Första ”semesterdagen” använde jag till ingenting. Det kan ju låta smått destruktivt, men jag kände att den sträckta lårmuskeln behövde stillhet efter helgens promenader och dylikt. Låret känns nämligen inte helt fullt återställt efter tisdagens snedträff på fotbollsplan och under visa rörelser ”hugger” det fortfarande till i högerbenet. Inte helt ok, med andra ord.

Fast att jag inte haft något inplanerat kan jag konstatera att dygnets timmar rusar på rätt bra ändå. Jag har visserligen gjort en del tråkiga vardagssysslor som städat, diskat och bäddat rent i sängen. Jag har unnat mig tid att sitta på balkongen och avnjutit eftermiddagskaffet och läst en bok. Kommit ihåg att parkerat om bilen, ätit och kollat lite TV.

Mellan varven har jag funderat lite på allt och inget. Bland annat så fastnade jag en tid vid tanken på var alla gamla hjältarna tog vägen? Och nu begränsade jag mig till de som jag vet är fortfarande i livet och som berörde mig med sina musikaliska bedrifter. Helt enkelt några svenska musiker som jag tyckte väldigt mycket om.

Kommer någon ihåg Beagle? Nej, inte den kända hundrasen vars kändaste profil mycket väl kan vara den tecknade Snobben. Nej, jag tänker på den skånska popgruppen med samma namn som gjorde en rad bra låtar såsom ”Turn your head around”, ”A diffrent Sunday” och ”Things that we say”. Gruppen var verksam mellan 1990-1994 och bytte namn till Favorita och försvann något senare från musikscenen. Jag tyckte att Lundagruppen var riktigt, riktigt bra.

När jag kollade in dokumentären om Roxette såg dök Magnus Börjeson upp. Han var sångare/låtskrivare/gitarrist/basist i Beagle och var nu gitarrist för Roxette sedan en tid tillbaka. När jag sökte information på herr Börjeson visade det sig att han även arbetat med komikerna Anders Jonsson/Johan Wester, det vill säga Hipp-Hipp-gänget, och skrivit en hel del övrig filmmusik. Andra musiker från Beagle arbetade som (musik)journalister på Svenska Dagbladet.

En annan musiker som visade sig lira med Roxette är basisten Christopher Lundqvist. Denne var med i ett annat band från Lund, nämligen Brainpool, som jag såg uppträda i Askersund någon gång i slutet på 1990-talet. Även Lundqvist och company hade några riktigt bra låtar såsom ”Everyday” ”Girl lost” ”In the countryside”, ”Bandstarter” och ”We aim to please”.

Vid sidan av Eldkvarn är nog Magnus Johansson Norrköpings mest kända musiker. Han belönades med en grammis som bästa nykomling 1990 och hamnade på svensktoppen med låten ”Vakna nu, Annelie”. Men i mina öron hade han fler hits än så. ”Slaktarens dotter”, ”Pappa är en flygkapten”, ”Martin har en cykel” och ”Vill va’ vild” är bara några av hans fantastiska låtar.

Efter dryga tio år som artist lade herr Johansson musikkarriären åt sidan och för bara några veckor sedan fann jag faktiskt ett foto av honom på baksidan av en studiebok i Svenska som jag använde mig av i min undervisning. Det visade sig att Johansson utbildat sig till speciallärare och undervisade uppenbarligen även lite i det svenska språket.

En annan artist som gick samma väg och blev lärare till yrket är sångaren/låtskrivaren Peter Blad(h) som gjorde en helt fantastisk självtitulerad skiva i mitten på 1990-talet. Västeråssonen blev tydligen staden trogen.

Från lite nordliga breddgrader kom The Wannadies. Under hela 1990-talet levererade bandet från Skellefteå en rad rockpärlor som exempelvis ”My Hometown”. ”Shorty”, You and me song” och ”Hit”. Vid närmare eftertanke så var det inte bara sångaren Pär Wikstens underbara projekt som kom från staden. Nej, även fantastiska This Perfect Day hade sina rötter i den västerbottniska staden.

