Jag tror det har blivit dags att göra allvar av ett gammalt löfte/hot (välj själv), att börja blogga här igen. Såhär på höstkanten, en och en halv vecka in på påbyggnadsutbildningen, en månad efter jag förkunnat min comeback, och fem minuter efter säsongens första Hell’s kitchen, känns det bara rätt. Jag är tillbaka i skolköket, jag letar praktikplats, jag utvecklas… kort sagt, jag har äntligen något att skriva om igen! För säga vad man vill om mitt extrajobb, särskilt stimulerande är det inte att värma köttbullar i ugnen eller blanda färdig sås och parmesan i mosigt ris och kalla det risotto. Huvva.

Om utbildningen kan jag inte säga så mycket än, mer än att det känns bra. Vi är en liten grupp, elva personer, vilket jag tror är en fördel i det här fallet. De här första två veckorna är det validering som gäller. Det och team building. Hehe. Majonnäs, hovmästarsås, gravad lax, matbröd, glass i glassmaskin, fonder, stycka kyckling, grundsåser, namnlekar. Håhå jaja.

Och så Hell’s kitchen då… sanslöst vilka stolpskott som verkar ha hittat dit i år. Än så länge tror jag att jag gillar Dave Levey bäst, men jag lär väl få mina illusioner krossade. Kul att se Heather igen, dock!
Även denna säsongen hade en grottmänniska också… en sötnos som hävdade att första bestraffningen (diska upp efter signaturmatlagningen) passade bra till tjejlaget eftersom det är sådant kvinnor ska syssla med, samt att män har instinkter som gör att de är bättre än kvinnor på att tillaga kött. Jag menar, get over yourself…
Tyvärr är sådana inställningar ganska vanliga bland kockar, även om jag hittills aldrig stött på någon SÅ extrem människa.

Privat har jag turen att leva med en människa som bejakar sina feminina grottmännisko-sidor, som gärna ger sig ut för att plocka bär och svamp, samt vägleder mig som i ärlighetens namn inte känner igen någon svamp, förutom flugsvampen, om den inte ligger prydligt uppradad i grönsaksdisken på Konsum. Bär är jag säkrare på, men skam vore det väl annars.
Tack vare honom, har jag fått ovanligt mycket motion och andats ovanligt mycket skogsluft denna sommaren/hösten. Och kul har vi!

Jordgubbar. Well, duh.

Efter blåbärsplock.

Nyss hemkomna från svampskogen.

Gyllene sötnosar.

Taggsvamp, trattkantareller, vanliga kantareller. Tre kilo allt som allt!

De senaste dagarna har jag gått och önskat att jag hade ett ställe att skriva på, att ventilera och kommunicera, att dela med mig av livet i och utanför kök och posta bilder…
Bloggen hade jag tidigare nästan bestämt mig för att låta självdö, för det fanns liksom inget att skriva om när skolan tog slut. Och så tappade jag bort min kamera och så blev det bara blä… Men den, bloggen, har funnits där i bakhuvudet, pockat på uppmärksamhet och vägrat att låta sig glömmas bort. Så ja, vi tar väl en runda till.

Just nu:
- Jobbar jag bakdelen av mig på sommarjobbets café och lunchrestaurang. Har roligt, träffar vänner och hyvlar av mig pekfingernaglarna. (Ja, den ena iallafall, förra fredagen. Ajaj.)
- Går jag här och väntar på att min pojkvän och numera sambo ska komma hem från Italien med lite fin parmesan till mig.
- Spelar jag Restaurant city på facebook och blir lite för exalterad när jag hittar tonfisk för 4000 coins.
- Går jag också och väntar på att den coola utbildningen, som jag och min favvo-klasskamrat T båda kom in på, ska starta. 31 augusti!

Jajamen, det finns stoff för en omgång bloggande till. Kom igen nu, Britt-Marie, kör för fa-an!

Idag gråter jag lite igen, men inte för att jag känner mig glocalnet-låg.
Ni förstår, vi hade avslutning idag. Jag är färdig nu! Skolan är slut, studentlivet över, jag sitter här med ett intyg och betyg som jag är stolt över. Sentimental, sorgsen och upprymd på samma gång. Så många fina vänner, suveräna lärare, välutrustade kök och fantastiska praktikplatser, hur ska jag någonsin klara mig utan det? Eller, det kanske jag inte behöver så länge ändå…

Av alla besked jag fick idag, är det ett som rör om lite extra i mitt huvud och hjärta. En av lärarna vi har haft, och som också är delaktig i ”den coola utbildningen som inte blev av”, berättade att den kommer att starta i Augusti, med ett nytt intagningsprov i maj. Och jag, JAG, hade varit en av de få som klarat mig till denna omgången. ”Så sök igen!” uppmuntrade hon, och så får det bli.

