Idag ringde Berit och berättade att Ludde somnat in. Jag är så tacksam över att Berit satt där med honom. Måste varit så himla jobbigt för henne.

Hon berättade att Ludde lagt huvudet i knät, så Ludde på nåt sätt. Jag har en stor klump när jag skriver detta. I ena sekunden ångrar jag att jag inte var där och i nästa är jag tacksam. Att beslutet att låta hjärtat somna var rätt tvekar jag inte en sekund på. Veterinären hade undersökt honom och tyckte också att de var ett bra beslut även om det var ett svårt. Ludde hade fått vatten i sina lungor också lilla killen. Han hade tack å lov somnat in mycket lugnt och fridfult. Men som sagt det känns tomt. Jag kan bara föreställa mig hur det känns för min adoptivfamilj…

Ludde får iaf vila där han hör hemma! I Dödevi, hemma de tror jag va väldigt viktigt för Ludde och för familjen Nelson.

Jag tänkte dela med mig ett litet minne iaf och de va när Ludde fortfarande bodde hos mig. Vi gick ner till en favorit plats i Hallnäs och satt på en brygga. Ludde va ju ett riktigt baddjur som älskade hämta bollar eller pinnar i vattnet. Detta var strax innan jag skulle flytta till London och de va precis som Ludde visste jag snart skulle åka. Denna kväll hoppade nämligen inte ludde i nåt vatten, utan han la huvudet i mitt knä och där satt vi ganska länge och bara mös. Denna händelse har satt sig i mitt huvud och de va så ludde liksom va.

Han kände om någon människa mådde dåligt, skulle åka iväg, eller va ledsen. Han bara visste…

Berit berättade om en liknande händelse efter hon opererats och haft ont. Att Ludde liksom tittat på henne och med ögonen liksom visat att han förstod hon hade ont…

Men nu så min lilla gubbe är du en hundängel. Världens vackraste och jag bara vet att vi så småningom ses. Tänkt en hel del på låten ”Får man ta hunden med sig in i himmelen, han e snäll och han har vart en riktig vän…”

Detta över skrev jag samma dag som avlivningen va, men detta är i nutid : ) Jag pratade precis med Berit på telefon och attans va jag tänker på dom. De är så ledsna för lilla Ludde och deras andra hund Wilma är oxå deppig.

Så nu tänkte jag göra er ännu mer ledsna fast på ett bra sätt

Jag har ju lite svårt att säga va jag känner men att skriva ner det är inga problem alls. Tack så jätte mycket för allt!!!! Ni är bäst och grejen är att utan er hade Ludde inte haft nåt hem. Ni bara tog honom till er och jag hade aldrig hjärta att ta honom ifrån er när jag kunde efter London. För ni va liksom hans nya matte och husse. Fanns ingen tvekan om att han fick de bäst hos er. Och jag är sjukt tacksam för det så ni vet det. Ludde älskade er så otroligt mycket så är det bara. Ni har haft fina hunder i Trixie, Raja och Ludde. Och det tyder på att ni är bra genomsnälla människor

Minns jag sa till Berit när Nicke och jag gjort slut. Att det jobbiga va inte att förlora Nicke utan att förlora hans familj. De va utanför Baronen när Berit hämtade Ludde tror jag, eller lämnade minns inte vilket.

Hälsa Egon att de är faktiskt okej att vara ledsen och att det blir lättare med tiden.

Tycker om er jätte mycket även om vi inte hörs så ofta så är det bara.

Kram Fia