Nah, skämt åsido. Nu är jag visserligen barnfri men inte kattlös:-) Men artikeln ”Kvinnor känner mer för katter än bebisar” har nog en lite väl vinklad rubrik.

Det första konstaterandet i artikeln är att männen i undersökningen  kände LIKA LITE för alla offer, oavsett kön och art. Medan kvinnor tydligen reagerade mest om en hund eller katt blev misshandlad och minst om en man blev misshandlad. Men då var inte barn med alls står det sedan i artikeln. Menas det att inte barn var med i undersökningen, så blir det en lite lustig slutsats att säga att kvinnor känner mer för katter än bebisar. 

När barn och hundvalp jämfördes i en liknande undersökning visade det nästan exakt lika, men med pytteliten fördel för hunden, enligt nämnda artikel. 

Frågan som ställs i artikeln är varför män och kvinnor visar så olika grad av empati och expertens svar är att det handlar om könsroller.

Citat ur artikeln:

”Det är en kvinnlig roll att var empatisk, omhändertagande och bry sig om andra. Jag tror det här beror på social önskvärdhet, så som man förväntar sig att kvinnor och män ska vara.”

För min egen del kan jag bara säga att min reaktion är djupt känslomässig och instinktiv och att det KÄNNS fasansfullt och outhärdligt smärtsamt att se djur lida, likaså barn förstås. Små barn och husdjur är egentligen lika hjälplösa och utlämnade och jag tror det är därför den kvinnliga (?) instinkten (!) reagerar ganska lika på just småbarn och husdjur för en del människor. Även väldigt gamla människor hamnar absolut i samma kategori, men det verkar inte ingå i några tester. De gamla är alltför bortglömda..som vanligt

Att man alltid skulle reagera mer för att det är någon, vem som helst av arten människa, det tror jag inte. DET om något är inlärda mönster. Att det är fult att i vilken situation det än är, känna mer för ett djur än för en människa (oavsett vilket djur det är och vilken människa det är). Det är kulturell inlärning, inte naturlig instinkt.

Om det  anses manligt eller kvinnligt att ha stor dos empati med hjälplösa varelser, ska jag låta vara osagt , även om jag har mina teorier. Men att man reagerar starkare när djur eller barn lider är i allafall för mig pga deras utsatthet. De är så utlämnade till oss vuxna människor och just därför bör en frisk vuxen människa reagera med en stark försvarsinstinkt gentemot såväl djur och barn.

Att djur kommer så enormt högt upp på empati-listan kan förklaras med just det att de är de mest sårbara av oss alla! Mest utlämnade till mänskligt godtycke. Barn kan, åtminstone teoretiskt sett, lite högre i upp i åren tala lite för sig. Någon kanske ser på dagis eller skola att de far illa. (Teoretiskt sett som sagt var…) Men husdjuren; katter och hundar och andra djur också för den delen, som lever i det dolda, helt utlämnade till de människor de har runt sig…det skär i hjärtat vid tanken på minsta lilla hårdhet eller orättvisa mot dessa underbara varelser, som vi enbart borde se som en stor ära att få ha i våra liv och en stor jäkla PLIKT att ta hand om på ett maximalt klokt och ömsint sätt! Inget annat borde komma före det!

En annan viktig sak är också det att jag är 110% övertygad om att när man känner av djurs känsloenergi (vilket man gör mer och mer om man ökar sin egen intuition) ser man vilka känslovarelser de är. Då blir deras lidande än mer vämjeligt och frånstötande.

/Marie Morgana med katten Huldra som hjäper till att tassa på tangenterna, aktiv i natten….

Carpe Noctem!

__________________________________

Artikeln jag syftar på i mitt inlägg:

http://www.metro.se/2009/03/19/81473/kvinnor-kanner-mer-for-katter-an-bebi/index.xml