filmkamera som råkade vara riktad just mot mej!

Jag kom i samma sekund på att det spelas just nu in en slags teve-serie som tydligen ska heta ”Nordstan”.

Tänk om just denna sekvens visas i bild och där står jag, ensam som fulafarbrorn bland massa ungar och tittar på unga idoler. Faaaan, varför gick flickorna iväg……

Där står mina två flickor! Ja, dom två till vänster om Molly ( som var jättesnäll och hjälpsam som mina töser sa).

Och vem har vi här då om inte skitungarnas skitunge, Andrè!

Så sorgligt ensam och skitungig han verkar. Han sa inte ett knäpp sa dom!

Ja ja, han lär väl sej med tiden…

Nä, nu börjar det bli väl trångt för min smak. Oj, vem var det? Jo, min kära systerdotter Jennie som jobbar i en skoaffär alldeles intill scenen hade fått syn på sin gamle morbror. Gôtt att ses.

Nä, som sagt, trångt är det

Men, lite bilder på all härlig julbelysning i stan

Nä, nu har vi fått nog för den här gången. Mot spårvagnen och mot Saltholmen

 

Nä, nu är vi hemma och det är så jäkla gôtt

Asperö 2011-12-03

Happy juldays

Thomas

 

 

 

Av Thomas Knutsson

 

GLÄDJE!

Med oerhörd glädje har jag nyss införskaffat sex stycken exemplar av årets glädjeämne No.1

Ja just det. Julkalendern 2011.

Att det ska vara så himla märkvärdigt kanske ni sitter och muttrar för er själva, men se det är det.

När jag såg den bekanta ställningen av finaste papp innehållande dom färskaste julkalendrar för året så kunde jag inte hålla mej.

Likt ett barn dök jag ner i högen av julkalendrar och roffade åt mej  det översta exemplaret.

Mmmm, jag bara njuter.

”tjuvarnas jul” är namnet på årets bilaga.

Låter spännande.

Snabbt hem till Ulla på Berntssons livs på Asperö.

-hallå ja! Dags för årets beställning av julkalendrar, sa jag!

Jaha, sa Ulla. Är det samma antal även detta år?

-Jajamän, sa jag. Sex stycken vackra exemplar. Ett var till barnen och ett till mej själv för min samling.

När jag var ett litet litet rart barn så var hela december som en enda lång saga. Att sitta framför teven med ”adventskalendern” i knäet och bara vänta på luckuppningen.

Aaaahh, jag ryser av goda känslor bara vid tanken.

Såklart att mina egna små små rara barn ska ha samma uppväxt. Därför ska dom ha varsin julkalender.

 

Det var det om detta.

Nu något helt annat!

Vad är det för sjuk värld vi lever i?

Vi var nog bland dom sista härute på Asperö med att skaffa dator tror jag!

Dels för att ekonomin inte tillät det men också därför att vi (jag) inte tyckte att det var så nödvändigt.

Men,till slut så stod det en i vår hall. Vi ville att om vi nu skulle ha en dator så skulle den stå centralt i huset.

Barnen var rätt så små och det blev ju ” som jag befarat” ett jäkla liv rätt så omgående.

Det var ju tjafs om vems tur det var och vilka spel som var vems och all möjlig jäkla skit!

Nu, kanske tio-femton år senare, ligger det datorer precis överallt.

Ibland när det ska dukas upp till mat så är jag tvungen att skyffla undan fem stycken datorer. Plus lika många mobiler. Och laddarjäklasladdar och all möjligt annat bråte.

Och samma tjafs består om vems spel det är och var dom ligger någonstans.

Häromkvällen fick jag ett riktigt anfall.

För en gångs skull satt merparten av familjen ( utan Karro tyvärr för hon är i Stockholm ett tag till) i soffan i teverummet. Vi satt och såg på ”så mycket bättre” som jag för övrigt tycker är det absolut bästa teveprogram som någonsin har producerats.

