Dags att skriva om själva loppet då! Började med att åka ut till Lidingö tillsammans med Carolina och Calle ungefär två timmar innan det var dags för min start. Väl där mötte vi upp Sara, Björn och Thomas. Sara kom med bil och åkte över dagen och killarna hade sprungit dagen innan på riktiga loppet.
Efter att ha satt på oss chip och nummerlappar och sådant så begav vi oss mot starten. Började bli lite nervös och taggad, precis som det skall vara!
Drog ihop sig för Sara att värma upp och bege sig iväg och vi gav henne ett lycka till och strax därefter var det min tur. Värmde upp med hjälp av ledare från Friskis och Svettis innan ”pang”-ljudet löd och det var dags för oss att springa.
Jag var med bland de första ut från startsträckan så slapp ”slå” mig fram allt för mycket. Hade ett bra tempo och första kilometern klarade jag av på 5 min och insåg att det var dags att trappa ner lite på farten om jag skulle orka hela milen. Gick i ALLA uppförsbackar för att jag ganska snabbt upptäckte att det vann jag igen i nedförsbackarna och på raksträckorna samt att jag inte behövde anstränga benet mer än nödvändigt..
Rullade på riktigt bra de första kilometrarna till jag började närma mig första vätskekontrollen vid 3 km. Då började allergin och den icke existerande konditionen göra ut sin rätt tillsammans. Andades riktigt tungt (även om pulsen inte var speciellt hög) och näsan rann konstant. Med risk för att äckla vissa läsare så kan jag ju säga att det går jättebra att snyta sig i sitt linne om man inte har någon näsduk i närheten..;)
Mitt i abborebacken så var 5 km-gränsen som jag passerade på 31 min och 23 sekunder. Började ana redan då att det skulle bli svårt att ta igen den tiden för att komma i mål inom 60 min och gav nog tyvärr upp till viss del psykiskt. Rullade på bra där efter aborrebacken i alla fall och det kändes bra att springa. När backen vid 8 km kom så gick jag återigen upp för att sedan springa igen. Nu började jag känna av vristen ganska mycket men försökte att glömma bort det även om det gjorde ondare och ondare så höll det ju i alla fall.
Med ungefär en km kvar till mål stod Thomas och Björn och hejjade på oss vilket gav sista kämparglöden till att ta i det sista på upploppet. Väl på upploppet och när jag såg målet så slutade jag bara att tänka och sprang för allt vad jag hade…
Carro stod vid upploppet och knäppte först bild på Benita Johnson från Australien som gick in som etta på tiden 34 min och 19 sekunder:
Sedan kom Sara på upploppet:
Och slutligen var det min tur:
Lagomt trött men ändå glad över att ha kommit i mål trots att jag inte klarade den tänkta tiden men jag kommer igen ett annat år..;)
Efter en dusch kände jag mig riktigt nöjd. Här med medaljen och den underbart fina rosen som jag fick av Carro..
