Annons:
 
 

Allt om filmerna få känner till (och lite annat)

Eftersom begreppet film är så fruktansvärt brett är det knappast förvånande att det finns en mängd rullar som förblivit okända för den svenska publiken. Lägger man till detta konstaterande att de populäraste tabloid- och kvällstidningarna helst ägnar spaltutrymme åt produktioner som närmast kan liknas vid deras egen lättsmälta inriktning är det nästan naturligt att de filmer som blir stora och lyckas inbringa en massa pengar endast representerar en mycket liten del av den totala filmproduktionen varje år (för att inte tala om den samlade genom tiderna).

Ambitionen med denna blogg är att upplysa läsarna om filmer som, av en eller annan anledning och enligt min mening, förtjänar att uppmärksammas. För er riktiga filmexperter hoppas jag kunna frambringa åtminstonne en eller två filmer ni inte redan haft nöje att bekanta er med, men framför allt skänka er en stunds underhållning genom de mer krönikebetonade inläggen.

Välkomna skall ni vara…

Lämna kommentar

Vad är bra film?

Frågan är naturligtvis retorisk generellt, eftersom man, enligt subjektivitetens lagar aldrig kan kalla en film ”dålig” eller ”bra”, man kan bara konstatera att man själv tyckte om den eller inte. Att flera tycker likadant behöver nödvändigtvis inte betyda att alla delar åsikten. ”Disaster Movie” är för närvarande framröstad som världens sämsta film genom alla tider av användarna på Internet Movie Database och trots att den fått det närmast otroligta snittbetyget 1,3/10 finns det säkert någon som tycker att Carmen Electra (ovan) är bland det roligaste han/hon någonsin sett på vita duken och inte skulle byta bort henne mot något i världen.

Om denna blogg ska bli någorlunda användbar för läsarna (i fråga om recensioner och tips) är det dock viktigt att ni förstår och är bekanta med min definition av god film, för att därigenom kunna avgöra om ni ska avfärda mina tips utan att ge dem någon chans eller om ni ska lägga den tid det tar att rota fram dem i den lokala videobutiken eller författa tillräckligt många brev till SVT för att få dem att visa dessa obskyra filmer.

Så vad är då min definition av en välgjort film? Tja, det är naturligtvis mer än en aspekt som bestämmer vad jag sätter för slutbetyg då jag avslutat tittandet på ett cinematografiskt verk. För enkelhetens skull ska jag dock begränsa mig till att, med breda penseldrag, måla upp en grovkornig bild av vad som för mig är viktigast.

Nummer ett är att en film, på ett eller annat vis, överraskar mig. Jag känner mig obotligt korkad då jag spenderat 81 minuter på en film och kan konstatera att jag redan innan jag började se på den visste hur den skulle sluta (eftersom jag sett omslaget). Att avvika från konventionerna är alltså mycket viktigt och också en av de stora anledningarna till att antalet Hollywood produktioner jag på senare tiden mäktat med sjunkit till närapå noll. Då det gäller på vilket sätt filmen skall överraska bekänner jag mig till en vansinnig liberalism; det är nästan av ingen betydelse överhuvud taget.

Nummer två är något mer beroende på humör (och jag kan göra undantag), men ska jag hålla en film för ett mästerverk är det nödvändigt att filmen porträtterar den verklighet vi lever i på ett naturtroget och trovärdigt sätt; det vill säga att filmkonsten drar sig närmare den högkvalitativa litteraturen. Då jag sett en film vill jag lämnas i ett av följande tre tillstånd; antingen försjunken i eftertanke, drabbad av raseri eller med ett brett leende på läpparna fastslå att det jag just bevittnat har lärt mig något om livet. Då vet jag att jag sett en bra film.