TPD var ett band som låg mig mycket varmt om hjärtat och gjorde i mitt tycke några av de bästa skivorna som gjorts. Men vare sig det självbetitlade albumet, ”Don’t Smile” eller ”C60″ sålde särskilt väl, viket är för mig en gåta. Sångaren Mats Eriksson blev senare chef för reklambyrån Familjen. Jag lyssnade även på band som Mindre modiga män, Hardy Nilsson, The Drowners och punkgruppen Skumdum. De sistnämnda spelar tydligen fortfarande och samtliga hade sitt ursprung från just Skellefteå.

Jag skulle kunna rabbla bra musikband i det oändliga, men väljer istället att försöka knyta ihop säcken genom att återvända till den skånska myllan och en artist vid namn Dan Hylander som hade stora framgångar under 1980-talet tillsammans med sångerskan Py Bäckman och Raj Montana Band. Herr Hylander är still going strong och släppte en skiva så sent som för två år sedan och två ur hans gamla kompband, trummisen Pelle Alsing och pianisten Clarence Öfwerman återfinns bakom Per Gessle/Roxette.

Tja, nu vet ni det. Och det har också blivit hög tid för mig att gå och lägga mig. Sov så gott.

Efter gårdagens festligheter med tre goda vänner; Jonas, Peter och Thomas, som slutade först inpå småtimmarna var huvudet en aningen tungt. Men det var inte värre än att den lilla tendens av baksmälla som fanns försvann rätt fort. När pizzan var uppäten var jag i god form igen, bortsett från lite stelhet i höger lårmuskel som fortfarande inte är fullt återställd efter tisdagens sträckning.

En uppiggande dusch och en kortare promenad senare träffade jag ytterligare några goda vänner; Krille, Mattias, Emil och hans syster Josefin. Tillsammans sågs biofilmen Baksmällan 3. Jag ska erkänna att jag var något skeptisk till filmvalet då uppföljaren blivit totalsågad av en enig kår av filmkritiker och jag inte sett någon av de andra baksmällor.

Baksmällan del III (kritiker.se)

Fast å andra sidan är det inte helt ovanligt att filmer som fått dåligt betyg ändå håller hyfsat och att en hel del som förärats toppbetyg varit smått obegripliga utifrån mina ögon. Givetvis en helt personlig framarbetad teori, men Baksmällan 3 faller ändå inom ramen för mina tankegångar. Filmen var långt ifrån så dålig som filmrecensenterna ansett. Okej, kanske inget humoristiskt mästerverk, men ändå rätt fartfylld och bitvis väldigt rolig. För den med en något twistad humor så skulle säga att den var rent hysteriskt (rolig).

Det bör dock tilläggas att tittaren måste ha nära till sitt barnasinne, ja ibland på en rätt låg nivå. En del skämt befinner sig närmst på ett kiss-bajs-humor-stadie och det är kanske inte många, i alla fall inte kritiker, som uppskattar. Eller så såg filmkritikerna den tredje baksmällan då de var på särskilt dåligt humör och förmodligen utan något trivsamt sällskap. Kanske var de rent av bakfulla?

Hur som helst så är jag beredd att ge filmen en klar trea av fem myror och ska försöka se ikapp trilogin i efterhand. Men först ska jag avsluta helgen med lite dataspel. Ytterligare någon Paragonlevel i Diablo 3 ska nog klaras av innan söndagen övergår i måndagen.

Det var väl egentligen ingen nyhet och jag själv har varit kritisk till att ens kalla det för en sport, för ändamålet med utövandet är ju att orsaka så mycket skada på motståndaren att den helst inte kan stå upp och därmed bli uträknad på Knock-out. I de flesta andra sporterna skulle sådana tilltag sluta med långa avstängningar och stora bötesbelopp, men detta gäller inte kampsporterna.

Men ändå finns det något i sporten som ändå lockar. Den allsidiga, stenhårda, träningen som bygger upp kroppar och psyke. Den ädla kampen, för med dagens rigorösa regelverk så går det faktiskt att säga så, mellan man-man, kvinna-kvinna. En kraftmätning i både stryka, teknik och taktik. Går det att få någon mer fulländad och ärofylld sport?

