Igår var det då dags för mitt livs första halvmarathon, dock inte det sista men mer om det i ett eget inlägg. Vaknade vid åtta på morgonen och kände mig rejält utvilad. Så guidade Carros föräldrar i köket för att sätta igång lite kaffekokande och frukostförberedelse. Jag vet, jag är där lite för ofta när jag snart hittar lika bra i deras kök som mitt eget..?!

Vi lät värdparet sova lite längre eftersom de bara ett par dagar tidigare hade kommit hem från USA och garanterat hade jetlag och samtidigt var trötta efter all tid på resande fot. Blev i alla fall en riktigt god frukost. Gröt, ägg, mackor, te och juice fick åka ned i magen medan vi satt och tog det väldigt lugnt och pratade en massa.

Fortsatte vara en lugn förmiddag innan det blev lunch i form av spagetti och köttfärssås. Gjorde oss sedan redo att ta pendeln in till stan vid 14-tiden. Solen sken och vinden höll sig väldigt lugn – en perfekt dag för ett halvmarathon.

Jag, Calle och Carro väntar på att få bege oss mot startfållorna.

Mötte upp Ann och hann önska hennes syster lycka till innan det var dags att gå på toa en sista gång. Önskade sedan Carro och Calle lycka till eftersom de var i en startgrupp efter mig. Begav mig mot startfålla F strax efter fyra för att invänta att min startgrupp skulle få bege sig iväg 16.25.

Startade i grupp F.

Stod i stort sett längst fram i min startgrupp och försökte därför hålla mig till höger för att släppa förbi de snabbare löparna i början. Starten gick och jag joggade iväg. Vristen ömmade och jag var riktigt orolig för hur den skulle hålla. Dock vet jag av erfarenhet att det brukar bli bättre när den blivit ordentligt uppvärmd efter några km så jag fortsatte och försökte låta bli att tänka på det. Fick dock inte riktigt till frånskjutet med vänster fot så länge det ömmade och fick därför svårt att glömma det. Höll dock en hastighet som jag hade tänkt även om vristen varit på topp så på det viset oroade jag mig inte alls. Andningen och pulsen kändes jättebra och det kändes som det flöt på väldigt bra konditionsmässigt.

Fick syn på Ann och hennes pappa och måste så klart spexa lite för kameran..

Ann fångade mig på bild utanför centralen (efter ca 2km).

Andningen och pulsen fortsatte att kännas bra men vristen fortsatte att ömma och när vi stod vid vätskekontrollen vid 3,5 km började jag bli riktigt orolig för att det inte skulle släppa snart. Tänkte dock ge det ett par km till då jag fortfarande inte tyckte det gjorde skadligt ont. Joggade vidare och snart kom 5 km-passeringen och jag klockades på exakt 28 min.

Blev lite lättare löpning utför en stund och det kändes väldigt lätt med andningen men började seriöst fundera på att kliva av då jag var riktigt orolig för vristen som fortfarande ömmade trots att jag hade sprungit i en halvtimme och borde vara rejält uppvärmd. Fortsatte dock någon km till och någonstans vid 7-8 km började det släppa och helt plötsligt kändes det mycket bättre.

Sprang de kommande km med rejäl glädje och passerade 10 km på tiden 56:24. Hade tänkt att jag skulle springa på ca 57 min per mil. Det skulle i så fall ge mig lite drygt en minut att spela med om jag ville in under 2 h på dessa 21 km.

När vi svängde av mot bron in till gamla stan stod Carros föräldrar och hejade och jag fick ännu lite mer extra energi och tyckte det kändes riktigt enkelt och njöt verkligen till fullo. Började dock känna att jag var rejält kissnödig och var på gränsen att få håll eftersom jag sprang och höll mig. Bestämde mig därför för att ta mig tid för en kisspaus när vi passerade vätskekontrollen vid slottet. Så för er som undrar klockade jag min kisspaus på 1 min och 4 sekunder. Inge läsa-tidning-besök här inte!

Efter det kände jag mig lite stressad över att ha tappat den enda minut jag egentligen hade tänkt ha till godo och ökade förmodligen omedvetet tempot lite då jag passerade 15 km på tiden 1:25:08. Hade med andra sprungit 10-15 km endast 20 sekunder långsammare än 5-10 km.

