”Jag vet det här, för jag är katt, och kan vandra mellan världarna.”
Sorg – vad är det? Känslan av övergivenhet, smärta, tomrum och längtan, blandat med förlust, förtvivlan och tacksamhet. Det går nog nästan inte att beskriva sorg eftersom det är lika olika för varje sörjande som molnen på himlen är olika.
Kan man sörja en katt? Svaret på den frågan är i alla fall ett glasklart JA. Man kan få sörja sin katt lika starkt och bottenlöst som man sörjer en mänsklig avliden. Samma tid går åt till husdjurssorgen som till all annan sorg.
Men när kisse tassat vidare ”över Regnbågsbron” som vi säger, vad händer sedan? Kvar för dig att ta hand om är kattens jordiska kvarlevor: Dess kropp och dess saker – och lite annat praktiskt:En del försäkrade katter – beroende på ålder och typ av försäkring – kan ha en ersättningsdel typ livförsäkring, som utbetalas i ett engångsbelopp. Man måste anmäla detta till försäkringsbolaget och sedan avslutas försäkringen för katten.
Om katten var ID-märkt kan det vara klokt att kontakta SKK och meddela att den inte längre behöver vara registrerad.
Kanske tillhörde din katt oss som tassade mycket på internet och kanske hade egen blogg eller hemsida? Då är det dags att göra om dessa till fina minnessidor. Bloggvännerna vill säkert få veta för att kunna säga farväl! Här kan du se hur vackert memorandum som Nathalie gjort över sin älskade Tigris som blev 15 år. Ett annat lika skälvande vackert minnesspel har Fenixmona gjort för katten Tindra. En delad sorg är en delad kärlek, så är det.
Och kroppen av den älskade missen? Kanske bor du så att det finns en bit natur där du kan ha din privata djur-kyrkogård, och där du kan begrava katten. Tänk dock på att inom stadsplanelagt område kan finnas särskilda regler för detta, liksom att du inte får begrava en djurkropp för nära en brunn eller vattentäkt. Du måste också se till att göra graven djup nog och lägga över stenmaterial eller liknande, så att inte vilda djur lockas att gräva upp kroppen.
Som alternativ kan man få hjälp via veterinärer att få sin katt kremerad och få askan tillbaka att sprida på lämplig plats. För den som behöver det finns också minnelundar för djur på många orter. Du ska följa ditt hjärta och göra det som känns rätt.
Känns det omöjligt att gräva en grav mitt i vintern? Här kan du läsa den rörande berättelsen om hur det kan vara tänkbart att ha sin döda katt i frysen – tills det går:
Stackars min mamma. Åh mitt hjärta lider med henne. Den älskade gamla kissen Sofokles somnade stilla in på hennes arm, mätt av ålder och goda år i en älskad famn i förrgår. Mamma grät och bäddade ner Sofokles i en fin fodrad korg med sin gosefilt och sitt finaste halsband. Så lade hon korgen i en kartong och ställde alltihop i frysen. ”Sofokles ska begravas ute vid torpet i vår när solen lyser och lärkorna sjunger”, säger hon. ”Vi bestämde det tillsammans, han och jag.”
Skrivet av ChiHoCis 2007-12-15
Det viktiga för oss är att sorgen ändå inte ska utplåna de lyckliga minnena av kärleken som delats! En del av oss – av varje katt du älskat – kommer för alltid att finnas kvar i ditt hjärta!
