Idag ligger en artikel av mig på www.gothic.nu

Kul!

Läs den gärna den som vill.

//Lonewolf

Vi instämmer verkligen helt i det yaqui-indianen don Juan säger i en bok av Castaneda. För oss personligen gäller det förstås häxkonsten som livsstig, fortfarande så missförstådd och lite känd att man ibland känner sig som ett UFO när människor med lite eller snarare ingen kunskap, får nys om att man är häxa. Vilket händer ibland och jag ser det i deras blick och vet att ja nu har de nog hittat hemsidan med häxkurser mm (ibland via min mans info-sida om skivafärren, en hemsida som alla möjliga människor besöker för att läsa om öppettider o dyl i hans skivaffär.) Där finns länk till min nätbutik och som sagt var kurserna i häxkonst och magi. Undrar vad som rör sig i deras huvuden när ord som häxa, magi och häxkonst triggar deras förutfattade meningar. DET kan man bli rädd för om något!!

Okunnighet och att döma någon på förhand är något av det farligaste som finns! Det är orsaken till mycket lidanden och elände i vår värld, från smått till stort. Så mycket som skulle bli bättre och fredligare om fler människor var öppna inför de yttre olikheterna; se dels att vi alla är lika i grunden med våra förutsättningar som tillhörande arten människa, men  med olika behov och sätt i hur vi väljer att leva våra liv och uttrycka vår kärlek till livet. Vad vi vill ägna oss åt osv.

”För mig gäller att jag bara kan färdas på stigar som har hjärta, vilken stig som helst bara den har hjärta. Den följer jag och den enda värdiga utmaningen är att följa den i hela dess längd. Och där färdas jag medan jag ser och ser och mister andan.”

Citat från Castaneda/Samtalen med don Juan

Vi lever i en teknokratisk värld där vi i mångt och mycket tappat kontakten med naturen. Många känner sig alienerade eller rotlösa. Det är här resan inåt måste börja, sökandet efter vårt sanna jag. Detta kan vara oerhört jobbigt och påfrestande att skala av oss alla lager av konventioner som lagts på oss sedan födseln. Ju längre man kommer på sin resa desto mer förstår man hur kultiverad man blivit. Kultiverad har ansetts som ett mått på hur civiliserad man är och naturen har därför automatiskt kommit att nedvärderas. Tekniken och utvecklingen har satts på högsta piedestal och detta har alltmer fjärmat oss från naturen. Detta har gjort oss tama och anpassade och vi har förlorat våra primitivare ”djuriska” instinkter och vi har även förlorat förmågan att känna. På detta sätt har andligheten och magin mer eller mindre försvunnit. Vi har någonstans på vägen tappat bort oss själva. I en tid som denna när många förlorat framtidstron så är det viktigare än någonsin att söka sig tillbaka till ursprunget. Vi bär alla på denna sanna kärna inom oss det gäller bara att hitta den. Låt känslorna flöda fritt och ge utlopp för dessa krafter. Vågar vi möta oss själva med alla våra starka känslor som kan bryta fram?

Långt därinne kommer vi att konfronteras med vårt sanna jag. Man kan se detta som sitt primitiva djuriska jag. Detta står ofta i konflikt med det vardagliga sociala jaget. Om denna konflikt blir för stor så kan olika former av depressioner och psykotiska tillstånd bryta ut. När vi möter vårt sanna jag så återknyter vi även kontakten med den pulserande livskraften som universum är uppbyggt av. Släng alla konventioner och bli en obegränsad människa då och endast då kan energin flöda fritt igen utan blockeringar. Vi har äntligen kommit hem.

//Lonewolf

Detta (se rubriken) är fortfarande något som många propagerar för eller emot. Nedanstående citat valdes med tanke på det.  Så här kommer strax ett citat av den ovanligt klarsynte författaren Eckhart Tolle. Han har verkligen poängterat det viktiga i att inse att orden och tänkandet är våra redskap (något jag ofta påpekar i mina häxkurser också!) och att vi skapar en ohygglig massa elände när vi förväxlar våra ord och tänkandet med varandet, livet, vårt sanna väsen!

