Så var då lördagen kommen och det var dags att göra sig redo för Göteborgsvarvets dryga 21 km. Var riktigt orolig över mitt knä som hade krånglat i början av veckan men eftersom det kändes bra på torsdagens tävling på 5 km höll jag tummarna för att det bara hade varit något tillfälligt.

Vi tog det riktigt lugnt hela förmiddagen till det var dags att bege sig mot starten. Var där lagom i tid för att hinna se eliten och de första startleden bege sig iväg.

Ledarbilen redo

Försökte se ett par vi kände i startgrupp 2 när de sprang förbi men var så många så var stört omöjligt att ens ha en chans att urskilja dem. Så det fick helt enkelt bli mer mental påhejning där.

Alla fyra redo innan starten

De andra startade 1,5-2 timmar före mig så blev ganska lång väntan men roade mig med att gå ett extra varv i mässan bland annat. När klockan äntligen närmade sig kvart i fyra begav jag mig mot starten då det var dags för min startgrupp att bege sig klockan 16.01. Solen hade spruckit fram och jag började ångra att jag hade valt att springa i en långärmad tröja. Kavlade därför upp armarna från början och hoppades att det inte skulle bli alldeles för varmt i alla fall.

Riktigt trångt i början men jag försökte hålla mig lugn och tänkte att jag hinner öka farten senare under loppet. Joggade därför lugnt på innan det började släppa efter dryga kilometern. Tyckte det rullade på bra men höll ändå igen lite då jag tyckte det var onödigt att gå ut för hårt. Redan efter drygt fyra km kom smärtan jag hade varit rädd för – knät började göra ont och jag hade 17 km kvar att springa. I valet och kvalet om jag egentligen skulle fortsätta valde jag att gå upp för den första bron i hopp om att det skulle släppa. Vilket det tyvärr inte gjorde. Började jogga igen när jag kom upp till toppen och insåg att det gjorde ännu ondare utför. Fick därför snabbt byta till gång igen då smärtan var riktigt stark.

Visste ju med mig att det var en väldigt flack bana den närmsta milen nu så försökte ändå mig på att börja jogga igen när det blev flackt. Och det gick faktiskt förvånansvärt bra även om det gjorde ont. Bestämde mig därför för att fortsätta och tänkte att om det krisar får jag väl gå i mål då.

Km rullade lätt på eftersom jag höll så lågt tempo och snart var det dags för den andra bron. Här gick det otroligt bra uppför då knät inte alls ömmade då. Förmodligen blev det en annan belastning uppför vilket var mycket skönare för knät. Ömmade dock snabbt igen när det återigen vände utför.

Inte många lopp man längtar efter att det skall luta uppför men igår gjorde jag verkligen det. Var därför riktigt skönt att runda Nordstan och se att det lutade lätt uppför längs hela avenyn. Kunde därför springa på utan allt för hög smärta här och passade till och med på att njuta av att det faktiskt var riktigt roligt att springa.

Det fick jag dock snart ångra då det var dags att vända på avenyn och springa nedåt igen. Hela knät låste sig så hemskt att jag måste stanna och andas djupa andetag en stund för att klara av smärtan. Försökte gå några steg men hela knät kändes låst. Tvingade mig dock sakta framåt och när banan svängde iväg vänster började jag jogga lite lätt igen. Kändes bättre men var fortfarande långt ifrån skönt. Vände upp mot vägen där Ann och Nina stod och hejade på mig och stannade kort för att beklaga mig lite över knät och be Ann plocka fram värktabletter till jag kom tillbaka.

Efter det var det bara ca 1,5 km kvar och jag försökte jogga på så snabbt jag kunde med mitt knä. Var inte ens andfådd men kändes ändå som att jag ökade lite mot för de sista kilometerna som jag hade lagt bakom mig. När vi närmade oss sista uppförsbacken tryckte jag på lite och snart var det dags för upploppet och målgång.

Upploppet fast på fredagkväll

Gick i mål på 2:09:03 och var inte ens glad över att ha gått i mål. Knät gjorde ont, jag var inte ens trött och rädslan för att ha skadat knät allvarligt tog över den lilla glädje jag kände över att ändå ha kunnat slutföra loppet.

Tiden i sig är det kanske egentligen inget fel på, och för ett par år sedan hade jag varit överlycklig över att ens ha tagit mig runt. Nu vet jag dock att jag är betydligt bättre löptränad än jag var i höstas när jag sprang en halvmara på 1:59 och jag vet att jag hade kapaciteten att springa på nytt PB igår. Men men, tiden är som sagt inte det viktigaste.

Det viktigaste var att jag ville se knät hålla och det gjorde det inte. Vad detta innebär inför Jubileumsmarathon har jag i dagsläget ingen aning om. Jag skall göra mitt bästa för att snabbt bli bra igen och hoppas att snabbt få en tid hos sjukgymnasten. Sedan håller jag alla tummar och tår jag har att smärtan snabbt går över och att jag i alla fall kan börja springa på mjukt underlag igen så snart som möjligt.

Med medaljen efter målgång.

Njöt iaf av solen och en Gainomax när jag var påväg hem