Nu har jag bara att vänta tills säsongen drar igång på mitt gamla extrajobb. Förhoppningsvis får jag komma in en hel del på min före detta praktikplats också. Det blir tufft ett tag, men det ordnar sig. Och kanske börjar jag skolan igen i augusti…

Detta känns inte helt fel heller!

Egentligen tänkte jag berätta lite om slutprovet också, och posta receptet på min varmrätt, men det får bli i nästa inlägg. Nu ska jag fira med Simpsons

Det känns som att jag borde ha massor att skriva om, såhär sista skolveckan. Men jag vet inte. Det mesta känns blah, eller hur man nu ska uttrycka det. Halvdagar, bageripass i utfyllningssyfte, sådana saker. 
Alla har stängt av, luften har gått ur. Som ett kärleksförhållande som håller på att självdö. Förhoppningsvis är det bara skolan som känns så. Den är ju över om tre dagar, så.

I morgon är det slutprov, det blir spännande.

Tröstmat

Ojdå, här ekar det visst.

Jag råkade försvinna ner i mörkret ett tag där. Lågt har det varit, riktigt lågt. Nästan i klass med glocalnet, faktiskt… You see, utbildningen som jag hade hoppats på blir inte av. Antalet kvalificerade sökande var för få! Och jag inbillar mig inte att jag var en av de få, heller.
Ska ändå visa en liten bild på vad jag lagade under det praktiska intagningsprovet. Det kan inte gärna spela någon roll nu, liksom…

Smörstekt vitling med blåmusslor, vitvinssås och apelsinglacerad sötpotatis. Ser rätt fräscht ut, tycker jag nog.

Så, jo, framtidsångesten skickade sitt stora monster på mig, och det är först nu jag börjar känna att jag kan hålla honom på mattan. Två veckor kvar. TVÅ liksom, det kunde lika gärna vara två sekunder. En på praktikplatsen, en i skolan.
Men mitt gamla extrajobb har hört av sig, så det blir en säsong till där. En lång, intensiv säsong, om jag får bestämma. Dessutom har jag hoppat in på min förra praktikplats några timmar de senaste veckorna. Bara det att de litar på mig tillräckligt för att låta mig ta luckan en lördagkväll, ger en rejäl kick.

Så jo, det ordnar sig nog, trots allt. I’m hanging in there.

…eller, tja, åtminstone den mest unika, fick jag idag vid middagsbordet. Middag och middag, förresten, det var pizza. Och den intogs i bäddsoffan, som P och jag praktiskt taget bor i om helgerna, när vi inte är ute. Pizzasoffan, alltså.

P: Om jag var pizzabagare, skulle jag göra en pizza som hette m.
m: Jaså, vad skulle du ha på den då?
P: Färska tomater, kärnfria oliver, fetaost… oxfilé, rödlök. Vitlök också kanske. 

Ja, vad säger man… jag har redan konstaterat att jag är en matnörd, men det där visar bannemig bättre än något annat hur väl han redan känner mig.

Åtta timmar kvar till intervjun. 

Jag ser mig inte som en särskilt skrockfull person, men i dag slog fredagen den trettonde ner i min lägenhet, så det bara dånade. Eller, egentligen i min kropp. Halsont, värk i alla leder, frysa så man huttrar/svettas så man förgås… you name it. 
Sitter här och lipar som ett litet barn, för det var så vansinnigt olägligt. Jag vet, så säger man jämt, men det är ju alla hjärtans dag imorgon, en viktig dag på restaurangen, och min chans att visa framfötterna igen. Och på måndag är det dags för intervjun för den coola utbildningen. Jag har inte TID att vara seg och ha huvudet fullt av fetvadd.

Vad är ert bästa förkylningstips? Om inte bot, så åtminstone tillfällig lindring. Jag går på te med massa honung, och en ibumetin så fort jag börjar frysa. Och, ska erkännas, trots att klockan är 13.15, sitter jag här med en gigantisk irish coffee. Jag vill tro att det hjälper.

…bara för att de inte har kommit med tidigare, och de är så fina så de förtjänar sina fifteen minutes of fame.

Förrätter

Ädelosttarte med päron och valnötter

Huvudrätter

Saffransrisotto med räkor och kräftstjärtar

Desserter

Vit choklad-crème brûlée.

Ljummen chokladbakelse med hallon. Baserad på det här receptet. Jättegott, vackert och snuskigt lätt att göra.

Det är lite för mycket hallon och andra, för vintersverige, exotiska ingredienser med i mina recept. Jag försöker tänka säsong så långt det går, men samtidigt tycker jag det är synd att inte använda dem om de finns där. Skolan har köpt in dem, skadan är skedd, då ska de inte behöva ligga och mögla till på köpet.

