Just nu känner jag att jag gör allt och ingenting. Det känns som om jag gör någon form av nytta, men jag är inte helt säker. Vikarierar i alla möjliga och omöjliga ämnen, vissa lektioner går bra och andra inte. Kanske beror allting på att det börjar närma sig slutet av terminen och det känns som om luften börjar, sakta men säkert, att gå ur (skol)ballongen. Jag tycker också att allt fler elever börjar visa tydliga tendenser på skoltrötthet och har svårigheter att hålla koncentrationen.

Tre veckor är visserligen en rätt lång tid kvar, men den rusar på och räcker nästan inte till. Dessutom känner jag mig en aning splittrad då jag försöker att täcka upp för tre, fyra olika lärare och ska även försöka hålla i ett par timmar hemundervisning. Den sistnämnda delen går visserligen inte speciellt bra, men då finns det alltid andra håltimmar att fylla. Eftersom jag inte är speciellt beroende av någon större planering utan följer den redan satta planen så kan jag ju hålla en och annan lektion som inte för stunden finns med på mitt schema, allt för att skolgången ska fungera för kollegorna.

Fast ibland känns det ändå som att jag ställer till med mer besvär än nytta, för resultatet kanske inte alltid blir så bra som man önskar. Ibland kanske man inte ens har förstått de något knapphänta instruktionerna som man fått tilldelat sig eller får efterhand annan information som totalt förändrar situationen. Lägg därtill att det finns elever som inte alls har lust att göra någonting och oavsett vad jag gör ändå klagar högljudd. Tack och lov få till antal, men kraftdränerande element.

Sedan kan man inte vara med på alla ställen samtidigt och ibland kan man göra felprioriteringar, Detta tror jag gäller alla människor, inklusive statsministern Fredrik Reinfeldt. För vore det inte bättre att försöka råda bot på de problem som uppenbarar sig i landet än att sitta och diskutera framtidens möten inom EU? Vem bryr sig egentligen om 2020-processen? Är det någon Svensson som överhuvudtaget vet vad den innebär?

Visst, klimatfrågor och det politiska läget i Europa är också viktiga att diskutera, men vad gör de politiska ledarna om oroligheterna som sprider sig i förorter såsom Husby? Dessa frågor känns lika angelägna att finns lösningar på. Men det kanske är så enkelt att det inte finns några lösningar på problemen, utan vi pratar runt omkring dessa och hoppas att de löser sig på egen hand. Kanske tillsätter någon utredningsgrupp?

I samspråk med mig själv har min lilla egna utredningsgrupp kommit fram till att försöka sig på en liten powernapp. Det kanske löser min temporära huvudvärk och eventuella sömnbrist.

Jo, jag hade trott som många andra att det skulle bli en nordisk uppgörelse i årets stora musikaliska tävling. Jag utmålade just Danmark som vinnare straxt före Norge, men hade fel på några kompisröstande öststatsländer som lyckades knipa andra och tredje platsen. Fast i år går det inte att skylla något på denna grannsamverkan, för utan den hade det inte gått så bra för de nordiska bidragen heller.

Nej, i årets finaltävling tyckte jag faktiskt att det fanns en hel del bra låtar som förtjänade höga poäng, det även om de råkade komma från grannländerna. Vid närmare eftertanke är det inte så konstigt att människor från samma område delar liknande referenspunkter och det inte bara inom musiken.

I år framkom det kanske ännu lite tydligare då många av bidragen framfördes på modersmålet, vilket jag finner lite extra trevligt, men när det kommer till topplaceringarna så visar det sig rätt tydligt att engelskan fortfarande är det segrande konceptet.

Irländarna måhända tycka annorlunda eftersom att deras bidrag hamnade sist, men det berodde nog mer på att deras artist inte lyckades lyfta låten. Nästa gång får väl landet skicka en smäktande ballad med Johnny Logan. Det har ju funkat förut.

Även Finland var en liten besvikelse. Jag trodde att deras tuggummipoplåt med mycket ding-dong skulle fastna på hjärnan. Kanske var det den uppmärksammade kyssen som Krista gav till en av de kvinnliga dansarna som inte föll lyssnarna i smaken eller så var låten helt enkelt lite väl munter?  Fast å andra sidan lyckades inte heller Bonnie Tyler övertyga lyssnarna att tro på henne.