De flesta kampsporterna har också en lång och ofta anrik historia bakom sig, men de har ständigt ifrågasatts för sin våldsamma natur. Är sporterna verkligen hälsosamma? Behövs det ett förbud mot sporten? Är det ens sport? I Sverige var proffsboxning förbjuden mellan 1970-2007 då de kritiska rösterna var i majoritet, sedan har ett utvecklat regelverk gjort att boxningen blivit mer accepterad att den åter tillåtits. Men för den sakens skull är boxning knappast ofarlig.

Visst, ALLA inom kampsportsvärlden följer regelverken och känner till riskerna. ALLA är medvetna om att skador kan förekomma och det är högst frivilligt att kliva upp i en ring (som är fyrkantig). De flesta utövarna är extremt vältränade och väl förberedda inför matcherna. Dessutom får många rätt bra betalt för att puckla på varandra. Så varför inte låta dom hållas?

Jag skulle kunna släppa diskussionen där, men kan inte hjälpa att känna för den svenska småbarnsmamman som knockades svårt igår och som bokstavligen kämpar för sitt liv på en sjukhusbrits idag. Akut opererad för en hjärnblödning och lagd i respirator. Det låter inte alls bra. Inte på något vis. Ett ytterligare, smärtsamt, bevis för att kampsporter inte är fullt hälsosamma, rent av livsfarliga.

”Vi vet inte när vi ska väcka henne” (aftonbladet.se)

Och nu rör det sig  inte om vilken boxare som helst. Nej, det var en av Sveriges främsta boxare genom tiderna och den mest framgångsrikaste på damsidan. Frida Wallberg hade vid trettioårs ålder blivit svensk mästare sex gånger och vunnit det nordiska mästerskapet vid två tillfällen. Som amatör vunnit 48 av 53 matcher innan hon bestämde sig för att bli proffs  2004. Från 2010 och fram tills igår rankades hon som världsmästare i lättvikt och var obesegrad efter nio raka segrar.

Olof Johansson på svenska boxningsförbundet menar att ”vi är så överkänsliga i detta land för all form av kritik, vi har ju en viss förmåga att förstora sådana här saker” (svt.text). Det kan vara sant i en viss mån, men faktum kvarstår: Ännu en boxare har drabbats av en rejäl skallskada i samband med en match. Det är onekligen ett negativt slag för boxningen som kämpat så många år för att bli ”rumsren” och accepterad.

Å andra sidan sker det även våldsamma olyckor inom andra sporter också. En häst kan skena, en störtloppskida slinta, bromsar kan låsas, ett hopp kan missbedömas, en tackling kan träffa ett huvud, ett ben kan sparkas av. Det sker faktiskt betydligt fulare påhopp i våra älskade lagsporter än vad det gör i boxningsringen. Den lilla liraren kläms effektivt mellan sköldarna, tacklas sönder av motståndarna eller sparkas ner. Högst medvetet. Det är en del av strategin.

Men ändå blir det något speciellt när två människor fightas mot varandra i en våldsam kamp. Det är som alla världens strålkastare är riktade på de två i ringen. På andra stridsfält runt om i världen utvinns slag på helt andra villkor och ofta helt okontrollerade och mer våldsammare än så, men i ringen blir det ett helt annat fokus.

Och jag är helt övertygad om att Frida Wallberg, precis som alla andra utövare, förberett sig på kampen, tränat väl och hon var medveten om riskerna. Ändå tror jag inte hon var helt medveten om vad som hände mot slutet av gårdagens match.  Sedan kan man klaga en hel del på matchläkaren och domaren som lät fighten fortgå efter första nedslagningen som tydligen var fullt tillräcklig. Men inte såg det väl så farligt ut? Försvarstalen lär hagla under den närmsta tiden.

Fast redan i rondvilan såg Wallberg faktiskt rätt medtagen av de smällar hon åkt på strax innan från den hårdslående motståndaren. Jag fann det lite konstigt att ingen tycktes reagera över hur utpumpad hon tycktes vara. Men mycket stod på spel, tre titelbälten, pengar och inte minst äran. Svenskan bedömdes dessutom vara i en rätt klar ledning inför en hängiven hemmapubliken. Nej, många skulle nog se det som ett tjänstefel av domaren om han fick för sig att bryta matchen just då. Men med facit på handen var det kanske just det domaren skulle ha gjort.