Vår ena katt Sture gick bort i måndags och jag kan inte sluta gråta. Hade jag inte släppt ut honom när han ville ut på kvällen hade han aldrig blivit påkörd. När han inte kom hem på kvällen. Började jag bli orolig och var ute och kallade på honom flera gånger under natten och på morgonen innan jag åkte till jobbet, senare på dagen ringer min pojkvän och säger att Sture aldrig kommer hem. Han hittade honom vid sidan av vägen en bit ifrån vårt hus. Varje dag gråter jag allt här hemma påminner om honom han var mer som en hund än en katt. Han låg alltid och sov med hunden på dagarna var med ute när vi gick på promenad sov på samma kudde som jag. Nu är han begavd iträdgården under vårt ända träd pojkvännen har ristat in i trädet här vilar Sture. Det gör så ont i hjärtat ingen kan någonsin ta hans plats och jag vet inte ens hur jag ska gå vidare i livet. Hade jag inte släppt ut honom hade han levt idag </3
Mjau, sådana olyckor krossar våra hjärtan! Det är lätt att vara efterklok men det fanns ju inget som kunde ha varnat dig för att just denna kväll skulle olyckan komma… Varför kunde inte den där bilisten ha sett upp och varför hade den drummeln inte kurage nog att komma till er och berätta vad som skett? *morr* Du får inte anklaga dig själv – Sture ville ju ut till sitt nattliga kattande… ♥
Men oavsett det som hände så visste Sture att han var en älskad katt, och han visste att den kärleken var utan tvivel det finaste han hade. Han kommer att vaka hos dig, en änglakatt vid din kudde.
NosPuss Wikki
Min alskade katt dog for 18 timmar sedan. Inte annu 8 ar gammal, hon drunknade i grannes pool. Hon var min bebis som jag fick overge till min mamma nar jag flyttade utomlands till min man. Jag visste att hon skulle fa ett bra hem, fyllt med karlek. Min mamma och jag sorjde fortfarande den tidigare katten som ocksa tragiskt dott mindre an 2 ar tidigare. Aldrig mera en katt, sade min mamma och styvpappa nar varan Sussie dog. Inte for att de inte alskade katter, utan for att de alskade dem for mycket och for att smartan ar for outhardlig nar de tas ifran en. Men nu tog mamma emot min Vanessa, och hon blev en alskad familjemedlem, och gick fran inne till utekatt. Hon sav varje natt bredvid min mammas huvud pa kudden, hon ville garna folja med en pa promenad, och vantade alltid pa en nar man kom tillbaka hem, springandes glatt emot en. Nu ar hon dod. Och det ar sa fruktansvart dumt och onodigt, och mina tarar slutar inte rinna. Jag har inte kunnat ringa till min mamma annu, klarade inte tanken pa nagra smartsamma detaljer, och hora fortvivlan och sorgen i min mors rost.
Varan alskade lilla bebis, jag kommer sorja dig tills livet mitt ar slut det med. Du fortjanade inte det har, ensam o radd drunknandes i kallt vatten och ingen som kom till din raddning. Det har kommer plaga mig for alltid, forlat oss for att vi inte kunde radda dig, varan fina, finaste Vanessa.
Käraste matte!
Din Vanessa tröstas i SkaparKattens famn – hennes päls blåses torr av änglavingar, och den mildaste spinnarsång sjungs av alla de katter som följde henne över Bron till Katternas Himmel! Nu vilar de alla trygga, omsvepta av SkaparKattens mjuka Svans och har Frid! ♥
Men varför hade din granne inte sin pool säkert täckt så att djur och barn inte riskerar att falla i och drunkna!? Om han inte haft nät/täcke över, så borde ju åtminstone ha funnits något att klättra upp med för djur som kan falla i??! Det finns lag på att pooler ska vara barnsäkra, det borde gälla detsamma för djur!!! Skäms, grannen!!!
Vi förstår din smärta ochsorg. Hoppas någon finns nära och kan trösta dig och likaså din mamma!
Varmaste TröstTassKramar Wikki *torkar tårar med tassen*
Hej, förstår innerligt hur du känner dej men kanske den allra värsta sorgen lagt sej lite grand efter dessa veckorna. Min älskade lilla Iza fick somna in den 12 november efter varit sjuk i en tumör i underkäken. Hon var också min lilla bebis och jag kan inte sluta gråta. Hon har legat vid min sida varje natt i 17 år och sorgen är outhärdlig. Jag vet inte hur jag ska klara detta.