Synd. Jag har alltid tyckt om Bonnie och hennes raspiga stämma. Brukar med jämna mellanrum damma av hennes skivor från det goda 1980-talet och finner att dom fortfarande är riktigt, riktigt bra.

Och även om jag charmades rätt bra av den maltetiska läkaren Gianlucas trivsamma låt, drogs med i den grekiska trallpunken, kände lite med den italienska smörsångaren och föll för den ukrainska skönheten Zlata så var det ändå en dansk skalle, liten men naggande god, som musikaliskt sänkte mig.

För att riktigt berika min musikaliska sida så har jag även läst om musik denna vecka. Musikskribenterna Murray Engleheart och Arnaud Durieux har förtjänstfullt skildrat AC/DC’s långa karriär och ger en bok av maximal rock&roll. Boken inleds också av en dansk skalle faktiskt, fast utförd av en liten ettrig skotte.

Ikväll ska jag, som så många andra, se ishockey. VM-finalen mellan Sverige och Schweiz. Det kändes väldigt konstigt att skriva, men det lilla alplandet har onekligen imponerat stort och är det enda laget som är fortfarande obesegrade i världsmästerskapet. Då förtjänar man att vara i final, men givetvis hoppas jag av hela mitt hjärta att den första förlusten kommer just i afton.

Tre Kronor behöver inte ge schweizarna några danska skallar, bara en ordentlig ishockeylektion.

För med handen på hjärtat. Ishockeylandslagets insats i början på världsmästerskapet var långt ifrån bra. Förlusten i premiärmatchen mot Schweiz kändes länge som en synnerligen trist inledning på en urusel turnering. Jag tror jag delade den känslan med många andra.

Hemmapubliken på Globen och i TV-sofforna blev nog inte mycket gladare över knappa segrar mot Tjeckien och Vitryssland. Spelet såg minst sagt oorganiserat ut, krampaktigt. I en period mot Norge tycktes det lossna en aning och det blev en rätt behaglig seger mot grannlandet, men sedan tog det tvärstopp mot Kanada. Då betvivlade jag starkt att det skulle bli någon kamp om medaljer.

Sedan blev det klart att bröderna Sedin och Alexander Edler från Vancouver Canucks skulle ansluta till laget. Massmedier började åter igen skriva upp Sverige som ett lag att vinna guldet. Själv betvivlade jag att tre spelare skulle kunna få detta landslag att lyfta och efter matchen mot Danmark var jag tämligen säker på min sak: Torsdagens kvartsfinal mot Kanada skulle bli Tre Kronors sista match i detta VM.

Men jag hade fel. Denna gång, lyckligtvis. Tre Kronor reste sig på nio och slog tillbaka en favorittyngd motståndare. Likt David som sänkte Golat. En revansch för den tidigare förlusten. Sedinarna och Edler hade presenterat sig, den sistnämnde på ett mer olyckligtvis än bröderna. Hans knätackling bedömdes i efterhand som turneringens fulaste. Ytterst trist för Edler.

Sverige gick dock vidare och i dagens semifinal slog bröderna Sedin till ännu en gång. Tillsammans med kedjekamraten Loui Eriksson stod de för matchens samtliga tre fullträffar och därmed var Tre Kronor i ännu en VM-final. Otroligt, men sant.

Och bröderna Sedin har verkligen visat sin storhet. Jag har hittills mest klagat på deras rätt intetsägande spel längs med sargens rundningszoner, men brödernas framgångar borde ha fått mig på bättre tankegångar. Hur många svenskar har till exempel vunnit poängligan i NHL? Varit nominerade och vunnit flera personliga utmärkelser i samma, världens bästa, liga?

Båda har dessutom varit med och vunnit ett OS-guld samt två VM-brons och tackat ja till spel i Tre Kronor flera gånger än många andra av våra internationella stjärnor. Bara det är värt ett hedersomnämnande och imorgon blir det ytterligare en medalj till samlingen.