För kort därpå, i rond åtta, tog det hela slut. Med största sannolikt hela boxningskarriären. Djupt tragiskt för samtliga närvarande, inklusive kvällens stora vinnare Diana Prazak som mest såg bedrövad ut efter att segerruset lagt sig. Trist att inte riktigt kunna glädjas över en seger och kanske lite ångerfull. För även om sporten går ut på att sänka någon, slå motståndaren sönder och samman, så vill man innerst inne ändå inte döda någon. Eller hur? Och diskussionen om proffsboxningens vara eller icke lär fortsätta i det oändliga.

Alla mina tankar går främst till Frida Wallberg. Hoppas hon återhämtar sig från stjärnsmällen och inte får några allvarligare men för livet.

Tja, vad gör man inte för att ”rädd” en anrik musikfestival? Den tyska bolaget FKP Scorpio drog sig inte ens för att flytta Hultsfred till Stockholm, med förklaringen att det nya festivalområdet borde kunna locka till sig mer folk. Olyckligtvis inleddes festivalen med regn, regn och åter regn och redan höjs kritiska röster från besökarna:

”Det är så lite folk – det är så tråkigt” (aftonbladet.se)

Som bäst lockade lilla Hultsfred till sig 31 800 personer 2005, ett svårslaget rekord för den småländska orten, och senast det begav sig kom dryga hälften. Givetvis en klar minskning som konsertarrangörerna fick ta hänsyn till årets satsning. Men med facit i hand kanske det var lite väl drastiskt att flytta evenemanget? Eller så har det bara med vädret att göra?

Eller kan det rent av vara så att dagens festivalbesökare blivit allt mer kräsen? Den ”nya” generationens publik kräver kanske mer? Fint väder, stora artister, bekvämligheter…ja, vad vet jag? Det var ju en tid sedan som jag själv besökte någon större festival.

Men jag minns Arvika 1998 och hur den musikfestivalen bokstavligen flöt bort. Jag har sällan bevittnat så mycket regn på knappa fyra dagar. Det regnade nästan oavbrutet från torsdag till söndag. Trots inackordering i ett gigantiskt militärtält med trivsamt sällskap så var det inte speciellt roligt att se när necessären kom flytande.

Fast konserterna värmde i alla fall. Avslutningen på lördagen med Moby och Sisters Of Mercy var storslaget. Och då hade man redan avnjutit artsiter som Broder Daniel, Caesars Palace, Backyard Babies, Refused, Orup, Glucifer, LOK, The Hives, Weeping Willow, Thomas DiLeva, Sophie Zelmani och Kent.

Visserligen bröt vi upp direkt efter Sisterskonserten och påbörjade vår resa hem mot Örebro. Jag minns att vi färdades genom regnovädret i Tim’s bil som skulle säljas kort därpå. Thomas körde eftersom han var den enda som var nykter. En kraftigare stukning gjorde att nattens riddare hade valt att dämpa smärtan med alvedon istället för sprit, vilket var rätt klokt.

Olyckligtvis slutade vindrutetorkaren att fungera optimalt på hemfärden, men på förarsidan rörde sig den ändå hjälpligt. Jag minns att det enda som gjorde oss riktigt irriterade var att det utlovade cafét efter Karlstad inte alls hade nattöppet utan var tvärstängt då vi kom dit. Frukosten fick nu avnjutas på Statoil Västhaga i Örebro. Där har man minsann öppet dygnet runt.

Men det var minnen det. Kanske blir det att göra om musikfestivalen någon gång? Varför inte i närliggande Norrköping i slutet av månaden?

Tja, vi får väl avvakta vädret…

Simon Beckett. Jag vet inte riktigt hur jag fann denna brittiske författare. Kanske var det som en julklapp eller födelsedagspaket? Kanske var det i en tag-4-betala-för-3-kampanj som jag i all hast fick med mig en bok av författaren? Eller så blev jag rent av tipsad om herr Beckett? Jag vet faktiskt inte, men jag är väldigt glad att jag började läsa hans böcker.