Som fri häxa (med fri häxa innebär det att jag poängterar att jag inte vill bli sammanblandad med någon som helst förutfattad mening om vad häxkonst är) och fri forskare, har jag särskilt forskat i varför och när människo-arten började stänga av sådana viktiga egenskaper som intuition och instinkt. Vad som hänt när dessa och andra viktiga portar inåt stängts, är att vi identifierar oss enbart med tankarna och därmed yttre företeelser som yrken, inkomst, ägodelar, troföreställningar, idéer, ideologier osv. Då blir vi mer lättstyrda (inte en slump kanske?!) och tappar den naturliga visdom som andra arter inte gått vilse ifrån.

När vi stänger av viktiga naturliga egenskaper och därmed inte får kontakt med varandet, vårt sanna väsen, projicerar vi vårt fokus utåt; vi tittar efter auktoriteter inkl sådana som egentligen bara är tankeformer, sådant som karakteriseras av att det är utanför livet självt, helt enkelt därför att vi i tanken placerat oss utanför livet. Livet är något vi äger och har, tror vi. Men om livet är Varandet, är det något vi ÄR, inte har, och det är en väsentlig avgörande skillnad.

Men nu till det utlovade citatet (från Eckhart Tolle/Lev livet fullt ut – En väg till andligt uppvaknande)

”Ordet Gud har tömts på innebörd under tusentals år av missbruk. Jag använder det ibland, men mycket sparsamt. Med missbruk menar jag att människor som aldrig ens har upplevt en glimt av det heligas värld, av den oändliga omfattningen bakom detta ord, använder det med stor övertygelse, som om de visste vad de pratar om. Eller också argumenterar de emot det som om de visste vad det är de förnekar.

Detta missbruk ger upphov till absurda föreställningar, påståenden och villfarelser som härrör från egot, exempelvis ”Min eller vår Gud är den enda sanna Guden, och din gud är falsk” eller Nietsches berömda påstående Gud är död.

Ordet Gud har blivit ett slutet begrepp. I samma ögonblick som ordet yttras skapas en mental bild, kanske inte längre av en gammal man med långt vitt skägg, men ändå en mental föreställning av någon eller något av manligt kön.

Eftersom varken Gud eller Varandet eller någon annat ord kan definiera eller förklara den obeskrivbara verkligheten bakom ordet, är den enda viktiga frågan huruvida ordet är en hjälp eller ett hinder för att uppleva det som det pekar mot. Pekar det bortom sig självt till den transcendentala verkligheten eller lånar det sig  bara alltför lätt till att endast bli en idé i ditt huvud som du tror på, en mental avbild?

Ordet Varande förklarar ingenting, men det gör inte heller Gud. Varandet har dock den fördelen att det är ett öppet begrepp. Det förminskar inte det oändliga och osynliga till något begränsat. Det är omöjligt att göra sig en mental bild av det. Ingen kan göra anspråk på att vara ensam ägare av Varandet. Det är själva ditt väsen, och det är omedelbart tillgängligt för dig som upplevelsen av din egen närvaro, insikten jag är som föregår jag är det här eller det där. Det är alltså bara ett kort steg mellan ordet Varandet och upplevelsen av Varandet.”

/Marie Morgana

Människan är visserligen en art som gått vilse (för mer info om det från en person som ändå i grunden verkligen har en tro på människans förmåga och potential; läs gärna böcker av Eckhart Tolle! Jag tror också att vi av naturen egentligen inte alls ska ställa till med så mycket tragedi, våld och elände. Att vi faktiskt i grunden är ”goda”, hur osannolikt det än kan verka när man dagligen hör talas om alla fasansfulla saker människor tar sig för med!

Det sätt mänskligheten gått vilse på, är en dysfunktion vår art av olika anledningar drabbats av. Jag tror verkligen att människan som art gått vilse, men att vi inte är en ”ond” art. Men här kommer lite tänkvärda citat om misantropi och misantroper:

http://www.livet.se/ord/kategori/Misantrop_och_M%C3%A4nniskohatare

/Marie Morgana 

Nah, skämt åsido. Nu är jag visserligen barnfri men inte kattlös:-) Men artikeln ”Kvinnor känner mer för katter än bebisar” har nog en lite väl vinklad rubrik.