Jag halvlåg där i soffan och bara stortrivdes när Tomas Ledin hyllades och slängde ur mej någon liten kommentar och liksom förväntade mej något litet svar.

Det kom aldrig och förvånad över tystnaden vände jag huvudet något styrbord och såg till min förskräckelse fem böjda gamnackar som satt med sina jäkla datorer.

Det värsta av allt är att hustrun har börjat med något underligt bokstavsspel på sin mobil.

VAA!

Jag vet! Jag låter som en gammal 48-åring.

Men jag hatar nog datorer.

Och tangentbord.

Fan, det var bättre förr!

Nä, nu något mycket roligare!

Den 7/12 Klockan 15.00 stegar jag och mina gubbs-polare in genom portarna på ”Sjömagasinet”. Årets stora julbord är äntligen i antågande.

Spännande i år när Wagner håller i rordret.

Men, det är inte allt, för den 13/12 klockan 19.00 har företaget där jag jobbar bjudit in sina fast anställda med respektive på julbord på ”pensionat Styrsö skäret” och det ska bli oerhört roligt. Dels för att hustrun ska följa med och också för att jag aldrig har varit innanför dess väggar.

Nu ska jag inte vara negativ och säja att jag ska tillbringa hela långa julafton från morgon till kväll i en blå buss på Styrsö/Donsö. Nä, så negativ ska jag absolut inte vara.

Ingen ska ju tro att jag är bitter för att jag ska jobba på självaste julafton. Nä, tro inte det.

Hahaha, jag bitter för att jag ska jobba julafton. Nä

 

 

Bitter!

 

 

 

Inte jag!

 

 

 

Julafton i blå buss.

 

Låter riktigt kul!

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ

 

Asperö 2011-11-23

Happy days

Thomas

Av Thomas Knutsson

 

-Vadå, ”jaha”?

Ja, vad ska jag säja då?

- Men herregud, du har inte skrivit på en hel evighet sen och så börjar du med ett ”jaha”!

Men… vadå då! Ska det vara så där jäkla dant nu också!

- Nä, det ska det inte, men det får väl ändå likna nåt!

Okej!

Godaaaaaaaag och hej och välkomna till en liten stund med mej. Fantastiskt att få vara här en liten stunddddddddddddddddddddddddd…….

-MEN FÖR JISSE NAMN, SKÄRPNING!!!!!

Jag måste säja som det är! Jag har fått skrivstopp i hjärnan, eller var det nu sitter någonstans. Fullständigt stopp. Vet inte vad jag ska skriva om!

- Att du inte sa det med det samma. Lille gubben! Hmmm, har du bekymmer? Är det något som du vill prata om? Eller, som man säjer i Amerikanska skitfilmer, ”do you want to talk about it”.

Hahaha, nej nej och nej. Inga bekymmer här inte. Allt är bara bra. Det är så jäkla bra så man tror inte det är sant. Osannoligt bra kan man säja.

-Ja, det var väl himla kul för dej att det är så där jäkla bra! Men, skrivstopp säjer du.

Jajamen!

- Kan du inte skriva om den där gången när skulle ta tåget till Alingsås, men somnade på dasset och vaknade inte förrän du var i Köpenhamn!

Nä, vill inte!

- Men skriv om när du handlade för femtusenspänn på IcaMaxi och kom till Saltholmen och lastade alla varor på en sån där käck vagn som man kan låna för trettio spänn och när allt var lastat så rullade hela jäkla lasset rätt i sjön och flöt rätt ut på Danafjord!

Nä, inget kul!

- Men, skriv om när du hade köpt en fin bil, en Mercedes tror jag att det var, Och du var så himla glad för den var så fin och välskött och jättebillig och hade fina små flaggor på framskärmarna. Köpte du inte den av någon som du mötte under GötaÄlvbron. Ja, i vilket fall som helst så när du stolt körde mot Saltholmen så stoppade polisen dej och beslagtog bilen omedelbart för den var nyss stulen. Och det var en rysk diplomatbil… stulen på Sankt Sigfridsgatan. Jag har för mej att du hade bilen i ca… 17 minuter!