”Skrivet i Eld”. Så löd ändå titeln på boken. Det var tydligen den andra om rättsantropologen David Hunter, den ”hjälte” som Beckett skapat. Hunter hade då fått i uppdrag att undersöka ett lik på ön Runa i Yttre Hebriderna utanför den skotska västkusten. En våldsam storm bryter ut och gör att ön blir total isolerad och kroppen som Hunter undersöker visar sig blivit mördad.

När sedan ännu ett mord begås, som har kopplingar till det lik som undersöks, blir det riktigt spännande. Ja, det var så kusligt att jag läste uppföljaren, Dödens viskningar, av bara farten…eller rättare sagt Beckett ”tvingade” mig till det.

Från andra sidan graven är sålunda den fjärde boken om David Hunter och likt de övriga romanerna undersöker han lik. Det kom kanske inte som någon större överraskning med tanke på Hunters yrke, men denna gång rör sig fallet om en ytterst psykopatisk massmördare.

När denne besinningslöse slaktare rymmer från fängelset och ger sig ut på ännu en mordturné tilltar spänningen rejält och mystiken tätnar. Jag kan bara hålla med vad de brittiska kritikerna sagt: ”En helt uppslukande thriller…rekommenderas verkligen” (The Bookseller) och ”Beckett är en av Englands bästa deckarförfattare” (Sunday Express).

Båda har nämligen helt rätt.

I tre veckor har demonstrationerna avlöst varandra i Turkiet, våldet har successivt trappats upp och bemötts med polisens tårgas och vattenkanoner. De som protesterar vill se att landets diktatoriske premiärminister avgår och att ett mer demokratiskt styre tillsätts. Erdogan har svarat på kritiken och menat på att landets gator invaderas av vandaler.

Turkiets styre har länge ifrågasatts, inte minst från EU-politiker som avslagit landets ansökning om medlemsskap i Unionen på grund av att landets politiska ledare anses inte göra tillräckligt för att upprätthålla de mänskliga rättigheterna och de senaste veckornas våldsamheter i Gezi-parken visar på att även befolkningen är splittrat.

Erdogan: Sista varningen (aftonbladet.se)

En del turkar stödjer tydligen sin auktoritära ledare och lyfter fram skattelättnader, bättre vägar och sjukvård som införts av Erdogans parti, medan andra önskar mer frihet att kunna få leva sitt liv. Nu har det gått så långt att Erdogan vädjat i pressen om att föräldrar ska hålla borta barnen från demonstranterna. En sista varning.

Ska man tolka signalerna som att den turkiske premiärministern tänker att slå tillbaka mot de som protesterar med full kraft? För det lutar knappast åt att Erdogan kommer att avgå eller ens utlysa någon omfattande folkomröstning för sitt styre? För det vore kanske det mest demokratiska.

Något märkligt har dock inte Erdogan gjort som sin grekiska granne, nämligen släkt ner landets public service-bolag utan någon större förvarning och gjort drygt tvåtusen journalister arbetslösa. Detta kan mycket väl ses som ett sätt att begränsa insynen i ett land och ett sätt att urholka demokratin på sikt.

Knivarna karvar vidare i Grekland (aftonbladet.se)

Nej, i värsta fall står Turkiet på randen ett inbördeskrig likt det som pågår i grannlandet Syrien och som riskerar att sprida sig till Libanon. Så sent som igår slog tre robotar ner i landet, avfyrade från Syriansk mark. Och vad som skulle kunna ske om rebelliska styrkor får för sig att försöka få kontroll över landets oljefyndigheter i gränsen mot Irak törs man nästan inte tänka på.

Syrianska robotar in i Libanon (aftonbladet.se)

Man skulle önska att mänskligheten hade lärt sig någonting av dess historia och kommit till insikt att det inte lönar sig att söka sig till våldsamheter och krig, men uppenbarligen finner människan ständigt anledningar att bekämpa varandra med våld och åter våld och snart har hon rent av glömt bort varför hon började kriga.

Kanske ska man se det som en vacker gest från Erdogans sida att ge demonstranterna en sista varning eller så kan man välja att se det som ett sätt att två sina händer inför ytterligare blodbad som han som ledare för landet ändå ytterst ansvarar för.

Rätt eller fel eller olika sätt att se på demokrati?

”Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid. Det spelades bättre boll på gräsplanen hemmavid”, sjöng Bo Åkerström i det smått legendariska bandet Torsson när de spelade in sin mest kända låt i gruppens studio Svenska Popfabriken i Klippan.

En fantastisk bra (nostalgisk) hyllning till nationalsporten fotboll och kanske är det bara att stämma in i låten, i dubbel bemärkelse. De senaste landskamperna har nämligen lämnat mycket att önska och massmedier har skrivit ner det svenska landslaget med all rätt.

Förlusten mot Österrike var kanske inte helt oväntad. Alpnationen bjöd stundtals på riktigt bra fotboll och är bevisligen svårslagna på hemmaplan, men det svenska laget gjorde även österrikarna bra genom att bitvis spela urusellt. Dessutom bjöd mittbacksparet Olsson/Granqvist på två gåvor.

Detta resulterade att förbundskapten Erik Hamrén gjorde några ”nödvändiga” byten inför tisdagens match mot Färöarna. Bland annat ”tvingades” Olsson bort mot Per Nilsson och mittfältaren Albin Ekdahl fick förtroendet från start. Och massmedier började skriva om ett väntat målkalas, ännu en gång med all rätta.

Det brukar heta att fakta talar sitt tydliga språk och Färöarna hemma skulle inte innebära några som helst problem. Den danska ökolonin, med en befolkningsmängd som med lätthet kunde rymmas på Friends Arena, rankas av UEFA att vara ett av Europas sämsta landslag. Endast Andorra och San Marino ligger efter i statistiken. Lätt match, med andra ord.

Visst kan det vara bekymmersamt att forcera en köttmur bestående av elva män som tappert försvarar sitt mål. Speciellt mot ett lag som man bara ska besegra och som alla kräver att man ska vinna emot. Det är mycket lätt hänt att den psykologiska pressen blir för stor. Inte minst om ledningsmålet dröjer.

Men nu lyckades Zlatan spräcka nollan efter knappa fyrtio minuters spel. En stor sten tordes falla från samtliga spelares axlar. Den värsta nervpressen borde släppa. Spelarna borde kunna spela ut. Gå för tvåan, trean…Men så blev det inte.

Nej, det svenska spelet fortsatte lika krampaktigt. Ola Toivonen kunde mycket väl ha givit Färöarna en straff då han rätt klumpigt drog en motståndare i tröjan och Andreas Granqvist lyckades också dra på sig ett rött kort då han väldigt klumpigt vräkte omkull en annan öman. Sedan fick Zlatan en billig straff som han slog in och räddade den ytterst viktiga trepoängaren.

Naturligtvis ska man glädjas över en seger, det är ju trots allt dessa som räknas, men en knapp seger mot ett av Europas sämsta landslag känns inte speciellt glädjande. Dessutom väntar betydligt svårare motstånd till höstens återstående VM-kvalmatcher som det krävs vinster i. Och då är det ändå inte helt säkert att Sverige hamnar bland de bästa grupptvåorna som får göra upp om de sista slutspelsplatserna.

Många sportjournalister har bönat och bett om att återse Olof Mellberg i landslaget. Den rutinerade mittbacken hjälpte sitt spanska klubblag Villarreal till primera division och skulle med största sannolikhet platsa i det svenska landslaget, men 35-åringen valde att avsluta landslagskarriären med EM-slutspelet förra året och har inte varit speciellt intresserad att göra en comeback.

”Mellan” skulle också vara en kortsiktlig lösning på ett större problem. Det är bara att konstatera att återväxten inom svensk fotboll, och särskilt på mittbackssidan, inte är speciellt god för närvarande. Och ska vi vara helt ärliga så är det inte heller många landslagsspelare som i dagsläget utmärker sig eller ens platsar i sina klubblag. Flera har också just återhämtat sig från skador och tar ändå rätt enkelt plats i landslaget.

Men låt oss ändå hoppas att ”sommarlovet” gör att de svenska fotbollsproffsen återfinner sin spelglädje och kan toppa formen till hösten. Det vore nämligen väldigt trevligt att se ytterligare ett världsmästerskap med ett svenskt landslag. Det förgyller åtminstone min tillvaro rätt mycket.