Det första konstaterandet i artikeln är att männen i undersökningen  kände LIKA LITE för alla offer, oavsett kön och art. Medan kvinnor tydligen reagerade mest om en hund eller katt blev misshandlad och minst om en man blev misshandlad. Men då var inte barn med alls står det sedan i artikeln. Menas det att inte barn var med i undersökningen, så blir det en lite lustig slutsats att säga att kvinnor känner mer för katter än bebisar. 

När barn och hundvalp jämfördes i en liknande undersökning visade det nästan exakt lika, men med pytteliten fördel för hunden, enligt nämnda artikel. 

Frågan som ställs i artikeln är varför män och kvinnor visar så olika grad av empati och expertens svar är att det handlar om könsroller.

Citat ur artikeln:

”Det är en kvinnlig roll att var empatisk, omhändertagande och bry sig om andra. Jag tror det här beror på social önskvärdhet, så som man förväntar sig att kvinnor och män ska vara.”

För min egen del kan jag bara säga att min reaktion är djupt känslomässig och instinktiv och att det KÄNNS fasansfullt och outhärdligt smärtsamt att se djur lida, likaså barn förstås. Små barn och husdjur är egentligen lika hjälplösa och utlämnade och jag tror det är därför den kvinnliga (?) instinkten (!) reagerar ganska lika på just småbarn och husdjur för en del människor. Även väldigt gamla människor hamnar absolut i samma kategori, men det verkar inte ingå i några tester. De gamla är alltför bortglömda..som vanligt

Att man alltid skulle reagera mer för att det är någon, vem som helst av arten människa, det tror jag inte. DET om något är inlärda mönster. Att det är fult att i vilken situation det än är, känna mer för ett djur än för en människa (oavsett vilket djur det är och vilken människa det är). Det är kulturell inlärning, inte naturlig instinkt.

Om det  anses manligt eller kvinnligt att ha stor dos empati med hjälplösa varelser, ska jag låta vara osagt , även om jag har mina teorier. Men att man reagerar starkare när djur eller barn lider är i allafall för mig pga deras utsatthet. De är så utlämnade till oss vuxna människor och just därför bör en frisk vuxen människa reagera med en stark försvarsinstinkt gentemot såväl djur och barn.

Att djur kommer så enormt högt upp på empati-listan kan förklaras med just det att de är de mest sårbara av oss alla! Mest utlämnade till mänskligt godtycke. Barn kan, åtminstone teoretiskt sett, lite högre i upp i åren tala lite för sig. Någon kanske ser på dagis eller skola att de far illa. (Teoretiskt sett som sagt var…) Men husdjuren; katter och hundar och andra djur också för den delen, som lever i det dolda, helt utlämnade till de människor de har runt sig…det skär i hjärtat vid tanken på minsta lilla hårdhet eller orättvisa mot dessa underbara varelser, som vi enbart borde se som en stor ära att få ha i våra liv och en stor jäkla PLIKT att ta hand om på ett maximalt klokt och ömsint sätt! Inget annat borde komma före det!

En annan viktig sak är också det att jag är 110% övertygad om att när man känner av djurs känsloenergi (vilket man gör mer och mer om man ökar sin egen intuition) ser man vilka känslovarelser de är. Då blir deras lidande än mer vämjeligt och frånstötande.

/Marie Morgana med katten Huldra som hjäper till att tassa på tangenterna, aktiv i natten….

Carpe Noctem!

__________________________________

Artikeln jag syftar på i mitt inlägg:

http://www.metro.se/2009/03/19/81473/kvinnor-kanner-mer-for-katter-an-bebi/index.xml

Morgan Toft/Rose Garden (från Darker than black)

http://www.youtube.com/watch?v=ivKXskkTrmk

/Marie Morgana

Jahapp, så var det dags igen för glesbygdsstrul. Det kanske visserligen är allmänmänskligt strul, men med vår situation blir det glesbygdsstrul av det!

Här har vi gått i Boden där vi har vår kombinerade lokal/lager/butik och undrat var bankgiroutdrag och annat är eftersom en hel del inte kommit med posten senaste tiden. Vi har eftersändning av all post till vår övernattningslägenhet fram till 1 maj nämligen.

Idag är min man hemma i byn för att kolla till huset. Han ringde nyss, lite trött och irriterad. För vad möter honom där?! Jo en hög med post!! Däribland en del av de saknade otroligt viktiga bankgirolapparna (och var är annan post som saknas? Som inte kommit vare sig korrekt med eftersändning eller felaktigt delats ut hemma i byn?)