En liten Iza Ängel kommer ändå alltid att vara hos dig! NosPuss Wikki
Min lilla Katitzi….. Hon fick somna in 24/1-2012 sorgen är nästan outhärdlig. Jag har ju skrivit förut under ”Farväl från din katt”. Hennes urna står på hyllan över min säng och där kommer den få stå. Kan inte,klarar inte att begrava henne,hon var ju så rädd för allt om inte jag var nära. Hon gick bara ut på uteplatsen om jag var där,när jag gick in så följde hon efter. Ibland satt jag bara där med henne för att hon skulle få lite sol och kunna äta lite gräs. Vet inte riktigt hur jag ska klara den här sorgen…..Jag drömmer om henne ofta.Jag vet så väl att att hon inte har ont längre och allt jag ville var att ge henne ett värdigt slut. Och jag är övertygad om att jag gjorde rätt. Men jag önskar att jag kunde fått hennes smärta istället! Så att hon kunde fått stanna hos mig lite till! Saknar henne så otroligt mycket. Vi hjälpte varandra hon och jag. Hon lugnade ner mina rastlösa killar och mig. Känns som att balansen här hemma har ruckats! Jag har ju skrivit här förut,jag har gjort en minnesfilm med musik till henne och jag har pratat men nu känns det som att ingen orkar bry sig längre. Jag gör vad jag kan för att bearbeta,det känns som att jag inte kommer någonstans. I min enfald så trodde jag att sorgen skulle bli lättare att bära när jag stängde av mina känslor och BARA tänkte på hennes bästa. Men sorgen är lika tung ändå! Jag har börjat kunna se dom fina stunderna och le ibland. Jag är så tacksam att jag träffade henne och att hon ville följa med hem. Och jag har två friska buspojkar som jag älskar och som tvingar mig att skratta åt dom. Måste tänka på det! Nu har jag fått ur mig lite.Känns alltid bättre då. Tack Wikki för att du och din människa finns! <3
Mjau, vi lyssnar gärna till din sorg och vi respekterar den till 100% för vi vet hur det känns. Det har gått snart 1½ år sedan vi miste vår matriark Semlan på Landet, och saknaden är fortfarande oerhörd. Hon jamar till oss ur skuggorna ibland och vi vet att minnena är tröst när tomheten ekar. Och att hon unnar oss trösten hos andra katter…
Din lilla Katitzi är fortfarande nära dig och kommer alltid att vara det, om än väntande på dig i SkaparKattens famn. Du gör alldeles rätt att låta hennes urna vara kvar hos dig, tror jag. Det känns rätt i förhållande till henne. Katitzi känner inte rädsla längre, bara kärlek och trygghet. Det är svårt att besluta om att avsluta smärta, men ändå rätt, och det kände hon. Alla vi katter och ÄnglaKatterna spinner tröstande för dig, du kan säkert höra det om du lyssnar noga!!!
TröstTassKramar Wikki
Ja Katitzi skulle nog vilja att någon annan rädd o ensam katt också får chansen till ett hem här hos mig o kattkillarna Vargtass o Moltass. När ekonomin tillåter igen så kommer jag åka till katthemmen och se om det finns nån som vill ha oss. Tack snälla Wikki för dina ord……
Mjau, men man ska låta det komma först när tiden känns mogen för det – sorg måste få finnas! *buff* TassKram Wikki
Jippi idag åt missarna Smulan och Skrållan ur samma matskål
Svansdans! Helt underbart! Kommer att gå jättebra ska du se! *spinner* TassKram Wikki
jag har en undran villket kön ska man helst ta om man har en hona innan?