När jag ändå är inne på sommarlov och fotboll så kan jag meddela att jag just inlett några veckor av ledighet. Vet inte i dagsläget hur pass länge, men det kan bli ända fram tills augusti. Och av en högst outgrundlig anledning har jag lyckats ådragit mig en sträckning i höger lår. Hur är nu detta möjligt?

Jag kan väl bara svara på detta genom att knyta an till blogginläggets början och Torssons fantastiska låt ”Det spelades bättre boll”. Det gäller nämligen inte bara det svenska fotbollslandslaget, utan även undertecknad. Onekligen var jag inte (fullt) tränad för att spela lite boll med eleverna. Den tillfälliga formen höll inte två dagar i följd.

Dessvärre kan jag inte heller skylla på någon annan än mig själv. Ingen var ens i närheten då jag skulle skjuta iväg bollen, men det blev ändå en liten snedträff och så small det till i framsidan av låret som nu börjar anta en blånande färg. Tja, det var också ett slut på vårterminen 2013.

Och olyckligtvis blir jag nog heller ingen centertank lik Gunnar Nordahl. Jag får väl försöka sova på saken och försöka uppnå något hattrick i drömmarnas land. Där är ju allt möjligt.

Nej, det är inte någon politisk ledare eller någon fotbollstalang som jag tänker skriva om utan landets främsta, i mina ögon, ledarskribenter. Hans penna är sannerligen vass och hans ord är kloka som få och han är en mästare på att belysa problem i samhället som många berörs av. Denna gång har han lyckats skrivit ner några intressanta saker om skolan.

Skolan behöver bättre politiker (aftonbladet.se) , anser Persson och skriver om att mycket fokus ligger på att vända de fallande studieresultaten. Den politiska oppositionen med Socialdemokraterna i spetsen har manat till en ”Nationell samling för läraryrket” och bjudit in representanter från lärarfacken, friskolorna, universiteten samt de ytterst ansvariga kommunerna. Lite märkligt så har just de ytterst ansvariga kommunerna tackat nej till denna inbjudan.

”Enighet” i all ära, men Persson är inne på att det behövs något annat för att vända den nedgående trenden i skolresultaten och pekar på att skolorna behöver mer resurser och duktiga lärare. Frågan är bara hur vi når dit? För samtidigt som det (ständigt) pratas om att förbättra skolan, talar många (kommun)politiker om kraftiga nedskärningar som givetvis kommer att också drabba skolorna.

Bara i min hemkommun, Hallsberg, ska det sparas trettio miljoner i år och ytterligare trettio nästa år. Jag kan inte låta bli att tycka att det sparas in åt helvetet för mycket ibland och dessutom på ”fel” saker. Jag har exempelvis inte hört många klaga över hur många miljoner som spenderades på helgens prinsessbröllop eller att Solvalla asfalterades för x antal miljoner för en enda biltävling för att därefter återgå till att vara en helt vanlig travbana?

Jo, möjligtvis för att den första asfalteringen av travbanan inte blev tillräckligt bra så att man fick göra om och göra rätt på en del ställen på banan. Detta kostade med största sannolikhet några extra miljoner. Nu var det förmodligen inte mycket av den kommunala kassa som belastades av bilracet på travbanan så ingen skola lär hotas av nedläggning för den saken skull, men det är ändå lite intressant att se att det ibland finns pengar i omlopp och att det kan satsas en hel del pengar på i princip vad som helst.

Dags att göra sig i ordning för kvällen. Guten Nacht!!

Författaren Mons Kallentoft har blivit ett relativt känt namn i läsarkretsar, inte minst för skapandet av polisen Malin Fors som utreder hemska mord på den östgötska slätten. Det hela började med en ruggig vinterhistoria och slutade i den femte årstiden. Nu har Kallentoft gått vidare och inlett ett tema som bygger på de fyra(?) elementen och först ut är vatten. Därmed kan man tänka sig att det blir minst tre böcker till om Fors och hennes kollegor vid Linköpingspolisen.

Nog för att det är intressant att följa Fors och de övriga när de hjälps åt att lösa otrevliga mordgåtor och försöker leva sina liv, men ibland känns det lite som om historierna kopierar sig själva och jag undrar hur mycket mer huvudkaraktären Fors själv kan genomlida? Ibland blir det lite väl mycket av den bottenlösa smärtan som tycks förfölja henne.