Eftersom vi tar emot förskottsbetalning för varor och tjänster i våra respektive småfirmor, så är det först på bankgirolapparna vi kan avgöra exakt vem som betalat. På nätet syns nämligen en ”klumpsumma” där banken bakat ihop summor som inkommer samma dag, samt att en del ju har samma summa att betala och då räcker det inte ens med att känna igen folk på själva summan, så att säga. T ex mina distanskurser jag håller, är ju samma månadsavgift för alla deltagare.

Så mycket sådant här det är hela tiden sedan vi flyttade till Norrbotten! Vad händer häruppe egentligen? Och då tydligen särskilt för att vi är folkbokförda i en BY !?  Det är onekligen svårt att leva något annat än ett ”korrekt” svenssonliv här, iallafall om man ska arbeta också! För så fort det är något som avviker, som det faktum att vi har tillfällig eftersändning och bor periodvis på vår arbetsort, då är det VÄLDIGT trögt att få det att funka.

Jag ringde nyss till adressändring för att konstatera att inget blivit fel där, att vi verkligen har eftersändning till 1 maj som vi betalar för. Jo det har vi, bekräftades direkt. Enligt adressändring är det troligast brevbärare som slarvat och lagt posten vid huset trots eftersändningen. Ja, någon på posten lär det vara, för det fanns inte ens adressändringslappar på de kuvert som låg där! 

Det är så mycket sådant här slarv som är stressande när det hela tiden är något sådant som händer. Många, många timmar att ringa runt och fixa saker som beror på att någon inte skött sina åtaganden som de faktiskt är avlönade för att sköta. Vi med små egna företag får minsann ingen lön för timmar vi inte sköter det vi ska. Vi förlorar till och med potentiell inkomst på dyrbar tidsspillan de timmar vi måste jaga runt slarvpellar i form av anställda på andra, ofta stora företag eller samhälleliga instanser. Livsviktiga timmar som går bort från arbetet med våra småföretag som kräver extremt mycket tid och energi för att börja få riktig flyt på här!

Ska Norrbotten (förutom den övriga naturen, den lär klara sig fint  utan människor iofs) leva, läs överleva, bör det väl uppmuntras med nyinflyttade som dessutom startar företag här mot alla odds. Får vi fart och ruljans på våra företag kommer vi ju att kunna erbjuda andra jobb, vilket borde uppskattas och uppmuntras och i allafall inte motarbetas! Motarbetandet är då naturligvis inte bara pga lata eller slarviga anställda individer som ska ha lön utan att sköta sina jobb, utan det beror även på den småföretagarfientliga politik som förs i vårt samhälle!

 Många som inte sköter sina åtaganden är det tyvärr. För brevbärarna i vår lilla by vet så väl att vi har eftersändning, ändå delar de ut post till oss där!

Så ja, nu har jag ventilerat en av dagens alla miljoner tankar:-)

/Marie Morgana

I artikeln ”Så klär sig en pudel” får vi lära oss att pudla betyder att ödmjukt be om ursäkt offentligt. Jag är på intet sätt våldsamt upprörd över att en underbar hundras får stå som exempel på mänskliga fånigheter:-) Men det är ganska löjligt trots allt. Pudel, som jag nog också hade lite, lite fördomar mot före vi själva skaffade vår helt underbara storpudel Trolle, får fortfarande stå som representant för något som oftast ska framställas som lite löjeväckande. Pudelfrisyrer, göra en pudel och nu ”pudla”. Jisses. Pudla; något inställsamt, anpassat, uträknat och fånigt med andra ord.

Sådant finns det mycket av hos människo-arten, men inte hos hundar. Även om de alltsom oftast tillskrivs det av en del okunniga människor.

Även om jag inte ids uppröra mig särskilt över hur människan använder språket på alla möjliga konstiga vis och hur detta faktiskt i sin tur påverkar verklighetsuppfattningen mer än de flesta av oss ens kan ana, så befäster vi väldigt lätt fördomar (=brist på kunskap) genom ett fånigt språk med associationer som inte hör till verkligheten. Det finns oändligt många fler exempel och betydligt allvarligare sådana.

