Dagen började tidigt med att klockan ringde 6.00. Klev upp och klädde på mig löpkläderna och överdragskläderna på en gång. Åt en lätt frukost bestående av fil med musli och nötter. Sedan var det snart dags för att bli upplockad av N-E, L och S för att sedan hämta F och bege oss mot Stockholm och Lidingö. Stannade efter vägen och åt frukost nummer två – även den här gången fil med musli och nötter.

Väl framme på Lidingö var det nästan tre timmar kvar till starten så passade på att äta lite pastasallad som sista matintag innan loppet. Gick och hämtade ut våra nummerlappar och gick ett varv i mässtältet innan vi började förbereda oss med nummerlappar och chip. Tog en lugn promenad upp till starten där vi passade på att gå på toa en sista gång innan det var dags att gå in i fållan.

Jag och F stod mest och pratade skidåkning och Vasalopp innan och jag kom fram till att jag kände mig inte alls laddad för loppet. Kändes lite overkligt att det var dags när jag inte kunnat löpträna ordentligt sedan maj. Har inte blivit verkligt på riktigt liksom.

13.20 gick i alla fall starten och jag tog det lugnt ut från gräspartiet eftersom jag lovat mig själv att ta det lugnt hela vägen för att belasta knät så lite som möjligt. Till en början kändes det bra men knät gjorde sig påmint att det fanns där redan i de första backarna efter någon km. Försökte därför ta det ännu lugnare i alla utförsbackar och korta stegen så mycket jag kunde.

Rullade på bra och när jag kom till L som var vår egen vätskekontroll efter 8 km kom jag fram till att jag skulle fortsätta eftersom jag hade kunnat jogga hela vägen dit utan att behöva gå. Fick min snickers som jag tuggade i mig medan jag sprang vidare. Snart gjorde dock magen sig påmind och jag stannade för ett toabesök vid kontrollen efter en mil. Ingen kö så tänkte att det var lika bra att passa på. Fortsatte vidare och backen upp till tidsmätningen vid en mil kändes helt okej. Men när det började flacka ut igen började knät göra sig riktigt påmint.

Rullade på ett par km och sedan kom de där, vid det här laget välkända, knivhuggen i knät när jag försökte springa. Började varva joggningen med gång men det gjorde mer och mer ont. När jag närmare mig 15 km-kontrollen började jag allvarligt fundera på vems skull jag egentligen gör det här för. Jag har gjort två hela klassiker tidigare, bevisat för mig själv att gymtjejen i mig faktiskt har kunnat springa runt Lidingös 30 km två gånger tidigare. Och ändå är jag så dum så jag pressar mig själv så hårt fast knät verkligen smärtar något otroligt. Tankarna började gå mot att faktiskt bryta så jag inte förstör träningen inför skidåkningssäsongen som jag tänkte försöka satsa lite seriösare på i år.

Väl framme vid kontrollen kände jag dock att bryta där och få stå och bli kall och vänta på att någon skjutsar mig till målområdet inte heller kändes som något bra alternativ. Fortsatte därför vidare även om det mest var gång då smärtan var så knivskarp att det inte gick att springa.

Snart började det även göra ont när jag gick på flacken och uppför. När jag haltade mig fram gåendes uppför tog jag beslutet att det är inte värt det. Om smärtan är så stark så är det inte värt det. Tog dock emot att bryta ändå och även om huvudet hade bestämt sig så var inte hjärtat riktigt med på noterna.

När jag närmade mig Grönsta fick jag syn på underbara Anna som är en av ägarna till Karma Träningscenter. De hejjade helt fantastiskt på mig och jag kände tårarna närma sig när jag insåg att jag faktiskt var på väg att bryta. Smärtan i knät var verkligen olidlig och jag insåg att det inte var värt att fortsätta.

Därför tog jag beslutet att kliva av där och då. Haltade fram och kände att även om jag kunnat ta mig runt på en tid på drygt 3,5 h så var det inte värt den risken. Jag klev av och det gjorde ont, eftersom jag i vanliga fall inte ger mig.

Men den här gången insåg jag att det var inte att slutföra loppet som innebar att vara stark. Att vara stark innebar den här gången att faktiskt ge upp och inse att det är en fin gräns mellan att vara stark och bara dumdristig. Därför valde jag att vara stark och inte dumdristig den här gången!

Nästa år kommer jag tillbaka, helare, starkare och med ett grym revanschsug!

Men först skall jag genomföra en grym skidsäsong!