Lämna kommentar

Taxidermia (2006)

Den Ungerska filmproduktionen har länge varit koncentrerad kring den nästintill kulförklarade Béla Tarr. Så väl då att 2006 var året då de forna hunnerna åter satte sitt namn på den Europeiska filmkartan: och på vilket sätt de gjorde det! Giörgy Palffys Taxidermia är en makalös film, i vilken den påtagliga surrealismen aldrig inkräktar tillräckligt mycket på realismen för att den skall kännas fånig eller pretentiös. Föga förvånande vann filmen hedersomnämnande under Cannes festivalen och många av mina ugriska vänner (som faktiskt sett filmen) säger att det är det bästa som gjorts i landet där poolerna är varma och språket dyngfult.

Taxidermia följer tre generationer extravaganta och missanpassade män. Farfadern, som förövrigt kan begagna sitt kön som eldkastare, är en servil fanjunkare och vågar endast leva ut i sina drömmar, då han fantiserar om sina överordnades döttrar. Det är en tragisk och svart historia, som endast med svårighet excelleras av efterföljande levnadsöde.

Sonen är proffessionell snabbätare och kastar i sig rå böckling i patéform snabbare än ni kan säga tryckspya. Filmen följer sedan sonens uppvaktande för en kvinnlig lagkamrat och hur denne får konkurrens även utanför tävlingsarenan av sin nemesis. En rafflande kärlekshistoria vecklas upp på ett minst sagt oortodoxt vis.

Filmen avslutas sedan med historien om den något korpulente snabbätarens son och deras relation. För att inte spoliera ett slut, som ändå är nästintill obeskrivligt, skall jag lämna resten till er kittlade fantasi och hoppas innerligt att ni ger denna film en chans.

Betyg: 9/10

Perfekt för: er som tror att ni misslyckats i livet.

Mindre bra för: första daten.

http://rapidshare.com/files/28770050/taxidermia.part1.rar

http://rapidshare.com/files/28769451/taxidermia.part2.rar

http://rapidshare.com/files/28769945/taxidermia.part3.rar

http://rapidshare.com/files/28769978/taxidermia.part4.rar

http://rapidshare.com/files/28770184/taxidermia.part5.rar

http://rapidshare.com/files/28770032/taxidermia.part6.rar

http://rapidshare.com/files/28770099/taxidermia.part7.rar

Lösenord: rmvboard.pl

Översättning:

http://www.divxsubtitles.net/page_subtitleinformation.php?ID=80897

Lämna kommentar

Ascension (2002)

Karim Hussain är knappast ett namn som får den flitige biobesökaren på Sergel att rycka till av igenkänning. Om det är någon som tidigare hört talas om honom är det troligtvis goreälskande blackmetallare som handlar på Repulsive Records då lönen (en del har faktiskt anställning) trillar in på kontot i slutet av månaden. Hussains Subconscious Cruelty var inte bara ett estetiskt mästerverk och en fulländad allegori, utan även filmen som slutgiltigt fick mina arbetskollegor att klassa mig som en fullkomlig galning med grava psykiska störningar.

Nu är det emellertid den något mer sansade Ascension jag tänkte upplysa er om. Det uppenbara hat Hussain hyser gentemot religion (något som blev tydligt i en av novellfilmerna från Subconscious Cruelty) har här förvandlats till en lågmäld historia om tre kvinnor som gör sällskap för att nå ett gemensamt mål.

Då filmen utspelar sig har redan en presumtiv Gud blivit mördad och förmågan att utföra mirakel har överförts till människan. Detta resulterar naturligtvis i död och förstörelse och då vi under filmens första tre minuter får stifta bekantskap med dess huvudkaraktärer blir vi varse att den som når målet kommer att utplåna mänskligheten.

Filmens 103 minuter utgörs till större delen av dialog mellan dessa tre damer, i vilken de reminescerar över sina gamla liv och filosofiska problem anknutna med den nya religiösa situation de funnit sig i, alltmedan de sakteliga stiger uppåt… i en enorm industribyggnad.