Nej, som synes handlade denna artikeln inte så mycket om Falkengren. Utan om vad en artikelförfattare kanske tror att pudlar gör. Fast denne säkert inte ens tänkt särskilt mycket på det som nog bara skulle föreställa ett kvickt ordval i en av dessa oändliga mängder av ibland ganska fåniga kåseriaktiga artiklar som uppenbarligen dessutom läses av många (Jo, jag vet jag läste den själv:-) Men enbart för att se vad det var för ”nya” dumma idéer om pudlar)

Människan och hennes språk är ett fascinerande område. En fascinerande relation (alltså mellan människan och hennes språk/ord) Det kan vara kreativt, kunskapsfrämjande, kunskapshämmande, det kan vara urbota dumt, fånigt, fördomsfullt eller vackert och klokt. Det har dessutom som sagt var en mängd följder, även om just detta med pudling trots allt inte var särskilt allvarligt kanske…kanske. Med undantag att det befästs att pudlar är fåniga djur, inga riktiga hundar. Ja faktiskt kanske sådant befäster den problematik som syns alltmer när man ser hur många pudlar som måste omplaceras! Jag har undersökt det där lite förut genom att rakt på sak fråga de som vill omplacera pudeln varför de gör det. När man skrapat lite på ytan dyker det åtskilliga gånger upp det faktum att personerna ifråga trodde att de närapå skaffade en ”soffkudde” eller leksaksdjur. Något fluffigt som ser sött ut, en dyr accessoar som följdaktligen  inte behöver det en hund behöver, för pudel är ju ingen riktig hund. Eller?! Många blir förvånade – förvånande nog – av att pudeln behöver allt som en väldigt aktiv, smart, stark, klok och framåt hund alltid behöver. Allt som en riktig hund behöver.

Så egentligen borde man kanske bli mer upprörd över något så fånigt som att en människa skapar ytterligare ett nytt töntigt verb; pudla!

Äh….gäääsp

/Marie Morgana

________________________________________

Artikeln jag syftade på publicerades på metro.se 17 mars 2009:

http://www.metro.se/2009/03/17/76395/sa-klar-sig-en-pudel/index.xml

(Bilden: Örter – underbar mat, medicin och magi!)

DETTA INLÄGG SKREV JAG (MORGANA) FÖRE VI ÄNDRADE BLOGGENS NAMN OCH SKAPADE EN GEMENSAM BLOG ISTÄLLET. MEN INLÄGGET FÅR LIGGA KVAR. FÖR DET KOMMER SÄKERT FLER INLÄGG SOM KAN RELATERAS TILL DET SOM SKREVS HÄR.

Finns det någon naturlig människo-föda? Det finns ju onekligen massor av teorier. Jag har varit superintresserad av kombinationen kost och hälsa sedan någon gång i mitten av 1980-talet när jag kom över en bok som hette Fit for Life. Jag trodde att det borde finnas något som är någon slags naturlig människo-föda och just det hade fit for life-författarna fokus på! Och så fanns det ju förstås Ann ”Wiggan ” Wigmore med sin Levande Föda, där det också fanns teorier om vad som var naturligt för oss människor. Jag provade att följa bl a just de två ovanstående och jag måste medge att det var en veritabel plåga -för mig personligen alltså – att äta enligt Wigmore´s principer.

Parallellt med att jag undersökte olika livsåskådningar, kulturer och religioner och deras syn på djur och natur, facinerades jag alltid av många naturfolk och deras livssyn. Därför kommer jag osökt in på den intressanta ”Stenålderskosten” som jag tänkte presentera litegrann någon dag för er som kanske inte stiftat bekantskap med den ännu.

Nu i vår tid är det en bombardering av teorier, mattrender osv. Jag tänkte ta upp lite olika teorier och jag kommer parallellt med det att berätta om min egen kost som är en slags kombination av GI och lchf. Hur jag kom in på det ska jag berätta om en annan dag…

Just nu i skrivande stund mår jag bara illa – riktigt illa – och jag skyller det på brödet jag åt för några dagar sedan, min kropp har tydligen vant sig av med de där snabba kolhydraterna och ville INTE ha dom. ”Hellre brödlös än rådlös” som en bra blogg heter;-)