Åkte ut till Lidingö redan vid kvart över nio på morgonen så var väl på plats någon gång strax efter tio eftersom vi var i andra änden av Stockholm när vi började.Plockade ut nummerlappen och tog ett varv inne på mässan innan vi begav oss mot målet för att kolla på en vän till mig som snart skulle gå i mål. Medan vi väntade åt jag min sista måltid innan starten, en pasta- och kycklingsallad.

Satte oss på läktaren för att kunna se uppkoppet och jag kände nervositeten började komma..

Min vän gick in på en jättebra tid och efter att ha pratat lite med honom och hans arbetskamrater som också sprang så var det dags att bege sig mot starten. Mötte upp Jennie vid Lidingövallen och tillsammans promenerade vi upp till starten.

Efter en kisspaus i skogen blev det dags för mig att skynda på till starten och värma upp tillsammans med alla andra.

Och strax därefter bar vi iväg:

Det var riktigt trångt och svårt att hålla den takt jag ville. Vilket jag insåg att nog var bra eftersom jag då inte bar iväg för snabbt till en början. Gick dock lite långsammare än jag önskade så efter ett par kilometer försökte jag ta mig om några stycken och ta rygg på några som hade ett tempo som passade mig bättre.

Kilometer efter kilometer ramlade iväg utan att jag knappt reflekterade över det. Vid första vattenkontrollen blötte jag munnen lite snabbt innan jag fortsatte vidare.

Fick syn på Carro efter ungefär 8 km och kunde inte låta bli att spexa lite för kameran eftersom jag kände mig så pigg:

Speakern konstarerade att jag gjorde mig tid att spexa lite för publiken och mannen bredvid Carro konstaterade att jag såg väldigt pigg ut. Vilket jag också kände mig! Så jag sprang vidare med lätta ben och en härlig känsla.

Sprang förbi ett par stycken som jag kände och deras hejjande fick mig ännu mer positiv. Jag kände en ren glädje över att springa och känslan var verkligen totalt underbar. Efter ungefär 11 km fick jag dock väldigt ont upptill under vänstra revbenet. Så ont att jag fick stanna och ställa mig dubbelvikt en liten stund till det gick över. Vilket det som tur var gjorde ganska fort och sedan kände jag ingenting igen utan kunde lätt springa vidare.

Kilometrarna rullade iväg utan problem igen och även om jag började känna att benen inte var lika starka som innan så kände jag mig ovanligt pigg och nöjd. En halv banan och en saltgurka fick glida ned i magen tillsammans med lite vatten vid den tredje vätskekontrollen (som jag har för mig var precis innan 15 km?!). Passerade 15 km på tiden 1:34:55 och insåg att mitt mål på 3 h och 15 min kunde vara möjligt.

Men så kom det en mindre backe efter ungefär 18 km som jag gick uppför, för att det kändes som att det gick lika fort som att försöka jogga. Det var ett stort misstag för väl uppe på toppen hade jag jättesvårt att få igång benen igen. De kändes som bly och jag hade ingen ork alls kvar. Tvingade mig själv att jogga framåt och tog mig till slut fram till den fjärde vätskekontrollen som var vid Grönsta. Fick syn på en gammal klasskompis som hejjade på mig och tappade helt farten in mot kontrollen där jag fick i mig en halv banan och lite sportdryck innan jag fortsatte vidare.

Backen vidare upp från Grönsta var otroligt jobbig och jag hade verkligen ingen kraft i steget längre. Blev en del promenerande uppför och började känna mig rejält trött. Joggade mellan backarna i sakta tempo och kände att shit, nu måste det ta slut snart annars orkar jag inte.

Lyckades på något vis ta mig några km till nästa vätskekontroll där jag fick i mig en liten bit bulle och en mugg blåbärssoppa. Välbehövligt men tyvärr gav det inte den energi jag hade hoppats på. Fortsatte i otroligt sakta tempo och gick väldigt mycket. Började kolla på klockan och insåg att jag fick vara glad om jag ens kom in på 3:30. Varenda backe var otroligt jobbiga och vid abborbacken fanns inte ens någon annan tanke än att gå uppför. Väl på toppen började jag jogga lite försiktigt igen en stund men benen var verkligen helt sönderkörda.

En stor besvikelse fyllde mig och tårarna av ilska var inte långt borta när jag insåg att jag inte orkade springa hela loppet. Försökte trösta mig med att det viktigaste var ju att komma runt. Samtidigt försökte jag tänka lite positivt och påminna mig själv om att jag för 1,5 år sedan inte ens klarade av att springa 2 km i sträck.

När Karins backe närmade sig kände jag en otrolig glädje över att veta att det var sista backen och att vi snart skulle få utförslöpning fram till målet. Gick uppför backen och försökte mig sedan på en väldigt långsam jogg in mot mål.

Med ungefär en km kvar till mål stod en tjej som var min phösare första året i Luleå och ropade hejjande efter mig när hon fick syn på mig. Med lite extra kraft bestämde jag mig för att nu fick det vara färdiggått. Så jag tog den sista gnutta med energi jag hade (både fysiskt och psykiskt) och joggade mig långsamt fram till upploppet och sedan blev det en långsam målgång. Slutade på den otroligt dåliga tiden 3:34:01.

Här nedan är ungefär fem minuter efter målgång. Jag orkade inte stå upp och besvikelsen syns i mina ögon även om jag innerst inne var glad över medaljen och målgången.

Fick snart höra att Jennie hade skadat knät och fick bryta loppet. Besvikelsen fick en annan innebörd när jag insåg att hon inte hade fått en chans att klara sig runt och jag är otroligt ledsen för hennes skull. Men nästa år kommer du igen, frisk, hel och stark!