Som född och uppväxt på Närkeslätten är det lätt att finna intresse i Kumlasonen Håkan Nessers författarskap. Hans lättsamma, nästan lite sävliga sätt, att beskriva personer och platser är alltid lika fascinerande. Och det behöver inte alltid vara brutalt för att vara spännande.

I Nessers senaste berättelse om kriminalinspektören Gunnar Barbarotti kretsar sig handlingen runt sju personer och två hemska missöden som inträffar med tjugofem års mellanrum. Båda på samma plats. Och då det händer samma vänskapskrets kan det väl knappast röra sig om olyckshändelser?

Det är själva brottsmålet, men sedan får vi följa med de sju vännerna tillbaka till då de träffades och hur deras karaktärer formas under resans gång. Dessutom drabbas även Barbarotti av ett personligt öde som ställer saker på sin spets. För precis som många av Nesser’s böcker finns här en hel del exstensiella frågeställningar som är rätt intressanta att ta del av samt ytterst tänkvärda.

Boken är mycket läsvärd, men jag skulle inte rekommendera den till någon som vill ha sida upp och sida ner fylld med action eller bloddrypande slaktscener för den läsaren kommer att bli grymt besviken. Och det är inget heller för den som inte tycker om tjocka böcker, för De ensamma når nästan 600 sidor innan den slutar.

Och som sagt, den är minst lika mycket ett sökande efter mening och lycka som ett sökande efter svaret på vad som hände två människor dom dött vid ett stup ut i skogen.