Vad tycker ni? Försöker ni tänka säsong när ni lagar/beställer mat?

Jag bestämde mig för att känna mig utmanad av Christina W, med den fenomenala bloggen Äta bör man annars dör man.

Regler: Bloggaren skriver ner SVAR på 10 frågor om det egna jaget, vem man är.

De som blir utmanade skriver ett eget blogginlägg MED sina 10 SVAR. I slutet av inlägget skriver du TRE personer som du utmanar, kom ihåg att länka.

1. Säg tre ställen på Internet du oftast besöker? - Metrobloggen (min och er), tv.nu och 1000apor.

2. Sjunger du hemma eller i duschen?
- Duschen innebär ju oftast hemma, dårå, men jag sjunger mest utanför den.

3. Kan du spela något instrument, vad?
- Jag spelade cello när jag gick i skolan, det hade varit kul att fortfarande kunna.

4. Hur mycket tid lägger du ned på bloggande per dag ungefär?
- Det beror på hur livet ser ut för tillfället… jag är inte beroende av bloggandet (vet att risken finns…) men tycker nog att det är bra trevligt. Men tja, en halvtimme om dagen, i snitt?

5. Vilken ”kändis” läser eller har du läst mest av som bloggar?
- Alex Schulman, det ska inte förnekas.

6. Någon känd person du anser vara sympatisk och trevlig, en favorit?
- Som bloggar? Ingen aning. Men Thomas Di Leva kanske?

7. Alla samlar på något, vad samlar du på?
- Tvålar! Lite udda hobby, men det började när jag var sju-åtta år och fick fågeltvålar i födelsedagspresent. Sedan dess stoppar jag på mig småtvålar på hotell och andra offentliga toaletter, och det händer att släktingar och vänner fortfarande tänker på mig när de hittar en rolig gurka, golfboll och så vidare. 
Och så recept, såklart.

8. Du måste välja – är du en mes eller en tuffing?
- Mes

9. Humor är roligt (?), nämn någon du gärna ser eller lyssnar på, TV, film!
- Gordon Ramsay! Men för humoraspekten: Simpsonsgänget. 

10. Nämn ett intresse du har som är lite annorlunda eller udda?
- Follow the link: http://www.estersallskap.se/

Jag utmanar alla som tittar in, glöm inte att kommentera, bara!

Jag låg och grubblade
ensam i min stora säng
drömmarna blandades
med rädsla för framtiden…

Jo, så är det. Mycket grubbel nu. Det känns underbart att vara färdigutbildad om en dryg månad, men mest skrämmer det mig. Jag är faktiskt livrädd. Framtidsångest, självtvivel, you name it.

För bara ett halvår sedan kändes det helt okej. Jag fantiserade om hur livet skulle se ut när jag var färdig. Skulle jag börja jobba som kock meddetsamma, och i såfall var? I Sverige, eller skulle jag fly landet? Eller skulle jag avvakta lite och hoppa på sommarsäsongen på mitt gamla extrajobb, så att jag fick tid att samla mig? Eller, låter inte denna utbildningen väldigt bra? Ännu ett år i skolbänken. Eller, tja, -köket.

Nu är vi där, och självklart är det inte bara att välja och vraka bland möjliga framtidsutsikter. Hur kan jag ens vara säker på att någon vill ha mig? Nä, en katastrofal a-kassa och timvikariat i skolköken, det är väl det bästa jag kan hoppas på… Ja, precis så pessimistisk är jag emellanåt, och inte fan blir det bättre av det. High or very, very low, det är mina lägen. 
Tyvärr påverkar det mig negativt i vardagen. Det har inte känts bra på praktiken de senaste dagarna, jag har klantat mig och gjort missar som jag aldrig skulle göra i vanliga fall. Personalen är bra, de skrattar och skämtar bort det och säger ändå saker som ”du har varit jätteduktig!” när jag går hem efter passet. Kärlek till dem.

Nåja, jag får försöka rycka upp mig och göra mitt allra bästa de veckor som är kvar. Jag är ledig fram till lördag nu. De bad mig komma in på alla hjärtans dag eftersom de behöver hjälp med alla bokningar, det tar jag som ett gott betyg. Och på måndag ska jag på intervju/praktiskt prov inför utbildningen jag nämnde ovan. Fingers crossed… På något vis ordnar det sig alltid.

Nu ska jag plugga lite, i väntan på den nya människan. Idag känns det som om han inte kan sluta jobba och komma hit fort nog. Inte för att hans sällskap gör mig gladare, precis, men vad är det man säger… Jag gråter hellre i en porsche än en saab. Fast i detta fallet är porschen en varm famn och ett par snälla, vackra ögon <3

Detta inlägg presenteras av: