If you changes the rules of what controls you
You will change the rules of what you can control

Här hade jag tänkt sluta blogga, men så får jag genast två kommentarer som förfasar sig över hur illa jag äter. Och jo, det var ingen bra dag. Jag orkade inte engagera mig, så det blev väldigt lite lagad mat och alldeles för mycket kolhydrater. Men jag vet egentligen inte om behöver försvara min kosthållning. Det här är den metoden som funkar för mig, och jag har ändå provat en del andra metoder och inte fått samma resultat eller upplevt att det varit lika smidigt som att räkna kalorier. Skulle jag gå över på säg Lchf skulle jag fortfarande kunna räkna kalorier, men det skulle trotsa allt jag tidigare lärt mig om att räkna kalorier. Och så känner jag inte att jag har råd att gå upp mer, om jag nu skulle gå upp ifall jag bytte till Lchff. GI har jag provat och det gick bra ett tag, men jag känner att jag saknade kolhydrater något så fruktansvärt! Det var inte värt det.

Jag har en fråga till er av mina läsare som liksom jag är sockerberoende. Finns det någon av er som fått det här med lördagsgodis att funka, utan att det slutat i frossa? Och hur länge hade ni då varit avhållsamma?

Frukost: havregrynsgröt, 2 dl lättmjölk

Lunch: 2 ägg

Mellanmål: ett glas apelsinjuice( 2 apelsiner)

Middag: 300 gram kokt potatis, ett glas apelsinjuice ( 3 apelsiner)

Summa kcal: 900

Vet att jag ätit alldeles för lite proteiner idag, jag ska nog trycka i mig två ägg till när jag kommer hem. Och så har jag 300 gram morötter i min träningsväska som jag också ska äta upp, då kommer det nog landa på 1200. 

Så frustrerad och arg just nu. Det finns en blogg jag läser. Tjejen som skriver är en bekants bekant som jag väl inte direkt hyser några höga tankar om. Jag läser mest hennes blogg för att jävlas med henne, för hon skriver om hur hon inte vill att folk hon inte känner ska läsa den. Varför då ha en blogg överhuvudtaget undrar jag då?

Well, nu tycks hon tro att hon listat ut att jag läser den. Kudos to her för det säger jag. Hon passar i samma inlägg som hon nämner det på, att kalla den hon kommit på läser bloggen för lat och äcklig. Jag vet som sagt inte om det är mig hon syftar på, men jag kan inte låta bli att ta åt mig. Och att jag gör det gör mig så jävla förbannad. För jag vet bättre än så. Det säger ju mer om henne än om mig. Det är ju jag som kommit åt henne genom att bara läsa bloggen. Och jag vet som sagt var inte om det är mig hon syftar på, så varför bryr jag mig? Varför tar jag åt mig när jag inte vet om det är mig hon syftar på, och när jag dessutom också vet att jag varken är äcklig eller lat? Varför? Hon är inget annat än en tragisk loser, och jag borde inte lägga ner tid och energi på att försöka förstå mig på henne.

Dansade afro igår. Peppade verkligen mig själv till att försöka tänka bort allt runt om kring, det vill säga sura tanten, att jag är så tjock och ful, och dålig, och inte lika bra som dom andra, utan bara koncentrera mig på mig själv och musiken. Och det funkade! Jag hade världens flow! Så nöjd!

Men eftersom jag ätit lite halvtaskigt var jag lite lätt gasig i magen ( tro det eller ej men tjejer kan också bli lite gasiga, och du skulle bara våga kalla det okvinnligt att prutta). Jag försökte hålla mig men då tappade jag koncentrationen så till slut så gav jag upp och efter helt för alla pruttar som tyckte det skulle vara så fasligt mycket roligare att göra oss som dansade sällskap. Jag tycker uppriktigt synd om den tjejen som stod bakom och bredvid mig. Verkligen.

Men samtidigt så tänker jag att det inte är hela världen. Det är inte som om man kan rå för det. Och om man rår för det så blir man stel som en jävla pinne och kan inte slappna av. Jag skulle väl gissa att det är mycket vanligare än vad man kan föreställa sig att folk börja prutta i både tid och otid när de utför någon slags fysisk aktivitet, men att de flesta av oss är så koncentrerade att vi inte tänker på det. Och så luktar det redan svett så det står härliga till. Jag tänker inte skämmas!