Nä, vill inte!

Men den där gången när du hade varit på firmafest i stan och skulle åkam hem med sista båten, tror det var Skarven, och du var lite ”trött”. När du skulle stämpla din biljett där framme så skulle du vända dej om och ramlade rätt på pulversläckaren som någon hade dragit ur sprinten på så hela flaskan tömdes ut där fram.

Nix.

-Nähä, okej då! Trökmåns!

Asperö 2011-11-06

Happy days

Thomas

 

 

 

 

Av Thomas Knutsson

 

Äntligen är hösten här. Eller, den är nästan här.

Och man är tjockare än någonsin!

Det är ju då själve Hälsö fyr också att ju mer jag ska banta ner mej desto tjockare blir jag.

Någon sa att: varför börjar du inte med den där bacon o ägg-dieten!

Diet, sa jag!

Jag har ju ätit ägg o bacon till frukost hela mitt arbetsliv och det är ju därför jag ser ut som jag gör.

Ibland så undrar man…

 

Vi åkte spårvagn i middags, jag och hustrun!

Jag menar, angående spårvagnsolyckan häromdagen när 27 personer fick in på sjukhus.

Varför finns det inte säkerhetsbälten ombord?

Varför får folk STÅ i gångarna?

Varför finns det inte remmar att förankra i barnvagnar och rullstolar?

Inte konstigt att det blir många som skadar sej vid stora olyckor!

Och, nu kommer det!

VARFÖR få den där oerhört jobbiga utropavhållplatsrösten vara kvar?

Jag vet inte varför, men den där ”rösten” får mej att bli förbannad.

Den är ju helt fel, den stämmer inte in här i Göteborg!

Det måste väl finnas någon annan som kan prata in hållplatserna på band här i vår stad. Om inte så kan undertecknad tänka sej att ställa upp.

 

Och!

Våran altan är färdig.

Och vi är helt enkelt hur nöjda som helst.

Oerhört duktiga snickare.

Det blev verkligen ett extra rum att vara på i somras. Gött!

 

Igår vid frukostbordet blev jag och hustrun så otroligt överaskade av våra fem fantastiska barn.

Helt plötsligt dök där upp ett brev på matbordet, mitt bland pastej, ost och filmjölk.

Däri stod att jag och Lena ska checka in på hotell Avalon tidigast klockan 16.00 och att bord var bokat klockan 19.00 på restaurang Vivaldi.

Och, allt har dom betalat så det var bara att åka in!

Vid alla gudar, så fina barn vi har, att dom har kunnat hålla allt detta fullständigt hemligt för oss i en hel månad.

Snacka om att få en stor klump i halsen när man tänker på det.

 

När vi stegade in på Avalon och checkade in sade hon bakom disken att: vi har varit tvungna att disponera om bland alla rum på grund av ett bröllop så vi har uppgraderat er till en svit!

Va, sa jag! Är det bra eller dåligt?

Det är bra, sa hon bakom disken.

Vi åkte upp till plan 6 och , ja, här är några bilder

Kolla utsikten

Men, hur kan man komma på tanken att göra ett bord av en gris?

Hmmm

Och ett helt fantastiskt restaurangbesök på kvällen

Detta glömmer vi aldrig.

 

Asperö 2011-09-11

Happy days

Thomas

 

Av Thomas Knutsson

 

Jo, jag tänkte ge er en liten rebus.

Vad blir det om man lägger ihop

med

och

Hmmmm!

Jo, gissa igen.

 

Snart kommer svaret!

Hmmmmm

 

Här kommer det.

Alltså, blankt halt golv+ liten lätt matta+ vasst hörne på väggen= inget bra.

Så kan det gå när man jagar barn på kvällen.

Och jag hade icke smakat på lilla flaskan.

 

Häromdagen hade jag återigen inte uppfyllt dessa få saker som jag skulle ha gjort här hemma.

