Imorgon vid den här tiden har jag förhoppningsvis genomfört mitt tredje Lidingölopp. Kämpat mig igenom och gjort av med de sista krafterna jag haft i Abborebacken och Karins backe. Förhoppningsvis står jag nöjd och glad på mållinjen och har inte allt för ont i knät.

För återigen handlar det inte om att få en bra tid på Lidingöloppet för mig, det handlar om att ta mig runt utan att få allt för ont.

Första året jag sprang 30 km gick det i och för sig bra skademässigt, men jag gick in i väggen något fruktansvärt och fick en mycket sämre tid än jag hade tänkt mig. Visst gick jag i mål, men det var med tårar i ögonen jag visade upp min medalj för kameran. Otroligt besviken på mig själv, även om jag i efterhand vet att jag inte alls var tränad för ett Lidingölopp egentligen.

Med tårar i ögonen 2010

Ifjol hade jag ont i vristen efter att helgen innan ha sprungit Stockholm Halvmarathon. Var in i det sista osäker på om jag skulle starta och stod till och med och velade och funderade på att bryta vid 7 km. Beslutade mig för att köra hela vägen och gick förvånansvärt bra trots att vristen gjorde ont hela vägen.

Lyckligare målgång 2011

Nu hoppas jag att 2012 skall vara tredje gången gillt för mig på Lidingöloppet. Önskar och hoppas få chansen att springa 30 km utan att få ont i knät. Tyvärr väldigt skeptisk till att det kommer bli så. Men jag hoppas in i det sista och tänker göra mitt bästa för att passera mållinjen på nytt PB imorgon!