Svenska fotbollsfans tycks ha slutit fred mellan sig och funnit en gemensam fiende. På Behrn Arena skanderade såväl Örebroklubben’s trognaste fans, Kubanerna, och Stockholmslaget Djurgården’s dito, Järnkaminerna mot det Svenska Fotb0llsförbundet (SFF).

Ordföranden Lars-Åke Lagrell och company fick klä skott som ”fotbollsmördare”, allt som protest mot SFF’s förslag om att klubbarna själva ska anmäla okvädesord och ramsor som fansen ibland kan ta till för att få upp stämningen på läktarna.

Jag kan i och förstå Svenska fotbollsförbundets strävan mot en nollvision när det gäller rasistiska påhopp, men ibland måste man ta ramsorna med en viss humor. Visserligen är ramsorna i många fall både elak och ironisk, men sådan är inramningen vid en fotbollsmatch och även dagens humor i största allmänhet. Sedan är det svårt att göra fotbollsfansen rumsrena när inte spelare eller tränare är särskilt vänliga i sina ordval i stridens hetta.

Det finns också en annan fördel med det nya förslaget och det är att nu tycks fansen ha fått någonting annat att tänka på än att slå varandra sönder och samman eller att storma arenan efter ett felaktigt domslut. Och det är ju alltid något positivt.

Däremot var det inte allt för positivt att se själva fotbollsmatchen och att bevittna att Djurgården gick vinnande ur striden. Trots en bra inledning och 1-0 på straff av brasilianaren Paulinho så lyckades inte Örebro’s manskap att hålla uppe spelet. Drygt sex minuter efter ledningsmålet kvitterade gästerna genom en vacker cykelspark av Joona Toivio.

”Hans vackraste mål i karriären” (aftonbladet.se)    

Olyckligtvis så gjorde han det just denna match och dryga fem minuter in i den andra halvleken avgjorde Toivio’s landsman Kaspar Hämäläinen för Djurgården med att stöta in 1-2.

Som så många matcher denna säsong tappade Örebrolaget sitt spel efter att ha tagit ledningen. Därefter infinner sig ett förädiskt lugn. Den slitna sportklyschan att inget lag är så sårbart efter att laget gjort ett mål tycks stämma förträffligt in på ÖSK säsongen 2011/2012.

Örebrolagets största bekymmer är att ”säkra” segrarna, eller för att nämna ännu en sliten klyscha; ”att knyta ihop säcken”.  Motståndarna ges oftast chansen att komma in i matcherna då tempot sjunker och därefter har Örebrolaget fasligt svårt att återta kommandot. Kvällens match mot Djurgården var inget undantag, utan bekräftade snarare min tes.

Ett annat återkommande problem är att spelet tenderar att bli väldigt stillastående. Det är på sin höjd tre, fyra spelare som rör på sig när anfallet drar igång. Resten av manskapet står mest stilla och tittar på bollen, utan att ens försöka söka upp en fri position.

Redan som tonårig grabb, med drömmar om att bli fotbollsproffs, fick jag lära mig att alltid möta bollen och inte gå och gömma mig för mina lagkamrater. Att ständigt vara i rörelse och söka fria ytor var något väldigt viktigt. Visst gällde det ibland att hushålla med krafterna, men allt som oftast försökte jag röra mig på planen.

En tredje och sista detalj är att det ofta saknas variation i spelet. Det är oftast samma upplägg i anfallen och vissa spelare bjuder alltid på samma finter och rörelsemönster.  Efter en kort tid blir det enkelt för motståndarlagen att markera bort spelare och därmed skapa oreda i den viktiga uppbyggnadsfasen.

Ett försvar till förlusten, som kan tyckas något klent men ändå ett faktum värt att notera, var att de båda mittfältsstrategerna Nordin Gerzic och Alejandro Bedoya saknades i ÖSK denna afton. Det är bara att konstatera att dessa två spelare är enormt viktiga för Örebrolaget, inte minst när det gäller anfallsspelet, och tillför det lilla extra som behövs för att gå vinnande ur matcherna.

Och med detta sportreferat avslutar jag den sena natt och passar på att tillönska alla en riktigt godnattsömn.