Mjau vilket kön man väljer till nya katten kan nog vara rena lotteriet – lite beroende på den första kattens personlighet och ålder… Vissa äldre honkatter som är ranghöga kan känna sig hotade av en ny hona. Andra bryr sig inte! En del honkatter kan bete sig som bästa kattmamman och gulla med alla nya katter… Det är mycket individuellt. Titta mer på hur din nuvarande kisse är till sitt sätt – para t ex inte ihop en väldigt blyg och timid kisse med en vild tuffing som trycker ned… Försök hitta en kompis som är lite snarlik i sättet så de kan komma överens. Och ta nytta av Feliway som skapar myskänsla… Lycka till! TassKram Wikki
Tack! det hjälper faktist att skriva till dig du får mig att må lite bättre hälsningar Jeanette:)
Tack Jeanette, det var vänligt skrivet av dig… Hoppas det fortsätter så! NosPuss Wikki
Min honkatt som blev av med sin syster pga att den blev påkörd men den accepterar inte kattungen jag har tagit hem vad kan man göra och hur länge ska man vänta och se om det kommer att gå bra skulle också berätta att jag saknar min katt än så att det gör ont i bröstet på mig vad kan man göra för att lätta på detta har gråtit i floder men der hjälper inte hoppas på svar
Det kan ta ganska många dagar ibland – man får ha tålamod! Jag ska skriva lite om sånt senare i kväll eller om det blir i morgon förmiddag! NosPuss Wikki
Tack för dit svar men just nu gråter jag lite till men imorgon ska jag hämta en kompis till min andra katt Smullan så hon slipper vara ensam för hon sörjer ju sin syster så mycket
Mjau, lycka till med ny misse – ingen katt kan ersätta den man mist, men en ny kattvän kan lindra sorgen!
TassKram Wikki
Jag blev av med min katt i söndags kl:21:30 blev den påkörd den som kom med katten hade henne i en filt och vist var det bra att hon kom med henne men fan mitt hjärta brister av sorg min kille kollade på henne men jag ville inte för smällen hade tagit mest i huvudet så den hade somnat in tvärt Min Busan kommer altid finnas i mitt hjärta
Bevara i minnet din Busan – det sorgliga som skedde henne behöver man inte se i detalj… Busan klandrar dig inte för det – hon har redan lämnat den sargade kroppen och börjat vandra uppför Bron till alla Katters Himmel, där SkaparKatten möter henne! Hon vet att du gråter, men hon vet också att du minns allt det fina och att Kärleken mellan er aldrig kommer att mattas av… Bevara det goda minnet! TröstTassKramar Wikki
Styrkande ord när de behövs som mest. För två dagar sedan bliv min älskade kisse påkörd och dödad och mitt hjärta håller på att brista. Ett stort tomrum som inte kan fyllas. Kattfröken finns kvar hemma och saknar och ropar och hur förklarar man att hennes kärlek inte kommer hem igen? Saknar honom så. Men är det tillåtet att sörja en katt? Jag gör det,världen blev utan färger iom hans död. Men vi minns honom denna fantastiska kille! Och älska honom, det kommer jag göra till den dag jag själv försvinner.
Mjau, och sörja och sakna, det får man göra, tills ni ses vid Bron igen… *tröstbuff* NosPussar Wikki
Hej jag vet hur det känns också att mista en katt min dog i förra månaden den 19 Maj och det är så jobbigt,jag gråter ofta och det händer att jag går och letar efter min katt som jag kalla Izor,han va så vacker och han blev bara ca 4 år gammal.
Jag vet inte han hade något specielt för jag känner en sån smärta i mitt bröst efter honom.
Jag kan inte riktigt förstå att han inte finns så jag kan se honom,jag älskade denna katt så.
Så jag kan förstå dig verkligen att det gör ont,jag har förlorat många andra djur tidigare men det gör lika ont än,men denna katt va något speciel.
Vänliga hälsningar Cissie.
