Här är min nya blogg!

När jag igår inte kunde somna för att jag låg och tänkte på hur mycket jag har att göra, och funderade på vad jag ska skriva här härnäst, och inte kunde komma på något, så fattade jag beslutet att lägga ner denna blogg.

Jag känner att bloggen efter sommaren blivit väldigt halvhjärtad, jag är inte nöjd med vad jag skriver, och tycker dessutom att formatet är fult. Jag planerar att fortsätta bantarblogga, men tänker byta portal, och kommer givetvis informera här om när den kommer upp. Jag siktar på att vara up and running fjärde januari. Jag kommer förmodligen återanvända en del inlägg härifrån så det kan bli lite tjatigt för dem som läst mig sedan jag började här, men det kommer komma nya grejer också.

Tack för alla kommentarer och allt beröm, hoppas ni följer med mig när jag väl börjar om.

Just nu visar trean en ny säsong av Generation Fett. Förra säsongen handlade väldigt mycket om överviktiga kvinnor, och barn, och den här säsongen tycks handla mer om män och övervikt. Det enda avsnitt jag sett så här långt handlade om en 120 tung homosexuell kille i USA som blivit väldigt populär på grund av sitt utseende, och tog också upp hela den subkultur som vuxit fram inom gaykulturen, att åtrå tjocka och överviktiga människor.

Jag blev väldigt illa berör när jag såg det här programmet, för hela programmet tycktes vara uppbyggt kring tanken att det är helt otänkbart att någon som är väldigt överviktig och tjock kan vara snygg, vacker, sexig och åtrådd. Det gjorde mig så ledsen. Jag undrar gång på gång om vi verkligen inte har kommit längre. Hur när det kommer till feta människor handlar om att de är snygga trots sin övervikt, inte på grund av, eller tack vara den. Det är så sjukt! Hur ska vi någonsin kunna förändra något om vi inte ens kan vara öppna för möjligheten att vad folk tycker är snyggt och sexigt kan skilja sig väldigt mycket åt, utan att för den skull göra det till något sjukt och avvikande? Jag skulle tippa på att det är väldigt mycket vanligare än vad vi kan föreställa oss att folk gillar tjocka människor, men att de inte vågar erkänna det för sig själva eller för någon annan, för att fetma är något så fult i vårt samhälle. Sällan är det faktiskt fettet man gillar utan personligheten och självförtroendet och självsäkerheten. Hela diskussionen blir så absurd.

Jag försvarar inte på något sätt grav övervikt som är sjuklig, men jag blir rädd när jag ser vilken sjuk intolerans det finns mot feta och överviktiga personer idag. Det är djupt tragiskt att vi inte har mer respekt för varandras olikheter.

Frukost: 300 gram youghurt, 150 gram hallon

Mellanmål: 3 ägg, en banan, 300 gram morötter

Middag: 300 gram potatismos, älgskav

Summa: 1600

Jag har säkert skrivit om det tidigare, jag har bara en osviklig förmåga att glömma vad jag skrivit om. Men jag inbillar mig att det inte gör er läsare så mycket. Jag har i alla fall tänkt mycket på vad det är som gör en bra metod, och vad som avgör om en metod är bra eller dålig.

Är det den metod som ger snabbast resultat?

Eller den som ger det mest långvariga resultatet?

Innan man kan komma fram till vad det är, får man ju fråga sig vad som är just bra eller bäst i det här fallet.

Och det är därför jag har så svårt för kortsiktiga lösningar, dieter som går ut på att man ska dricka någon vidrig pulverlösning i en månad för att gå ner tio kilo och inte kräver att man tränar ens det minsta. Dessa metoder är verkligen kortsiktiga. De tar inte hänsyn till bantarens förutsättningar och möjligheter, utan ser bara slutreslutatet. Det vill säga att gå ner så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Och det utan att fråga sig om det verkligen är sunt att gå ner lika mycket en månad som unde mer normala omständigheter tar ungefär tre månader att få bort. Det håller liksom inte. Även om det säkert finns undantag vill jag gärna träffa på den person som genomgått en pulverdiet, gått ner, och lyckats hålla vikten när de sen börjat äta normalt igen. För jag tror nämligen inte att den personen existerar. Man är mer eller mindre dömd att gå upp i vikt, framförallt för att det mesta man gått ner varit vatten som kroppen bundit, och inte fett, det man helst av allt vill bli av med. Men vill man lura sig själv att man blivit smalare, så fine by me. Jag tycker bara det är sjukt korkat.