Oavsett om det blir Guld eller Silver imorgon ska bröderna veta att allting är glömt och förlåtet. Jag ska aldrig mer yppa ett enda ont ord om Sedinarna.

PS. På en punkt hade fick jag dock helt rätt. I ett tidigare, något gnälligt, inlägg över Tre Kronor gjorde jag bedömningen att Schweiz inte längre är någon Blåbärsnation och att de mycket väl kunde ta medalj i årets VM. DS.

Förmodligen skulle jag haft ont i hela kroppen, känt smärtan från blytunga ben och med en viss antydan av håll sluggat mig framåt. Med största sannolikhet hade jag också haft tendens till dubbelseende och flämtat rätt kraftigt. Börjat hört röster och sett i syner: ”Run, Niclas, Run”.

Bara att följa loppet framför teveapparaten känns jobbigt. Tre minuter på en kilometer. Det är en tid som jag hade haft fullt upp med att klara av…om loppet endast varit en kilometer. Efteråt hade jag nog blivit tvungen att uppsöka en kvalificerad hjärt-och-lungräddare.

Men dessa löpare håller samma tempo genom i stort sätt hela loppet. Kilometer efter kilometer. Jo, jag vet. De är mer tränade, de har en helt annan fysik, en helt annan kroppsbyggnad och är betydligt yngre än mig själv. Spelar ingen större roll. Jag är grymt imponerad av samtliga löpare.

”En lång och tuff utmaning”, kommenterar SVT-sportens Jonas Karlsson. Jo, enklare än så kan man nog inte sammanfatta det hela. När sträckor överstiger milen så är en löpning betydligt mer än bara ett motionslopp. Det är strategiskt (självvalt) plågeri.

Över 60 000 människor var anmälda till årets halvmara. Att så många vill tömma sina krafter och plåga sina kroppar så länge kan ses som en form av (onyttig) masspsykos, men det faktum att löpning kan skapa en gigantisk folkfest i Göteborg är också imponerande.

Och det mest fascinerande med löpning måste nog ändå vara att alla kan delta med väldigt enkla medel. Ett par sköna (löpar)skor är i stort sätt den enda utrustningen som behövs. Sedan gäller det bara att finna en slags glädje med att träna och motivera hjärnan att inte vilja ta taxin istället.

Just nu drar nästa stora idrottsliga fest igång. Semifinal i Ishockey-VM. Sverige mot Finland. Det kan bli hur intressant som helst…eller?? Att möta ärkerivalen Finland är alltid lite speciellt, det är en liten hatkärlek utöver det vanliga. Det är lite mer än bara ishockey.

I sitt yrkesval och inte minst som ständig inhoppare, vikarie för den redan befintliga, om än för stunden högst frånvarande , personalen så får man försöka vänja sig med ett x antal skoltrötta ungdomar som ibland är extremt duktiga på att finna fel och brister på allt och alla. Ibland är ingenting roligt eller värt att veta. Men vem har påstått att allting ska vara så förbannat roligt? Allt kan inte vara kul.

Personligen finner jag det rätt beklagligt när jag ser och hör unga människor leta efter fel och brister, utan att ens försöka göra någonting åt det hela. Jag ser en väsentlig skillnad på att försöka göra sitt bästa och ”misslyckas” på grund av att man inte fått den hjälp man bett om och ”misslyckas” genom att helt välja att skita i allt. Visa upp en ren och skär lathet och sedan ändå ha mage att klaga. Nej, sådan attityd bestraffar sig självt.

Ändå kan jag ha en viss förståelse att en och annan elev ibland känner sig trött på studierna, de monotona arbetsmomenten eller proven. Jag kan ha förståelse för att eleverna inte tycker om samtliga ämnen och har svårigheter att ”lyckas” i allt. Alla har vi olika lätt för olika ämnen och ibland kanske inte heller skolan är den bästa lärmiljön för samtliga elever. Sedan kan det räcka med en dålig nattsömn eller för lite näring som gör att man inte orkar. En, två dagar, kan jag köpa en sådan inställning, men inte veckovis.