Tog en bit bar där vid 15 km som jag sköljde ned med lite vatten. Kände att jag började tappa energi och ångrade att jag hade missat sportdrycken och endast fått i mig lite vatten vid slottet. Sprang därför och verkligen såg fram emot vätskekontrollen vid 17 km. Hade dock glömt att vi här även fick dextrosol – en glad överraskning.

Tog faktiskt tre stycken tabletter som jag knaprade i mig en i taget fram till ungefär 18-19 km. Började kännas riktigt tungt och när flagglöparna i min startgrupp med 2:00 sprang förbi började jag bli riktigt orolig för att inte nå mitt mål. Försökte hänga på dem så gott det gick med tappade ca 20 m innan vi kom till den sista vätskekontrollen som de hoppade över. Jag kände mig helt slut och tog därför några klunkar sportdryck innan jag fortsatte vidare.

Passerade 20 km på 1:53:56 och insåg att jag kunde hålla ungefär 6-tempo in i mål och ändå klara SUB 2. Dock kändes det som jag sprang väldigt sakta då benen började bli riktigt tunga och jag kände att jag behövde ha i mig bättre energi. Tyckte att sträckan längs med vattnet kändes otroligt lång och när jag väl fick runda slottet och ta sikte på Norrbron trodde jag att jag skulle missa SUB 2. Svängde av mot bron och fick återigen syn på Carros föräldrar som hejade för fullt. Det gav mig lite extra energi och jag gjorde mitt bästa för att orka upploppet. Fick syn på klockan och insåg att jag hade ungefär en minut till godo. När jag började se avståndet till mål minska och insåg att jag skulle klara mig under 2 timmar var jag bara så glad att jag inte ens orkade försöka mig på en spurt. Saktade nog snarare ned på tempot och gick riktigt glad in i mål på tiden 1.59.31.

Hade med andra ord sprungit 21,098 km i 5:40-tempo.

Jag klarade SUB 2h!!!

Med tanke på att Midnattsloppet gick i 5:22-tempo är jag otroligt nöjd över att inte ha tappat mer än så när sträckan dubblades!

Joggade bort till Carros föräldrar och fick snart se Calle närma sig och springa förbi oss på upploppet.

Calle svänger av mot Norrbron och upploppet.

Jag gick sedan för att träffa Jeanette. Riktigt skoj att ses IRL då vi haft en del kontakt på nätet. Hon är verkligen en otrolig inspirationskälla, både gällande styrketräningen och hennes duathlontävling i London. Riktigt skoj att ses även om det bara blev en snabbis!

Jag och Jeanette.

När jag började bege mig tillbaka mot mål ringde syster och sade att Carro hade passerat 20 km. Fick därför bråttom tillbaka för att inte riskera att missa hennes upplopp. Kom dit och snart därefter kom Carro upp för backen. Hon såg riktigt trött ut och kändes som hon behövde lite extra pepp. Slängde därför över sakerna jag höll i till Calle och sprang upp till henne för att peppa henne att ta i de sista metrarna in i mål.

Carro och jag, nöjda och glada!

Så himla imponerad av både henne och Calle. De båda var jetlaggade och kom hem från en 2-veckors semester i USA bara ett par dagar innan. Calle är ju inte direkt liten och lätt och har en löparkropp men sprang ändå på en fantastisk tid och klarade det med bravud!

Carro, som började springa ifjol, har trotsat sin astma ordentligt och faktiskt börjat springa. Efter bara ett år springer hon Stockholm halvmarathon och gör en så otrolig prestation att jag blir alldeles rörd. Jag har verkligen världens envisaste bästa vän. Du är så otroligt duktig vännen!

Alla tre efter målgång.

Tusen tack till Carro och Calle för en helt underbar helg!

Otroligt roligt att få uppleva detta lopp och denna helg med er.

Sedan ett stort tack till Carros föräldrar också. För att jag fick åka med er, men också för allt otroligt härligt peppade ni har gett oss alla tre i helgen. Betyder så himla mycket!