Cissie, Izor ler i sin KattHimmel, när han känner din längtan, och han kommer att smyga en osynlig kattnospuss på din kind ibland när du tror att du drömmer… Han glömmer dig inte och han kommer alltid att älska dig! TröstTassKramar Wikki
Så fint skrivet. Visst är det så att man aldrig glömmer samvaron med dessa fantastiska djur. Man kan aldrig förbereda sig för att man måste skiljas från ett djur, eller människa, men med tiden får man i alla fall lite distans och de glada, trevliga minnena står i fokus, istället för sorgen som först infinner sig. Vi måste acceptera att detta är en del av livet. En obegriplig del, men i alla fall en del som vi måste klara av att hantera.
Ja men det goda livet med de lyckliga minnena är ju en övervägande större period av det man haft – det gäller att hitta balansen. Därför tror jag många har behov av ett stöd i sin sörjande stund och om jag kunde ge någon en liten hjälp, så är det bra för mig.
TassKram Wikki
Wikki, vilket underbart inlägg. Våra människor glömmer oss aldrig! Att sörja en katt är som att söjra någon näras bortgång. Det jobbiga är bara att andra människor som inte har katt förstår inte människor som sörjer en älskad familjemedlem : ( Tass kram Signe och Sven
Men alla har rätt att bära sin glädje och sin sorg på sitt sätt, det ska man respektera. Och en katt ÄR en familjemedlem – en mamma, en syster, ett barn, en bror… för många!
NosPuss Wikki
Det snörvlas på alla håll, verkar det som! Ingen läser nog detta utan att ögonen börjar rinna, i alla fall sitter matte och gråter. Det är nog viktigt för de flesta hussar och mattar att ha NÅGOT kvar. Det kan vara en fin bild, minnessida eller grav att besöka. Gammelmattes katter dog båda mitt i smällkalla vintern (fast med tre års mellanrum). Eftersom gammelmatte bor i norra Lappland fick missarna ligga, väl invirade, i den ouppvärmda friggeboden tills snön tinat och tjälen gått ur jorden. Då fick de en egen grav i skogen. Det kändes bra att de fick begravas bredvid varandra, tyckte matte och gammelmatte, fast det är förstås inte alla som kan eller vill ordna det så. Nu har två andra hittekatter flyttat fått ett nytt hem hos gammelmatte och gammelhusse, men de som inte finns längre blir inte bortglömda! *tåriga kurr*
Man ska följa sitt hjärta!
Gammelmatte gjorde helt rätt. Och ingen blir glömd, det är sant!
NosPussar o x-tra buff till gammelmatte och gammelhusse
Wikki
OM man sörjer sin katt – jag bär fortfarande på den smärtsamma sorgen efter Bamse, mina föräldrars katt, som dog för 13 år sedan! Och sorgen efter Aragorn och Rufus, som dog i somras, skall vi inte tala om… men det är priset vi betalar för att få leva med dessa underbara varelser, och det gäller att framför allt fästa minnet vid allt det fina vi haft ihop. Nu måste jag nog iväg och krama mina missar lite extra…
Nospuss från sr. Carina, klosterkatternas matte.
JA man kan aldrig få nog med kattkramar eller hur? Här kommer några till från mig! *spinner*
NosPuss Wikki
Ooo,jaa visst sörjer man & ? går i bitar!
…och har vackra minnen…
NosPuss Wikki
Jag hälsade det till husse, då snörvlade han bara nåt konstigt. Värmande hjälp är ju förstås alltid välkommet. *nosbuff*
Människor läcker så mycket runt ögonen ibland också,det är en defekt dom har.
NosPuss Wikki
Men Wikki! Nu fick du min husse att storgråta. Jag kommer behöva pälsbyte snart. *mutter*
Förlåt Sippo! Jag ska genast komma och ge dig lite värmande hjälp med att torka upp pälsen! *BLINK*
Buffa på din husse och säg ”Var glad för det fina du har, tacksam för det goda du haft och se nu fram emot det kommande – torka nosen och upp med morrhåren!”
TassKram Wikki