Fast det har nästan blivit fult att prata om exkludering. Nej, alla elever ska inkluderas i all undervisning. Det även om det är (närmast) vetenskapligt bevisat att vissa elever, speciellt de som är i behov av särskilt stöd, kan behöva undervisas i mindre grupper och med hjälp av assistenter. Det står till och med i Skollagen och Läroplaner att mycket av lärandet ska formas efter den enskilde individens villkor och därmed kan man även juridiskt hävda att undervisning i större klasser inte lämpar sig för alla elever.

Jag måhända anses som gammalmodig, men allt detta prat om inkludering står mig lite upp i halsen. Inkludering i absurdum. Och om de styrande krafterna menar allvar med att alla elever, oavsett bakgrund, studievanor och kunskapstörst, ska ha rätten till en likvärdig utbildning så undrar jag var alla specialpedagoger, elevassistenter, kuratorer och fritidspersonal tog vägen från skolan? Varför har dessa ytterst viktiga positioner tagits bort eller friställts från skolan?

Vidare undrar jag hur det kommer sig att alla former av diagnostiserande föregår behovet? För att skolor ska kunna få någon form av hjälp, främst ekonomisk, krävs det att varenda unge får en diagnos innan någonting görs. Och för att inleda ett sådan tidskrävande process krävs det ömsesidigt godkännande från såväl politiker, skola som vårdnadshavande. Sedan är detta ingen garanti för att det finns någon hjälp att tillgå. Då rör det sig oftast om personalbrist eller redan tömd kommunalkassa.

Var det anledningen till att så kallade OBS-klasser eller smågrupper försvann? Specialskolor och ungdomshem tvingades lägga ner. Där ”bråkstakarna” hamnade, de lärarna hade svårigheter att tygla och som förde oro med sig placerades. Nu återfinns dessa ”problembarn” i varje klass och stör undervisningen med jämna mellanrum och gör många lärares arbetssituation ohållbar.

Lägg därtill att klasserna blir allt större. Ny statistik visar att det skett en fördubbling av antalet barn i elevgrupperna, inte minst inom förskola och fritids. Och även här finns det (närmaste) vetenskapligt bevisat att många barn (och personal) missgynnas av stora grupper. Allt detta borde de styrande krafterna veta om,  ändå går utvecklingen i motsatt riktning. Hur man än vrider och vänder på det hela så är det barnen som är de stora förlorarna och skolan och dess personal som kommer att beskyllas för elevernas ”misslyckande”.

Och när skolor ”tvingas” byta ut sin personal i tid och otid så skapas också en oro, men samtidigt kan man inte förhindra mänskliga sjukdomar eller lust att vilja föröka sig. Det är en del av livet och något som också ska läras ut. Men alla förändringar medför alltid en viss problematik och ibland krävs det temporära nödlösningar. Egentligen kan man se hela systemet med vikarierande eller inhyrd personal som en enda stor quick-fix.

Jag själv tillhör detta system och hankar mig fram, tar vikariat i olika ämnen. Det är högst varierande, rätt stimulerande och ibland mer givande för mig än eleverna, speciellt i ämnen som jag saknar kunskap i. Och jo, jag får erkänna att jag kanske inte kan vara till allt för stor hjälp i exempelvis syslöjd, men jag finns ändå där för eleverna och ändrar lektionerna ibland.

Idag ifrågasattes jag, eller rättare sagt systemet, av en fritidsledare som tyckte det hela verkade vansinnigt. Vad det inte tänkt att skolan skulle utveckla eleven och inte tvärtom? Och som outbildad (sy)slöjdlärare gjorde jag väl inte så stor nytta. Själv skulle personen aldrig gå med på att vikariera i ett ämne som den inte hade någon kunskap eller behörighet i.

Jag förstår ifrågasättandet och inser givetvis att jag inte ska ta kritiken personligt. Det är ett systemfel, en ledarskapsfråga, rent av ett felaktigt myndighetsutövande. Och i den perfekta världen skulle vi inte ens behöva ett sådant system, men nu befinner vi i en situation där lösningen måste fungera hjälpligt och en del av undervisningen bedrivas av ickebehörig personal. Dessutom rörde sig om endast två lektioner.