Men samtidigt har jag svårt att lägga ifrån mig Kallentofts böcker. Det är något som griper tag. Det är något i texten, de avhuggna meningarna och så de dödas tankegångar. Jag blir inte riktigt klok på det. Jag vet inte ens om jag ska tycka det är bra. Det händer till och med att jag stör mig på det, men ändå fortsätter jag att läsa.

Kanske är det just enkelheten i språket som gör att det är lätt att fastna? Kanske är det för att Kallentoft vågar skildra ett samhälle som inte är speciellt muntert och där ”hjältarna” framträder som helt normala människor med högst normala fel och brister? Eller är det helt enkelt min nyfikenhet på att se om Malin Fors lyckas överleva vardagens besvärligheter som tycks ibland vara betydligt svårare än hennes rätt tuffa arbete?

Vattenänglar, för övrigt en rätt vacker titel, skiljer sig inte så mycket från de övriga fem tidigare kriminalromanerna om Malin Fors. Några märkliga mord, denna gång i utförda i ett badkar, samt en försvunnen ung flicka inleder boken. Sedan börjar det gedigna polisarbetet att leta bevis och ta fram och avskriva misstänkta. Rätt likt många andra deckare.

Men som sagt, skriven på Kallentoftska och då blir resultatet ofta väldigt, väldigt bra. Och när jag lägger ifrån mig boken så längtar jag smått fram emot nästa…som kommer att handla om Vind?

Igår när jag cyklade till den sista Söndagsinnebandyn för denna vårtermin, for jag förbi några grönområden. Av någon händelse var det många som var ute och rastade sina hundar just vid tidpunkten och inte mindre än tre av dessa var pudlar. Nu har jag inte någon större koll på hur pass vanligt det är att äga en pudel, men jag har nog inte stött på alltför många pudlar i mitt liv.

Och hur var det nu med pudlar? Var det en högst intelligent hund eller var det ett riktigt pucko? Någon sprang efter en tennisboll som slängdes på marken och apporterade den gröngula saken tillbaka till sin matte utan några större problem. Det om något måste ju bevisa att hunden är smart, tänkte jag och såg framför mig hur innebandygänget jagar efter den vita bollen med klubborna i högsta hugg.

Men samtidigt slog det mig att det är inte många människor som tycker att det där med att jaga bollar är någon speciellt smart sysselsättning. Det ska väl kanske vara om man kan leva på sitt bolljagande, typ som Zlatan eller Rafael Nadal. Dessa pojkar tycks känna grymma pengar. Men annars? Nja, med närmare eftertanke så är det nog inte alls många som ser intelligensen med att jaga efter bollar.

Fast pudlar anses ändå som en intelligent hund. Den franska sällskapshunden som finns i fyra storlekar och traditionellt klippts likt ett lejon har en mycket lång historia bakom sig. Ingen vet riktigt var den härstammar ifrån, men den omnämns redan i historieböcker från 1400-talet och pudeln finns även avtecknad på en del målningar från samma tidpunkt. Flamländaren Hans Memling och tysken Albrecht Dürer var två kända konstnärer som hade hundsorten i sina verk. Andra som har använt sig av hundar vid diverse porträtteringar är Rembrant och Francisco de Goya.

En anledning till att just pudlar blivit föremål för målningar och dylikt kan ha att göra med att många kungligheter omgav sig med denna hundras. De  franska kungarna Henrik II och IV ägde pudlar och hade dessa vid fågeljakt. Även Ludvig XVI, som tappade huvudet vid revolutionen, hade också ett flertal pudlar. Kejsaren Napoleon berättade i sina memoarer om en pudel som sörjde en stupad krigare vid slaget i Marengo. Till Ryssland tros hundrasen ha exporterats av ingen mindre än tsaren Peter I och även brittiska kungligheter har i omgångar ägt pudlar.

Lägger man dessutom till alla bevingade uttryck såsom ”Pudelns kärna”, ”Göra en Pudel”, ”Pudeltrogen”, ”Att vara någons Pudel” samt begreppet ”Pudelrock” så måste det vara bevis nog att huden är mycket intelligent…eller?!