I min värld är den metod, oavsett vilken det är, där man lyckas hålla vikten efter att man genomgått den, den bästa. För i slutändan är det ändå det det borde handla om. Inte hur mycket man gått ner hur snabbt. Det är inte en tävling. Ingen bryr sig om du går ner tio kilo på en vecka, tre månader, eller ett halvår. Om du är riktigt överviktig är huvudsaken att du, om du inte trivs med din vikt, att du går ner, och sen lyckas hålla vikten. Att hålla vikten är svårare än att gå ner, och jag tippar på att de flesta bantningsföretag vet det, och därför fokuserar mer på att hjälpa folk gå ner, än att hjälpa dem hålla vikten. För det är där utmaningen ligger. Det är dessutom inte hälsosamt att pendla för mycket i vikt, då är det bättre att vara lite överviktig och lyckas hålla den vikten, än att ständigt gå upp och ner.

Själv tror jag att man inte kan hålla vikten utan att träna om man inte går på en extrem lågkaloridiet resten av sitt liv. Kanske finns det någon mirakelmänniska där ute. Men nu syftar jag i första hand på personer som kämpar med sin vikt. Och det är dessutom inte särskilt nyttigt eller hälsosamt för kroppen att ständigt förneka den energi och näring, och det bara för att hålla vikten i schack. Det är därför jag har så svårt för tillfälliga lösningar. En bra metod är en metod som man klarar av att leva med en längre tid och som påminner så mycket som möjligt om ens vanliga kostupplägg.

Jag tyckte det var så skönt att komma tillbaka från semestern i slutet på juli och upptäcka att jag inte var den enda som gått upp ett par kilo. Faktum var att så gott som alla i min omgivning tycktes ha njutit lite extra under sommaren. Och det gav mig lite mindre ångest.

Det har fortsatt så där hela hösten, och i takt som jag ser att jag inte är den enda som har problem att hålla vikten, så försöker jag inbilla mig själv att det kanske är meningen att vi människor ska lägga på oss lite på vinterhalvåret, i alla fall här, om inte annat så för att tåla kylan. Det går alltså inte att trotsa naturen, det vore ju en ren styggelse! Det är meningen att vi ska bli feta och plufsiga mellan oktober och mars, det är inget att göra åt!

Så brukar jag tänka när jag är extra lat och ynklig, och inte orkar bry mig. Men så möter jag en av mina kollegor på jobbet som går precis tvärs emot. Hon har gått ner säkert femton kilo det senaste halvåret, och blir bara smalare och smalare för varje gång jag ser henne. Så medan alla vi andra inte bryr oss det minsta om alla volanger vi samlat på oss i midjan, jobbar hon järnet. Och hon blir ju liksom rena rama bombnedslaget i jämförelse med oss pösmunkar. Mycket smart!

Jag vet att jag har lättare att gå ner på våren, det bara är så. Men just därför borde jag ju försöka komma på hur jag ska göra på hösten också, för då har jag ju dubbelt så mycket tid på mig. Om det nu är beachen som hägrar.

Som jag skrivit tidigare, har jag testat det mesta. Jag var kanske elva första gången min mamma satte mig på Viktväktarna. Vissa kanske tycker det låter hårt, och det är det väl, en elvaåring går väl enklast ner genom att röra på sig, inte genom en metod som är riktad främst till vuxna människor. Och själv brydde jag mig egentligen väldigt lite om min vikt. Visst, det blev jobbigt under högstadiet när jag inte kunde hitta kläder och liknande, men jag tyckte aldrig det var så jobbigt att det vore bättre att sluta med godis och sötsaker. Ändå satte min mamma mig på Viktväktarna. Hon ville mig förmodligen bara väldigt väl, men jag var för ung för att relatera till varför jag borde gå ner i vikt.

Viktväktarna funkade väl så där. Mina föräldrar har ocskå försökt genom att lova mig pengar om jag åt godis. Och så har jag på egen hand testat Nutrliett, GI, Montignac, och att räkna kalorier. Nutrilett var nog det i särklass äckligast jag någonsin ätit och ingenting jag önskar ens min värsta fiende. Det var fullkomligt vedervärdigt. GI och Montignac funkade första gången jag testade det väldigt bra, jag gick ner och lyckades hålla vikten ett tag. Sen började jag äta som vanligt, och började äta onyttigt igen, och då har det nog ingen som helst betydelse vilken diet man gått på, man kommer oundvikligen gå upp i vikt i alla fall. Den andra gången jag testade GI hade jag fått alldeles för mycket smak för pasta och andra kolhydrater för att jag skulle tycka att det var värt det. Jag kunde med andra ord inte sluta tänka på allt jag var tvunget att försaka, vilket ledde till att jag ändå åt det jag inte fick.