Ändå fick fritidsledaren rätt i sin sak och jag lyckades förändra en syslöjdslektion till en SO-NO-Engelska-Matte-Franska-lektion. Vet inte om kombinationen var mer lyckad, men på så sätt kunde jag vara mer behjälplig. Fast ändringen i schemat gjordes inte på grund av min ovilja eller okunskap till att lära ut syslöjd, utan på grund av att tillgången till elevassistent uteblev.

Så därmed förbyttes en lektion slöjd med en obehörig syslöjdslärare till en lektion med en obehörig NO-engelska-matte och franska istället. Precis som den ifrågasättande fritidsledaren ställer jag mig också undrande till vilken nytta jag gör, men ibland måste man också ställa upp och göra det bästa ur situationen. Känna att man faktiskt gör nytta genom att bara vara där och se eleverna och sedan hjälpa dom framåt i sina studier genom att ta sig tid.

Jag finns ändå där för dom och försöker alltid göra mitt bästa. Finns Du där? Eller ifrågasätter Du bara för att ifrågasätta?

Nja, ibland blir inte dagarna riktigt som man planerat. Det kan tycka att jag borde ha lärt mig detta efter dryga fyrtio år, men ibland händer det att inte ens en B- eller C-plan kan täcka upp för vad som kan ske. Och ibland kanske man inte heller fått all den information som man skulle behöva för att lösa situationer på ett tillfredsställande sätt. Men jag vet inte om jag hade agerat annorlunda för det, kanske.

Allt är visserligen bara spekulationer. Nu är dagen över, gjort är gjort och det värsta som kan ha skett är att jag bränt några broar, förstört någon form av förtroende eller uppfattats som flat i mitt agerande. Jag kan bara försvara utgången av den här dagen med att jag inte hade all den vetskap som jag behövde, saknade full information över läget och kunskap över hur det är tänkt att jag ska agera.

Eftersom jag inte visste bättre blev det inte heller att jag löste någon situation, utan fick istället försöka täcka upp när andra fick ta hand om saken. Utan större koll på läget eller någon direkt planering fick jag försöka styra upp några lektioner som ganska snabbt avslöjades av de stackars eleverna som inte var sena att utnyttja läget och ta över lektionerna genom främst oväsen. Samtidigt hade jag mina tankar på annat håll, i fallet som jag saknade lösning på och som andra ”tvingades” ta hand om.

Dessutom hade jag några tankar på min kära mor som opererades. Visserligen inget större eller livshotande ingrepp, men ändå lite oroande. Jag har inga som helst problem att dela mina nära och kärastes glädje och sorg samt nervositet. Mitt ex tycks ha funnit en ny kärlek, lyckats gått vidare med livet. Funnit en trygg, varm och muskellös famn att vila sitt tunga huvud mot, balsam för själen, något som jag en gång var. Livet kanske är en skönhetstävling i alla fall. Grattis till henne och hoppas hon finner lyckan. Men jag känner mig inte speciellt fylld av glädje, ingen större bitterhet eller sorg, endast någon slags tomhet.

Det påminner mig om en låt av Peter Blad, en rätt okänd artist från Västeråstrakten som gjorde en helt fantastisk självtitulerad debutskiva 1994, som heter …”But I feel nothing”. Versraderna griper fortfarande tag om mig: ”It took some years to get where we were/It wasn’t always good yet we know what we wanted – didn’t we?/It took some years then just a small moment to take it all away/leaving only the pain and the cold touch of rain…I’ve made my best to be proud and strong/You say it looks to you I have grown a bit colder and maybe you’re right/Ain´t that the way I say/We add one thing to the other then stack’em up behind the wall ’til the pile grows to high”.

Olyckligtvis har jag inte lyckats funnit låten på nätet, men väl en annan pärla. Klicka på länken, lyssna och njut till en artist som fler borde ha upptäckt.

