Efter ett underbart bröllop på lördagen var jag hemma strax innan tre och stöp snabbt i säng efter att ha borstat tänderna. Lite väl snabbt visade det sig på morgonen då jag insåg att jag hade sovit med linserna i..:) Klockan skulle ringa 7.45 men vaknade redan vid sju av mig själv och kunde inte somna om. Fyra timmars sömn kanske inte är den bästa uppladdningen för ett löplopp men kände mig faktiskt förvånansvärt pigg.

Som tur var skulle vi springa i klänning och vara sminkad. Så jag sov i min bröllopsfrisyr och fixade bara till hårnålarna lite innan jag begav mig på morgonen. Sedan gjorde jag det man kanske absolut inte skall göra, sov i sminket från lördagkväll. Lite mascarafix och sedan var jag redo bara jag hade slängt i mig frukosten på söndagmorgon. Och nog blev vi snygga allt..;)

Stafetten var uppdelad på fem olika sträckor. Där tre sträckor var mellan 4-4,5 km, en sträcka 9,5 km och en på 7,5 km. I och med mitt löparknä fick jag byta sträckan på 7,5 km till en på 4,5 km. Var riktigt orolig att mitt knä inte ens skulle hålla för den sträckan eftersom det var asfalt men varnade de andra redan innan att får jag ont så går jag. Riskerar inte mitt knä med Vasastafetten vara två veckor bort.

Startade med ganska bra fart då jag avverkade de första 2 km i 5:00 respektive 5:15-tempo. Snabbt för att vara jagoch även om jag inte kände av knät kände jag att det var dags att sänka farten för att vara rädd om knät. Hade fått info av en arbetskollega som var med och anordna loppet att min sträcka skulle vara 5,5 km. Tänkte därför ta ett par km väldigt lugnt innan jag tänkte att jag kan trycka på igen de sista 1,5 km om det fortfarande kändes bra då.

Fyra km passerar och lagom till jag tänkt öka farten igen ser jag skylten som berättar att det är 100 m kvar till växling. Jag som var inställd på att springa 1,5 km till blev riktigt paff och besviken. Hade jag vetat att det faktiskt var 4,24 km som det var hade jag sprungit betydligt snabbare. Kom in i mål andfådd för den sista backen jag tryckte på i men inte alls trött då jag hade joggat alldeles för lugnt för det de sista km.

Kände i alla fall inte av knät något alls (peppar peppar) vilket var första gången sedan Göteborgsvarvet i maj. Så håller alla tummar jag har att det är på väg att bli bra nu!

Glad över att knät hållit för helgens utmaning och fått ok av sjukgymnasten nu på morgonen att få börja försöka köra lite backe igen. Behövs verkligen då det märks otroligt tydligt hur mycket av min löpkondition jag har tappat sedan i maj. Hoppas på att den snart skall vara tillbaka eftersom jag hållit igång med övrig träning under tiden.

Nu blir det dock sängen, måste försöka få till mer sömn dagarna som är kvar på den här veckan nu.