- Man kan inte ha dej till nånting! utropade hustrun.

Jag tänkte för mej själv, kan man verkligen inte det!

Men någonting måste man väl ändå kunna ha mej till.

Jag tänkte och tänkte och tänkte…

Jag vet!

Man kan väl köra lastmoppe på mej ändå

Javisst, det gick gôrbra!

Och visst går det väl att ha en gammal pappa till att provköra en gräsklippare på, eller

Hur bra som helst, och se så glad o käck jag ser ut. Visst går det att ha mej till nåt.

Som när det ska tändas stearinljus och någon har varit inne och snott alla ljusstakar, ja då finns pappan där!

Vips så har vi lite mysigt ljus på köksbordet.

 

HALLÅ, det finns inget toapapper, ropar nån från dass.

Då kommer pappan ångandes och ordnar upp situationen

Som sagt, ingen ska säja att man inte kan has till nånting.

 

Till slut några goa bilder från feskekôrka här i Göteborg

 

 

 

Asperö 2011-08-12

Happy holidays

Thomas

Av Thomas Knutsson

 

Sommaren och semestern är här, och med det följer ett helt annorlunda liv!

Inget är sej likt. Det ska sittas ute i tid och otid.

Det ska ätas och lagas mat ute.

Man ska till och med vila utomhus.

 

Man är totalt slut när kvällen äntligen är i  annalkande.

Likt en spansk ” mördarsnigel” segar man sej fram till ytterdörren och lyckas med stor möda dra ner dörrhandtaget.

Men, är det läge att krypa rakt in i sängen tro?

Not!

Inte om man som vi idag, käckt och piggt tog våran lilla badbåt över till Rivö för att bada och äta medhavt och umgås med kompisar.

Medhavt ja!

Innan avfärd lagas det mat och packas och donas in i absurdum.

Och gott är väl det, men sen då!

Sen, på kvällen när familjen kryper upp för trapporna, när alla är trötta och mildt sagt lite förbannade på varandra, vad ska då ske?

Jo, en hel säck med äckliga tallrikar och bestick och kläggiga glas och matrester och kaffetermosar som har läckt och… och… och…

Man nästan gråter.

 

Men nästa dag så gör vi om samma procedur igen.

Gött!

Och där har jag den där griniga gubbminen igen

Och där var vi i!

Våran lilla badbåt

Härom kvällen var vi ute och drog upp några små makrillar

Nystekta finns det inte mycket som är så gott!

 

Apropå god mat!

Jag slängde ur mej frågan förut på Rivö om vad familjen hade ätit i sina liv som var så gott att dom kom ihåg det. Och det fick inte vara hemma.

En fem i topp lista.

Min lista är som följer.

NR 1.  Året kan ha legat runt 1979-1980 sådär. En kompis till mej var kock till sjöss, en jäkligt duktig kock. Han bjöd en kväll på något som jag aldrig hade känt maken till. Jag tänker fortfarande på detta.

Grillad scallops (kammussla) som han först hade marinerat i piri-piri, vitlök, citron salt och peppar.

Oj oj oj så gott det smakade.

NR 2.  När jag och äldsta dottern J och min brorsa Magnus  var på SydKoster en gång för en tio-tolv år sen så gick vi på en krog nere vid en av bryggorna.

Vi tog in som förrätt grillade havskräftor med vitlök. Som huvudrätt bars det in var sin stor tjock och helt nystekt rödtunga med färskpotatis.

Jisses så gott det var.

NR 3. När jag hade mitt åkeri så var jag varje vecka uppe i Skärhamn. Då passade jag alltid på att äta min lunch på Hotell Nordevik.

Där fanns då på den tiden, 1990-talet, för det mesta stående på menyn, stekt torskfilè med skarpsås, kokt potatis och lingonsylt.

Och då snackar vi inga frysta fiskpinnar utan helt dagsfärska doningar tillagat på gammalt hederligt bohuslänskt vis.