Reaching Out (Peter Blad)

Med tankarna på alla möjliga och omöjliga ställen så blir det svårt att hålla fokus, någonting som är rätt viktigt. Så när skitdagen erbjöd en avslutande lektion i Bild var det bara att gilla läget. Det hade nu gått så långt att jag lika väl kunde sätta mig och asgarva i ett hörn än att spilla några tårar. Och Bild är långt ifrån mitt favoritämne i plugget. Nej, min bildlärare på gymnasiet hävdade bestämt att mitt försök att teckna ett träd liknade mer ett gäng likmaskar än grenar och var inte alls nöjd med resultatet. Det hjälpte inte ens att jag försökte förklara mitt konstverk och själv var ganska nöjd med det.

Men eleverna fick ändå samma uppgift som bildläraren gav mig för nästan tjugofem år sedan, nämligen att gå ut i solskenet och teckna något vackert. Kvalitén på teckningarna var väldigt blandade, men däremot avstod jag från att kalla någon bild för ett gäng likmaskar.

Väl hemma fick jag reda på att operationen dragit ut på tiden, men var uppenbarligen lyckad. Däremot beslutades det att mor får åka hem först under (morgon)dagen, i bästa fall. Det innebar att endast far och jag fick se den spännande ishockeymatchen. En dramatisk tillställning som fick ett lyckligt slut. En skitdag med lyckligt slut.

Nu återstår endast fredagen. Slöjd på schemat. Syslöjd. Jag bävar redan nu. Jag kan faktiskt säga som eleverna: ”Jag suger i ämnet”…men till skillnad från många försöker jag ändå ta det med en klackspark. Ibland måste man våga bjuda på sig själv och jo, ibland lär sig faktiskt eleverna riktigt bra på att få lära sin lärare någonting.

Deras ordinarie slöjdlärare har avslöjat vad eleverna håller på med just nu så jag hoppas kunna virka när fredagen börjar närma sig sitt slut.

Tja, kan man ens kalla det för ett Världsmästerskap då många av idrottens största stjärnor inte kan vara med? Förmodligen väcks detta frågor till liv mycket beroende på att det inte gått fullt så bra för de svenska landslaget…eller? Sverige har ju ändå kvalificerats till finalspelet och det utan att imponerat. Detta brukar ses som en styrka för ett lag, men inte när det gäller Tre Kronor.

Jag ska erkänna att jag också varit nära att slängt ut teveapparaten genom fönstret när jag sätt laget spelat under detta mästerskap. Det känns oorganiserat och rörigt på rinken. Det känns som det saknas en spelidé och ibland undrar jag ens om det finns någon laganda. De svenska spelarna gör säkert sitt absolut bästa, konstigt vore annars inför hemmapublik och allt, men ofta ser jag dom anfalla på egen hand och inte som ett lag.

Säkert beror min analys på att jag vuxit upp i en högst kollektivistiskt anda och med åren blivit bortskämd med svenska idrottsliga framgångar som till stor del byggts på ett starkt kollektiv. På något vis har fotbolls VM-1994 blivit den stora höjdpunkten. Mästerskapet hade många profiler, det svenska laget likaså, men framgångarna berodde först och främst på just detta kollektiv som reste sig som en enad blågul framgångsvåg. Och framför teveapparaterna samlades människor för att ta del av denna fest. Mitt i natten.

Nej, jag känner inte att ishockey-VM samlar styrkorna på samma sätt. Ännu. För det går inte att ta bort framgångsfaktorn i idrott. När det går bra för ett lag får detta stora effekter på ett samhälle. Människor börjar prata om laget, diskutera tidningsartiklar, går och ser på matcherna och kanske rent av analyserar spelare. Även människor som normalt sett inte brukar prata om sport rycks med. Givetvis inte i samma utsträckning som en nörd, men de ”tvingas” ändå in i gemenskapen.

Det kan liknas vid en slags masspsykos. För att ge ett liknande exempel. Tänk er att ni befinner i ett bostadsområde och känner doften av att någon i grannskapet drar igång en grill. Det dröjer inte länge förrän några fler i bostadskvarteret har satt igång att grilla. Eller tänk er hur ljudet av en gräsklippare kan uppröra och också skapa ett slags dåligt samvete.

Jag var själv hemma hos mina föräldrar i helgen och bevittnade detta fenomen och hörde ganska snart hur hela grannskapet drog igång och klippte sina gräsmattor. Jo, så då var premiärklippningen avklarad.

