Jag har nu varit med i Xtravaganza i 78 dagar, varav jag har levt alla förutom 10 dagar (då jag var sjuk/på sjukhus) på pulver. Vågen talar sitt tydliga språk – min kropp gillar detta! Jag är fortfarande lika motiverad idag som jag var den 20 juli då min resa började. Jag älskar att kunna ha snygga(-re) kläder på mig, jag älskar att lunchpromenaderna känns lättare och lättare, jag älskar att få uppmuntran, komplimanger och peppning från min omgivning. Men snälla nån – kan ni sluta tycka synd om mig? Vanliga kommentarer jag får är:
- ”Åh vad duktig du är – det hade jag aldrig klarat!”
- ”Får du inte äta något annat än dem där sopporna? Vad synd om dig!”
- ”Hur länge ska du hålla på med det där? Åh vad tråkigt att missa all god mat…”
Nej gott folk, det är INTE synd om mig, och det av flera olika anledningar:
- Jag mår bra, är mätt och pigg. Hela dagen. Inga humörsvängningar heller vilket jag i ärlighetens namn var lite orolig för.
- Jag har valt detta själv. Jag hade kunnat hålla på med Viktväktarna, Atkins, GI eller något annat istället, men jag valde Xtravaganza för jag kände på att detta skulle passa mig – och jag fick rätt!
- Det var ingen som tvingade mig att vara tjock, det klarade jag av alldeles själv – alltså får jag skylla mig själv att jag nu får gå ner ett kilo i taget igen…
- Jag gillar sopporna! Helt ärligt. Jag skulle nog haft svårt att följa detta om jag inte gjort det, men nu är det så att jag hittat ”mina” smaker (vanilj till frukost, sparris till lunch och choklad, tillagad som chokladmousse, på kvällen). Framför allt chokladmoussen på kvällen kan jag verkligen längta efter!!!
- Vaddå ”Det skulle jag aldrig klara”! Alla kan – det handlar bara om att bestämma sig, hämta stöd i vitkminskningsgruppen och köra sitt eget race. Kan jag kan ni!
Sen kan jag ju inte sticka under stolen med att jag blir OTROLIGT glad och sporrad av alla snälla kommentarer, komplimanger och ”vad duktig du är” – fortsätt gärna med det! 
Hejja, hejja!