NR4. Det måste bli på hösten strax innan vår dotter Klara föddes, alltså hösten år 2000.

Min hustru och jag beslutade att avlägga visit på det bästa som vår stad har att erbjuda.

Jajamän, Sjömagasinet. Hos mr Mannerström himself.

Förrätt: hummersoppa med hummerkorv. Himelskt

Huvudrätt: Kokt piggvar. Grymt

Efterätt: Kommer jag inte ihåg

Men eftersom vi både minns denna afton som en riktig kulinarisk höjdare så var det dyrt men väl värt varenda öre.

NR 5. Det är när jag och två goa kompisar tog en restresa till en liten ö utanför Greklands kust, Poros.

Där fick vi en kväll in på ” vår” restaurang något som vi ofta gör här hemma hos oss när vi grillar.

Ett foliepaket innehållande något så enkelt, men likväl riktigt välsmakande, en rejäl bit fetaost som var halverad. På undre delen duttade man lite fin olivolja och därpå lite tomat och basilika samt paprikapulver. Därefter lägges den andra delen feta på och foliet omsluter hela härligheten. Paketet lägges på grillen och lyftes inte av förrän osten har mjuknar. Underbart gott.

Nä, det var allt för idag.

Asperö 2011-08-03

Happy hollidays

Thomas

 

Av Thomas Knutsson

 

Men se goddagens på er

Här ligger jag iklädd endast kalsong och skön skjorta.

Men varför gör han så, kanske ni undrar!

Jo, jag har semester.

Tre veckor att bara göra ingenting på! Eller…

 

” Jag vill ha en egen måne” sjöng  ju Ted Gärdestad en gång!

Fick han som han ville då? Vet ej!

Men ” jag vill ha en ny altan” gick jag och gnolade hela vintern och våren.

Hur det gick med det kan ni se med egna ögon.

Det gick hur bra som helst

Nu har vi lite plattläggning kvar o snickarna som är på semester har också lite pill att göra.

Gôtt!

 

Sicken helg det har varit!

Tack vare  facebook så har jag fått kontakt med två systrar som bodde här när vi var tonåringar.

Vi var närmsta grannar.

Man kan säja att vi umgicks jämt. Och det var alltid skoj.

Åren gick och åren gick igen. Och igen och igen och igen!

Men förra veckan beslöt vi att nu var det dags.

Nu jäklar ska vi träffas… men nu som vuxna!

Herreguuud så skoj det skall bli, och pirrigt!

På lördag!

Med tolvbåten. Till norra bryggan!

Jag åkte ner med lastmoppen för att möta upp och räknade lite på fingrarna hur många år sen det kunde var sen sist!

Hmm, kan det verkligen vara tio- femton år sedan… nä, det kan det inte vara.

Jag menar, hahahaha, femton år sedan, det är ju skitlänge sen.

Men… så kom jag att tänka på min äldsta dotter… hon ska fylla arton i höst!!!

Kan det vara en annan sorts år… då eller?

Ahh, det reder väl sej.

Nu kommer båten! Herregud, tänkte jag. Hur ser dom ut? Ja, jag vet ju hur dom såg ut då, men … nu då. Jag menar tio eller femton år…

Ja, jag själv har ju absolut inte ändrat mej något nämnvärt sen då! Eller?

Men, där är dom.

Jisses, dom har inte ändrat sej så där jättemycket.

Det tog typ tjugofem sekunder där på bryggan så satt den!

Det kändes som om vi pratades vid senast för en eller två veckor sen.

Men, detta är inte klokt, men det var tjugosju år sedan dom flyttade härifrån Asperö.

Jag måste säja att det var en hellyckad dag.

En magisk dag.

 

Just det, innan dom kom så var jag så jäkla uppspelt, ni vet, glad typ!

Jag var så… stissig, så det var nära att gå åt helvete.

Så här var det!

Min yngsta dotter J är väldigt allergisk mot ägg och mjölk.