Och hur många kommer inte att falla ner i Melloträsket under veckan? Eurovisionsschlagerfestivalens stora final som numera avgörs i tre tävlingar. Nja, jag tror inte många kommer att sluta upp till tisdagen och torsdagens semifinaler. Det gör nog bara den stora Mellonörden, men på lördag är jag övertygad om att det kommer råda en viss stridighet om fjärrkontrollen i många hem. Det även hos många par som inte normalt sett följer Melodifestivalen.

Men vad ska vi då prata med våra vänner om då vi inte sätt all glitter och glamour? Och arbetskamraterna? De kommer ju diskutera showen, vinnarlåten och Petra Medes val av klänningar. Inte för att någon egentligen bryr sig, men det är ändå ett diskussionsämne som man riskerar att hamna utanför.

Personligen kommer jag kunna skylla på att det är ishockey-VM och skulle Sverige, av all förmodan, ta sig till semifinalen så kommer jag inte sjuka ner i Melloträsket i år. Däremot kommer jag säkert tjuvkolla in någon repris, för man vill ju ändå veta hur det går? Så pass nyfiken är väl alla…eller har jag ändå en slags schlagerfjolla inombords?

Okej, det är väl bara att erkänna att musikintresset för även denna tävling finns där. Och jo, jag har lyssnat på bidragen och bildat mig en första uppfattning. Så nördig är jag. Och jag tror det kommer att bli en nordisk uppgörelse mellan Norge och Danmark. Jag hoppas även att Storbritannien ska lyckas i år, men det beror främst på att bidraget framförs av Bonnie Tyler. Hennes skiva ”Faster Then The Speed Of The Night” var nämligen mitt första skivsköp och ligger mig fortfarande mycket varmt om hjärtat.

För att bryta mig ur detta Melloträsk ska jag nu avnjuta lite toner av David Bowie, käka några uppvärmda Piroger, packa väskan för att lira lite innebandy.

Ungdomslitteratur? Tja, huvudkaraktärerna i boken är två trettonåriga flickor som är på väg in i tonåren med allt vad det innebär. Deras vänskap, drömmar och familjer porträtteras på ett helt fantastiskt sätt genom hela romanen. Men skildringen känns lite ”tyngre” än för att vara en bok riktad till ungdomar.

Kärleksroman? Tja, de unga tonåringarna har en hel del funderingar på detta och deras ungdomliga kroppar beskrivs ibland som föremål för beundran av den manliga bekantskapskretsen samt en och annan oroad pappa. Men det är inte allt för många sidor som innehåller intima händelser.

Tjejbok? Tja, om det begreppet fortfarande finns kvar kan man lätt få för sig det. Men nja, det finns en hel del unga herrar med i Stål som diskuterar mycket annat än bara ytligt sex och tar plats med deras invecklade livssituationer. Dessutom har papporna också en rätt central roll.

Samhällsroman? Tja, Avallone är visserligen bra på att skriva om det italienska samhället utifrån ett ganska nedslitet bostadsområde i en lilla kuststaden Piombino och om människornas förväntningar och drömmar. Och stål(verket) har också en central del i romanen.

Även om romanen bitvis är väldigt dyster och mörk, med inslag av våld och droger, så har den också några hoppfulla inslag. Därmed kan man inte heller placera boken i klassiska filmgenren som feelgoodmovies eller dystutopia. Nej, boken är som sagt var väldigt svårplacerad.

Ni får helt enkelt läsa det smärre mästerverket själva!!

Efter en tids osämja med sin granne om en gärdsgård fick herr Swegle nog och bestämde sig för att sätta punkt på grälet. Personligen har jag svårt att tro att han hade några större ambitioner på att lösa situationen på fredlig väg då Swegle satte sig bakom ratten på en bulldozer och satte fart mot grannkåken.

Attackerade med bulldozer efter grannbråk (aftonbladet.se)

Olyckligtvis för grannskapet slutade inte färden vid det första bostaden utan fortsatte genom hela kvarteret i Port Angeles. Den lugna och fina idyllen förvandlades på några få minuter till en krigzon med ett antal tillplattade bilar och några byggnader jämnade med marken. Dessutom blev över tusen personer strömlösa efter den lilla åkturen med bulldozern.