Fuck vad less jag blir på alla passivt aggresiva suggor som jag tycks omge mig med. Jo, man skulle ju kunna tolka det som att Universum försöker spegla passiv aggresivitet så att jag ska bli uppmärksam på min egen, och jag skulle förmodligen inte se den hos andra, om jag inte retade mig på den hos mig själv. Men ändå! Jag orkar liksom inte. Hur svårt kan det vara att konfrontera människor istället? Säga som det är istället för att mellan raderna hålla på och skuldbelägga människor som inte ens vet vad dom gör eller någonsin har gjort för fel? Känns ju onekligen som om dessa människor överdriver sin egen betydelse bara en liten liten smula, och dessutom bönar och ber om uppmärksamhet. Sådant kan jag gärna leva utan.

Jag är en flitig läsare av Bossip.com. På gott och på ont bör tilläggas. För jag kan bli så evinnerligt trött på allt tjat om rumpor och ben, tuttar och det ena med det tredje. Och så säger dom inte ens rumpor, dom bara langar upp en bild och undrar om man kan gissa ”who these cakes belong to”, vilket i mina ögon är djupt förnedrande.

Jag vet att jag kanske kastar sten i glashus, det är ändå en skvallersajt, och dom tror väl att deras uppdrag är just att hetsa över kvinnors kroppar, men man måste väl ändå fråga sig på vilka grunder.

För att ta ett exempel. De senaste veckorna har de skrivit inlägg efter inlägg efter inlägg om hur Mariah Carey gått upp i vikt, och hur hon borde passa sig för hon börjar bli en tjockis. Typ. Jag gillar Mariah av flera olika anledningar, men det här retar mig för att de som skriver de här inläggen tycks glömma bort Mariahs bakgrund fullkomligt. Hon slog igenom när hon var nitton, och på den tiden var hon verkligen fit. Hon var kurvig men såg ändå sund ut. Vissa kanske skulle hävda att hon var på gränsen till för smal, men själv tycker jag att hon då hade den ideala kroppen. Och jo, jag är medveten om att bilderna kan vara retuscherade.

Hursom. Sen dess har hon blivit äldre, och precis som de flesta andra kvinnor antagligen lagt på sig hull lite lättare. Då hon gjorde det första gången var det förmodligen ingen som reagerade.

Men så gjorde hon det ödesdigra misstaget att inte nöja sig med det. Utan inför lanseringen av sin förra skiva, och vad jag tror också bidrog till det, hennes bröllop med Nick Cannon, gick hon ner en herrans massa i vikt och blev så där äckligt smal som alla andra är. Jag blev rätt chockad, för jag kände inte igen henne. Framför allt hennes armar och mage var smala på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. Och jag tyckte det var lite synd.

Så nu då. Om det inte hade varit för att alla vet hur smal hon var för mindre än två år sedan, tror jag ingen hade brytt sig om att hon gått upp vad jag skulle gissa på är högst åtta kilo, kanske till och med bara fem. Men i och med att hon, precis som alla andra kända kvinnor lever under ständig press från media, och de där bilderna åker fram och tillbaka varenda gång hon blir aktuell, så syns varje liten förändring så extremt tydligt. Då kan hon inte skylla på att hon dragit på sig några trivselkilon i och med sitt förhållande. Eller att hon bara är mänsklig. Istället gapar såna som Bossip på om hur äcklig hon är, och det äcklar mig.

Började jobba klockan nio och jobbar ytterligare en timme. Var så trött innan jag skulle iväg till jobbet, försökte ta en tupplur strax innan men var för rastlös, förmodligen för att jag sett skräckisen Rec, precis före.  Hela vägen till jobbet vägde jag för och nackdelarna med att ta en kopp kaffe, för jag kunde inte föreställa mig att jag skulle orka natten igenom utan. Sen när jag väl kom till jobbet så tog jag två koppar, men märkte ändå ingen som helst skillnad. Det där sömndruckna i mina ögon har vägrat ge med sig, vilket är bra för då kommer jag ha en sportslig chans att somna när jag kommer hem. Men ändå. Hade jag för höga förväntningar som trodde jag skulle gå igång som en duracellkanin av två koppar kaffe efter att ha varit utan i över två veckor? För ja, imorgon är det tre veckor sen jag drack kaffe sist, och det var en av anledningarna till att jag tyckte det var okej att ändå ta en kopp. Jag är liksom on the safe side. Och eftersom jag får sova ut imorgon behöver jag inte ta någon återställare imorgon, då jag också ska jobba mellan nio och fem! Det känns lite konstigt, men jag tycks ha bevisat för mig själv en gång för alla att jag kan sluta med något, och förhoppningsvis, peppar peppar, unna mig själv det igen om andan faller på utan det för den skull innebär att jag återfaller! Kanske låter pyttigt för somliga av er, men tro mig, för mig som inte vet vad måttfullhet är, är det en bedrift!