Och nu menar jag väääääääldigt allergisk!

Hon ville ha ett glas oboy, som vanligt gjord av solhavre.

Jag snurrade i vårat kök med än det ena och än det andra, just i väntan på vårt stora besök från förr!

Jag tog fram ett stort glas ur det ena skåpet, burken med oboy ur det andra. Ur stora kylskåpet tog jag fram solh… nä!

Fan, jag råkade i min stirrighet ta fram vanlig kossemjölk och hällde i denna farliga dryck i hennes glas.

Jag rörde i oboyen och gav glaset till min lilla dotter.

Fy faen, jag blir helt svettig bara av att skriva detta!

Efter någon minut så ropade hustrun på mej om jag visste om dotter J kanske hade fått något konstigt i sej!

Nä, vadå, svarade jag?

Hon är alldeles flammig och kliig i halsen och mår inte bra, svarade hustrun.

Just i det ögonblicket visste jag exakt var det var som var fel.

HELVETE, OBOYEN, skrek jag!

Ungefär halva glaset hade hon hunnit få i sej.

Hon kräktes o kräktes och fick mediciner i sej.

Allt gick som tur är bra men, vad faen tänkte jag på?

Sicken jäkla idiot man kan vara!

Usch så jag har grubblat över detta.

Nä, nu är det fika.

 

Asperö 2011-08-01

Happy hollidays

Thomas

 

 

 

Av Thomas Knutsson

 

Ja, då var det alltså dags.

Den gamla damen i min släkt som dog i början av april hade som sin sista önskan talat om för min moder att hon ville bli spridd i havet utanför Långedrag, där hon som barn hade bott!

Detta ansöktes det om och blev sådeles beviljat med stämplar och underskrift.

Idag så var det dags för själva ceremonin.

Vi mötte begravningsentreprenören vid avtalad tid och rum för överlämning av urna!

Brrrrr

 

Där står den!

Ja, själva akten gick jättebra och med värdighet. Kändes riktigt bra efteråt.

 

När allt var över ville morsan och farsan bjuda oss på lunch.

Konstigt hur man efter en sån här procedur kan vara sugen, ja nästan riktigt hungrig efter mat!

Vi körde in till Långedrag och la till alldeles intill restaurangen.

Servitrisen visade oss till bords och berättade lite om dagens lilla meny!

Gôtt!

Jag ville ju såklart ha en liten förrätt.

Rökt lax-nånting….

Sketagôtt

Sen var det dags för själva huvudrätten som gick helt i föräldrarnas tycke och smak. Ja, i min och syrrans också, såklart.

Stekt rödspättafilèt med kokta potäter, stekta champignoner och skirat smör…

Apgött.

 

Men… ibland, eller rätt så ofta faktiskt. Eller, man kan nästan säja alltid, så har jag en obehaglig liten böjelse!

Jag kollar in hur folk beter sej när dom inte märker det.

Jag tror inte att dom märker det iallafall!

Idag så var det ”smörpåsmörgåsbredarfolket” som blev de lyckligt utvalda.

Jag råkade sitta så till att jag hade fri uppsikt över salladsbüffen.

 

Där fanns ett rätt så stort urval av diverse sallad och grönt. Likaså fanns även lite gott knäckebröd samt nybakt mjukt dito!

Folk kommo och gicko i en strid ström för att fylla på sina små asietter med allsköns primörer från vår herres gröna hagar.

Men, när alla dessa individer kom till brödbordet så märkte jag att ingen av dessa bredde smöret på, på lika sätt!

Jag kunde inte slita mej ifrån detta skådespel. Där funnes alla de slag av människor. Allt ifrån ”han som bara kletade på en klick smör” och ”hon som skrapade av nästan alltihopa” till ”han som helt frenetiskt med perfektionism skapade sej en smörgås med ett bröd som ett konstverk” till ”hon som inte ville ta där någon annan har varit framme med kniven utan välte hela klicken och tog ifrån där det var nytt”!