Lyckligtvis kom ingen människa till skada, men man kan inte låta bli att undra vad grannarna tar till härnäst? Vallgravar eller minerade gränsposteringar?

Castro, var fram tills förra veckan, en helt vanlig amerikansk medborgare som ansågs ”omtänksam och trevlig man” av sina nära och kära. Han var också musiker som uppträdde med sitt band i lokal-TV. Inte ens hans egna dotter hade en aning om att han samtidigt var en hänsynslös kidnappare.

Spelade i TV- helt oberörd (aftonbladet.se)

När väl Clevelandpolisen kom till undsättning fann de även en sexårig flicka i bostaden som visade sig vara dotter till en av de kidnappade tjejerna. En DNA-analys har slagit fast att fadern är mannen som hållt de unga kvinnorna fångna. Därmed har misstankarna väcks på att förövaren även utsatt sina offer för sexuella övergrepp.

Att människor rövas bort är fruktansvärt i sig och det är inte heller ovanligt att de då utsätts för fruktansvärda övergrepp, men jag finner det även skrämmande att det kan pågå under en sådan lång tid utan att någon märker det. Inte ens släktingar, vänner eller grannar. Och tio års tid är en rätt lång tid att klara sig undan misstankar.

Och det som utspelades i Cleveland är nu inte det första fallet av Skräckens hus.  Adressen 25 Cromwell Street i Gloucester blev 1992 föremål för en husrannsakan då Fred West anklagades för våldtäkt på sin egna dotter. När polisen började genomsöka huset fann man inte bara videofilmer på övergrepp utan också likdelar i källaren.

Vid ytterligare förhör och undersökningar kunde polisen hitta rester efter tolv människokroppar som begravts under källargolvet och i trädgården. Det avslöjades att från slutet av 1960-talet fram till tidigt 1990-tal hade Fred och sin fru Rosemary utsatt såväl sina egna som andra barn för fruktansvärda övergrepp och dödat minst tolv.

Under rättegången 1995 hängde sig Fred i sin cell och några månader senare dömdes Rosemary till livstidsfängelse, den andra kvinnan i brittisk (modern) historia som utdömts ett sådant långt straff.

I april 2008 skakades den lilla orten Amstetten i Österrike av en chockerande historia då det uppdagades att en pappa haft flera familjemedlemmar inlåsta i en källare under flera års tid. Det avslöjades senare att samtliga sju barn som befann sig i bostaden på Ybbstrasse 40 fötts av mamman Elisabeth som under tjugofyra år hållits fången och utnyttjats sexuellt av sin egna far Josef.

Fritzlfallet upprörde många människor och väckte frågor hur försäljaren Josef kunde leva sitt dubbelliv under en sådan lång tid utan att några misstankar väcktes. Källaren var visserligen ljudisolerad och tillverkad med många lönndörrar, men tjugofyra år är ändå en väldigt lång tid.

I mars 2009, efter endast fyra dagar lång rättegång, dömdes Josef Fritzl till livstidsfängelse för mord, incest, slaveri, våldtäkt samt olaga hot. Endast en åtalspunkt hade varit illa nog.

Redan två år innan Fritzlfallet uppdagades hade Österrike berörts av ett annat fall. Natascha Kampusch lyckades göra sig fri från sin kidnappares bostad i Strasshof utanför Wien efter åtta år i fångenskap. Kommunikationsteknikern Wolfgang Priklopil begick självmord genom att kasta sig framför ett tåg och hur ha lyckades hålla en åttaårig flicka inlåst i sin källare i över åtta år blev därmed obesvarad.

Däremot har Kampusch berättat om fallet i sin självbiografi ”3096 dagar” som i år även blev film. För enkelhetens skull fick filmen samma titel som boken, men Skräckens hus hade annars kunnat funkat. Hur som helst väcker samtliga fall ett stort obehag, men också en undran hur sådant kan gå obemärkt förbi under en sådan lång tid.

Tja, vad vet man egentligen om sin granne? Kanske finns det ett Skräckens hus nära där du bor…