Hann precis hem för att se Biggest Loser på femman. Tråkigt nog slutade programmet precis innan invägningen, för att i vanlig ordning hålla intresset vid liv. Det och att programmet känns hackigt av alla reklamavbrott som skulle varit om det hade varit reklam i alla avbrott, kan vara lite frustrerande emellanåt.

De bägge lagen hade en tävling som gick ut på att gå i trappor, och vinnaren fick immunitet. De blå laget förlorade verkligen på målsnöret, och mannen som hade sista sträckan blev väldigt besviken på sig själv för att han inte presterade tillräckligt. När Bob, som är deras tränare, nästföljande dag fick prata om tävlingen med laget och gubben som gick förlorande ur slutstriden sa hur han kände försökte Bob göra sitt yttersta för att ändå peppa honom. Han sa då något jag som inte såg tisdagens progam helt missat, nämligen att gubben gått ner 14 kilo första veckan.

Och det är det här jag vill komma till. Jag hoppas ingen på allvar tror att gubben verkligen gått ner 14 kilo fett på en vecka. Det är lätt att tro när man inte har någon inblick i hur mycket de här människorna tränar eller hur dom äter. Jag skulle vilja påstå att det är närmast omöjligt att gå ner 14 kilo fett på en vecka. Visst, man kan gå ner 14 kilo, men inte 14 kilo fett.

Hur kan han då ändå ha gått ner så mycket? Förmodligen har han ätit en väldigt kolhydratrik kost, och långt över sitt kaloribehov. Då har varje gram överflödig kolhydrat han stoppat i sig bundit dubbelt så mycket vatten. Man behöver väl inte vara någon atomforskare för att inse att han då bundit extremt mycket vatten, och när han sätts på en mer balanserad diet och går från noll till hundra vad gäller fysisk ansträngning kommer rasa rätt mycket i vikt och det ganska snabbt.

Kanal 5 har precis börjat sända den senaste säsongen av Biggest Loser. Det går på vardagkvällar mellan sju och åtta. I första avsnittet, som jag missade början på, delades de deltagande in i tre olika lag. Inför uppdelningen hade det av vad jag kunde förstå varit en utmaning, och de som kom bäst till fick välja vilka de ville ha i sina respektive lag. Kvar blev åtta pers som inte fick vara med. Trodde dom. Men sen kom min favorit Jillian Michaels som en räddande ängel och förklarade att de skulle få chansen att komma tillbaka in i tävlingen, och det utan att de två andra lagen visste någonting. Jag älskar såna vändningar, i synnerhet när en såpa gått så många säsongen som Biggest Loser ju ändå har. Och att det sen är Jillian som leder outsiderlaget gör ju saken ännu bättre.

Outsiderlaget fick dock aldrig väga in sig. Det fick de andra två lagen och i ett av lagen fanns en kille som vägde 180 kilo. Innan han klev på vågen fick man så klart höra hans tankar om invägningen och då sa han att han lovat sig själv att aldrig väga mer än 180 kilo. Jag har tidigare skrivit om hur farligt det är att göra såna löften inför sig själv, för man vet aldrig vad livet har i kikaren. Det går inte att förutse vilka vändningar livet kommer ta och hur ens kropp kommer reagera på det som händer en. Så vad gör man då om man ändå råkar väga mer än vad man någonsin tänkt väga? Är livet över då? Ska man bara lägga sig ner på golvet och sluta andas? Det funkar liksom inte. Det gäller att hela tiden jobba här och nu för att det inte kommer ske, givetvis, men också acceptera det när det ändå händer, och fundera över varför det hände.

Givetvis vägde han över 180. Jag tror han vägde 184 om jag inte minns helt fel. Man märkte hur besviken han var på sig själv som inte haft ork att ta tag i övervikten tidigare, samtidigt verkade han väldigt likgiltig över det hela, som om han var i förnekelse. Det tycktes inte gå in i honom exakt hur stor han faktiskt var. Det är väl något han kommer inse i takt med att han går ner.