Hussain visar även med Ascension att han har ett mer estetiskt utpräglat sinne än påven dagligen ljuger för sig själv. Filmen är rakt igenom snygg och Hussain tvingar tittaren att lägga märket till detta faktum, eftersom filmens tempo är extremt lågt. Ibland har det sakteliga framskridandet en poäng, men i vissa fall frestade det till och med på mitt, så härdade, tålamod.

Första gången jag såg Ascension tyckte jag den, liksom Subconscious Cruelty, var ett mästerverk, men efter andra sittningen fann jag dialogen vara mer alldaglig än jag mindes; ett ypperligt tecken på att filmens foto är utomordentligt och att man bör nöja sig med att se den en gång.

Betyg: 7/10

Perfekt för: den tålmodige esteten.

Mindre bra för: människor som vill att handling skall föras framåt genom fysiska handlingar och inte dialog.

http://rapidshare.com/files/125894326/Asc-Karim.part01.rar

http://rapidshare.com/files/125899814/Asc-Karim.part02.rar

http://rapidshare.com/files/125906822/Asc-Karim.part03.rar

http://rapidshare.com/files/125912144/Asc-Karim.part04.rar

http://rapidshare.com/files/125917222/Asc-Karim.part05.rar

http://rapidshare.com/files/125921630/Asc-Karim.part06.rar

http://rapidshare.com/files/125925322/Asc-Karim.part07.rar

http://rapidshare.com/files/125930432/Asc-Karim.part08.rar

http://rapidshare.com/files/125933522/Asc-Karim.part09.rar

Lämna kommentar

Riktiga sexscener i mainstreamfilm

Då Joseph Sarno precis färdigställt arbetet  med och sett sin mycket kontroversiella Deep Throat med Linda Lovelace i huvudrollen, inte bara haft premiär, utan också dragit in rekordbelopp spådde han en ljus framtid för det osimulerade (dvs att skådespelarna verkligen har sex med varandra) sexet i mainstreamfilm. Även om Deep Throat idag betraktas som en porrfilm med högklassig handling siade regissören om hur explicit sex skulle bli en integrerad del av filmkonsten inom kort. Hans spådom var långt ifrån rätt, men inte heller fel…

På Wikipedia finns en lista över 54 filmer som innehåller riktiga sexscener och denna växer var dag som går. I mitt fall är detta mycket välkommet, kanske inte så mycket för att jag inte vågar hyra en ordentlig porrrulle och slänga i DVD:n, utan snarare för att sex är en så naturlig del av livet att det nästintill är förställt att framställa en verklighet utan denna ingrediense. Precis som med allt annat i allmänhet (och våld i synnerhet) handlar det mycket om hur man begagnar sig av detta inslag och det är långtifrån alla filmer som blir bättre för att regissören inkluderar sexscener där skådisarna faktiskt utför handlingar som definieras som hemmahörande i porrfilmens värld.

De mest berömda exemplen hittar vi i den franska hämdberättelsen Baise-Moi och i Tinto Brass episka Caligula, där filmens producent, Bob Guccione - till skådespelarnas stora förtret – lade till gruppsexscener med dvärgar och munsprut i efterhand. Det finns dock en mängd titlar som finns på listan under som förtjänar uppmärksamhet.

Bland dessa är 9 Songs en självklar favorit och är fullspeckad med avsminkade och realistiska sexscener, egentligen enbart för att regissören Winterbottom ville se hur mycket han kunde komma undan med i censuren. Paradoxalt nog gör detta filmen oerhört realistisk och slutet berör mer just på grund av de många sexscenerna, än om de inte hade funnits där.

Andra titlar som definitivt bör nämnas i diskussion om högkvalitativa filmer som lyckosamt integrerat sexscener är Pola X, Le Pornographe, Hundstage och Antares.

Lämna kommentar
Annonser:
iphone 5 reparation
 
 
 
 
css.php