Och en hel massa andra smörpåsmörgåsbredarstilar.

Jag kan bara säja som följer. Om ni någon gång sitter på lokal och det är trökigt, så ägna er åt att kolla in andras små beteende. Kvällen blir lyckad.

 

Tänk att på söndag så åker min äldsta dotter J till London för att gå på dansskola i två hela veckor och på måndag åker min näst äldsta dotter K till Schweiz för att hälsa på en klasskompis vid hennes familjs bostad i tio dagar.

Det blir ensamt här hemma då. Vi blir bara fem kvar i huset. Nästan tomt!

 

Asperö 2011-07-08

Happy summerdays

Thomas

 

 

Av Thomas knutsson

 

Min näst yngsta dotter ”K” har sen i påskas börjat på Svenska Balettskolan!

Den ligger ungefär vid Selma Lagerlöfs torg ute på Hisingen.

Det är min andra dotter som går i den skolan. J gick ur nian år 2009.

Det är ju inte utan att man undrar vad man som förälder har gjort att just balett har den lockelsen på flickorna. Vad jag vet så är just jag inte så väldigt känd för att lägga några direkta balettsteg såsom ” pas” eller ”pliè”. Inte heller ”pas de borre” eller ”echappè”.

Eftersom Svenska balettskolan har intagning för elever från hela Västra Götaland så innebär det att man då får klasskompisar från därstädes!

Igår var det dags för ”K” att gå på födelsedagskalas hos en klasskompis.

Nu är man ju van vid att när barnen ska på kalas så är det bara att slänga sej på lastmoppen i bara kallingarna, ett par pissetofflor och en gammal t-shirt.

Men, alls icke i detta fall! Den lilla klasskompisen råkade bo i …… Ucklum!

Då räcker det inte med pissetofflor och det där andra som man kan ikläda sej!

Nä, nu blev det som en mindre resa som vi skulle giva oss ut på, K och jag.

Nu ska vi se, hur dags börjar kalaset då?  Var fasen har vi lagt inbjudningsbrevet?

Där….  Jo, klockan 12.00 ska vi vara där. Och när går då båten in till Saltholmen? Hm hm hm, Va! 09.51!  Och när ska kalaset vara slut då?

Jo, det varar mellan 12.00 till 15.00! Och det vet man ju sedan andra kalas att det alltid drar ut lite på tiden. När går då båten hem?

Men herregud! Den går ju inte förrän 17.30!!!

Hemma ungefär vid tio i sex. ÅTTA TIMMAR! Det blir ju som en arbetsdag…. för ett kalas som tar tre timmar. Och, vad ska jag göra i tre eller treochenhalv timme i Ucklum?

Jag får nog ta med kaffe i termos och nån macka eller nåt!

 

Vi åkte in som vi skulle, K och jag. Vi körde ner till Östra Nordstan för att köpa present.

Vi kollade lite på husen runt femman-huset och konstaterade att  dom ser kônstiga ut

Vi frågade oss också om man aldrig behövde uppdatera ett godkännande, eller är det verkligen så att om man har lagat god mat en gång och fått ” bra i tidninga” så gäller det för all framtid?

HALLÅÅÅ! 2001. DET ÄR TIO ÅR SEDAN!!!

 

Ja… vi körde alltså upp till Ucklum och K blev avlämnad i god tid.

Jaha, men jag då! Tre och en halv timme kvar till kalaset är slut. Vad gör man i dom avkrokarna? Kanske ska man åka upp till Stenungsund och gå o småhandla lite.

Jag kör iväg och styr mot Stora Höga! Förresten, ligger det inte ett känt bageri där någonstans!

Jo, i Jörlanda ska det finnas ett ställe som är väl känt för sina fina vörtbröd! Nu ska vi bara ta fram plånboken. Väl förberedd ska man alltid vara…

Men…… var fasiken har jag nu lagt plånkan?

Efter att likt en galning ha rotat igenom min väska utan gott resultat slog jag numret till hustrun!

