Efter Linneas kommentar om att Lchfdieten kan minska sötsuget har jag funderat mycket på vad mitt sockersug egentligen bottnar i. Och insett att jag är så ätstörd att jag inte har någon som helst aning. Jag vet inte om jag verkligen är sugen, eller om jag blir det för att jag tror att jag är det, borde vara det, eller något liknande. Det är lite som en berg och dalbana och lotteri i ett och samma fina lilla paket.

Pms är en sak, den kan jag härleda till vissa dagar och veckor i månaden och ganska snabbt just bortförklara som pms. Då blir den desto enklare att stå emot. Sen har vi suget som kommer av att jag gjort misstaget att äta socker. Det där suget som suktar efter mer. Det kan komma en timme, en dag, tre dagar eller en vecka efter att jag sist åt socker. Får inte min kropp socker då blir jag hängig som fan, jag svarar som vilken annan missbrukare som helst och får ont i huvudet och kanske feber. Det är en avtändning i ordets rätta bemärkelse, på samma sätt som jag en dag efter idogt socker ätande kan känna mig närmast bakis. Någon som känner igen sig?

Men sen är det allt övrigt sug. Som kommer av att någon bredvid mig på jobbet har en godispåse. Att jag ser en reklam i tunnelbanan för en chokladboll. Att någon på tv äter en glass. Det här har jag i vissa perioder kunnat stå emot för jag vet att det är ett konstruerat begär, det kommer inte från mig utan beror helt och hållet på yttre påverkan. Och då beror det också på hur bra jag mår, hur bra jag lyckas stå emot. Jag har dock insett att jag har mycket lättare att stå emo yttre påverkan än inre, kanske för att det med yttre påverkan känns som om någon annan än jag själv försöker locka mig ner i fördärvet. Det gäller att ta ner det där begäret i bitar. Var jag verkligen sugen på en Daim innan jag såg någon äta den? Hade jag blivit sugen på en Daim om jag inte sett någon annan äta det? Ja, då är det förmodligen inte ett verkligt sug, det är bara hittepå. Min hjärna som spelar mig ett ont litet elakt spratt.

Men är man så ätstörd som jag så är det inte alltid så lätt att veta. Jag vet inte ens när jag är mätt eller hungrig, att jag då ska veta om jag verkligen är sugen på något sött eller inte är ännu svårare.