Jag tror egentligen att vilken diet man använder är rätt oväsentligt. Huruvida man lyckas eller inte har mer att göra med motivation och förutsättningar i övrigt. En metod man lyckats med tidigare kan visa sig vara en katastrof senare. Det gäller alltså att välja den metod man tror passar bäst vid just det givna tillfället, och inte stirra sig blind på vad som funkat och inte. Det här talar ju för att jag kanske borde pröva LCHF, men som jag skre i min kommentar känner jag mig inte redo. Och det är väl det allra viktigaste. Att man är beredd på att det kommer bli jobbigt och tungt, men ändå väljer den metod som är minst jobbig.

Frukost: 2,5 dl youghurt, 3,5 procent, 150 gram hallon ( 250 kcal )

Mellanmål: 3 mandariner

Middag: 3 skivor köttfärslimpa, 300 gram potatis

Kvällsfika: 150 gram räkor, 2 ägg, 3 dl youghurt, 150 gram hallon

Summa: 1475

Efter Linneas kommentar om att Lchfdieten kan minska sötsuget har jag funderat mycket på vad mitt sockersug egentligen bottnar i. Och insett att jag är så ätstörd att jag inte har någon som helst aning. Jag vet inte om jag verkligen är sugen, eller om jag blir det för att jag tror att jag är det, borde vara det, eller något liknande. Det är lite som en berg och dalbana och lotteri i ett och samma fina lilla paket.

Pms är en sak, den kan jag härleda till vissa dagar och veckor i månaden och ganska snabbt just bortförklara som pms. Då blir den desto enklare att stå emot. Sen har vi suget som kommer av att jag gjort misstaget att äta socker. Det där suget som suktar efter mer. Det kan komma en timme, en dag, tre dagar eller en vecka efter att jag sist åt socker. Får inte min kropp socker då blir jag hängig som fan, jag svarar som vilken annan missbrukare som helst och får ont i huvudet och kanske feber. Det är en avtändning i ordets rätta bemärkelse, på samma sätt som jag en dag efter idogt socker ätande kan känna mig närmast bakis. Någon som känner igen sig?

Men sen är det allt övrigt sug. Som kommer av att någon bredvid mig på jobbet har en godispåse. Att jag ser en reklam i tunnelbanan för en chokladboll. Att någon på tv äter en glass. Det här har jag i vissa perioder kunnat stå emot för jag vet att det är ett konstruerat begär, det kommer inte från mig utan beror helt och hållet på yttre påverkan. Och då beror det också på hur bra jag mår, hur bra jag lyckas stå emot. Jag har dock insett att jag har mycket lättare att stå emo yttre påverkan än inre, kanske för att det med yttre påverkan känns som om någon annan än jag själv försöker locka mig ner i fördärvet. Det gäller att ta ner det där begäret i bitar. Var jag verkligen sugen på en Daim innan jag såg någon äta den? Hade jag blivit sugen på en Daim om jag inte sett någon annan äta det? Ja, då är det förmodligen inte ett verkligt sug, det är bara hittepå. Min hjärna som spelar mig ett ont litet elakt spratt.

Men är man så ätstörd som jag så är det inte alltid så lätt att veta. Jag vet inte ens när jag är mätt eller hungrig, att jag då ska veta om jag verkligen är sugen på något sött eller inte är ännu svårare.

Baaah! Jag är så förvirrad. I våras när jag var som hårdast med min diet åt jag var fjärde timme. Oavsett om jag var hungrig eller inte, tvingade jag i mig själv mat. Det var bra för jag åt inte lika mycket och blev mätt snabbare, så det hade helt klart sina fördelar.

Men nu har jag ingen som helst lust att ha någon mat och sov klocka. Jag är inte hungrig när jag ”ska” äta, och tycker det bara är onödigt att äta om jag inte är det. Det här vore väl inte så farligt om det inte vore så att jag vet att jag sen när jag väl blir hungrig, har en tendens att äta så himla mycket mer. Och det är just det som oroar och irriterar mig. Så ska det ju absolut inte vara, och det är väl det jag måste försöka vänja mig av vid. Alltså inte behöva sätta upp tider för när jag ska äta, och inte försöka äta ikapp, bara för att jag äter när jag blir hungrig. En verklig utmaning.