Jodå, plånboken låg där hemma på köksbordet!

-Satiken, utbrast jag för mej själv!

Jaha, där stog jag nu mitt ute i ingenstans utan pengar eller kort!

Som tur var hade jag kaffe o mackor med mej. Eftersom jag ej är en människa med en naturlig längtan efter natur så tänkte jag dra mej åt en tappstation med bänk o bord på utsidan för att fika!

Och, det börjar visst bli läge för ett besök på ”huset”.

Och rätt bråttom börjar det bli. Där, vid Stora Höga finns en stor avfart med både Statoil och Burger King så där finns det dass!

Oj då, fullt med bilar. Ingen parkeringsplats ledig. Svetten börjar rinna och mina händer håller krampaktigt om ratten.

Nä, nöden har ingen lag. Jag får bara ställa av bilen för nu börjar det verkligen bli bråttom.

Så, ut snabbt ur bilen och in genom dörrarna till Burger King.

NEJ… Två dass och minst tio personer i kö till varje. Svetten rinner ner efter kinderna och nu jäklar är det bråttom. Till slut blir det äntligen min tur.

Min vana trogen sedan åkeritiden då jag ofta var på sådana häringa dass så kollar man alltid om det finns toa-papper.

NEJ… tomt i pappershållaren och inget papper i handukshållaren fanns det heller.

Nä, det fanns inget annat råd än att med huvudet högt stega ut ur toaletten med så att säja, ogjort arbete!

In i bilen, ännu mer svettig, och köra runt till grannen som heter Statoil. Men, därinne stod det än mer folk i kö för att göra visit på ”green-room”!

Nästan gråtfärdig hoppade jag in i bilen igen och i ren panik körde därifrån. Strax intill såg jag en stor rastplats

Herregud, tänkte jag! Där måtte det väl ändå finnas ett ställe för mej.

Jodå, en hel radda med små dörrar med väl kända skyltar pånitade.

Förbannat, inga lediga parkerinsplatser. Det hela börjar bli rent löjligt.

Är det någon som skämtar med mej, eller… är det på riktigt!

Där, där finns en ledig plats, precis vid toaletten! Och det står WC på platsen! Äntligen hade Vägverket tänkt till och gjort en p-plats just för dom som bara tänker besöka huset, tänkte jag!

In lika snabbt som Stålmannen!

Men, vad faaaen! Nedpissat överallt. Jag fick börja med att sanera innan det var dags att ”skrida till verket”! En sista kontroll, papper finns, tvålen fanns och dörren gick att låsa!

Herregud, ett drama som tog sina goda 45 minuter börjar lida mot slutet!

Tut tuuuuut, tuuuuuuuuuuut.

Det var fasen vad det tutas utanför!

Det är väl dom här förbaskade turisterna som inte fattar hur man bär sej åt på rastplatserna, tänkte jag för mej själv!

Men, hur sjutton kan man göra fel på en rastplats?

Jag menar, man kör in och ställer sej inom markerad p-ruta! En idiot kan ju till och med klara av det!

Ja ja.

Så, uppdraget slutfört med bravur.

Jag stegade ut genom dörren och gick rakt emot min bil, med mycket lättade steg!

Där stod tre mycket uppretade Tyska motorcyklister.

Och det var tydligen mej som var så arg på.

????????????

Jag kan ju ingen tyska alls men förstod till slut att den käcka parkeringen som Vägverket hade tänkt till om inte alls var till för mej och mina dasskompisar.

Där stod inte alls med vita bokstäver ”WC”!

Jag hade i min iver att snabbt uppsöka lilla dörren vänt på det hela.

Så här var texten

Just det! MC!!!

Inte WC

Min idiot!

Efter denna chockartade upplevelse som nu varat i ungefär en timme så tog jag min fika sittandes i bilen.

Till slut hämtade jag en nöjd K och till slut så kom vi hem.

Asperö 2011-07-03

Happy days

Thomas