Hej alla mina mycket kära läsare!

Om det verkar konstig på en del kapitel så beror det på att Metrobloggen inte funkar riktigt som den ska! Jag lägger in ett kapitel och bloggen möblerar om i styckena så det blir knasigt och helt oförståeligt. J**** Metrobloggen då!

Så jobbar jag alldeles för mycket just nu så hinner inte med att lägga in fler kapitel men, kära läsare: Jag har kommit en bra bit med boken och kommer att börja lägga in några kapitel i början av nästa vecka och som en julklapp så blir det en ren bombning av kapitel att läsa under mellandagarna. Kul va???

Rafaella tänkte tillbaka på då året nittiett i Spanien när så många bett henne om autografer och velat ha bilder på henne med dem och först då sjutton år senare fattar hon att de hade trott hon var Julia Roberts. Tankarna flyger. Nypremiär. En ny stjärna. Bara en massa bilder och reklam. Utan att tänka hade hon då raffsat ned ett otydligt RaffiIVA och sedan lett stort mot kameror som blixtrat utan att ha fattat att de som fotade henne trodde hon var någon annan. Ja, där fick sig egot ännu en törn, tänkte hon. En törn med vassa taggar som rev en blodig.

Raffi levererar Sandra välbehållen men ganska så packad hem. Normalt skulle Raffi ha lämnat Sandra där utanför deras ingång men denna kväll följer hon med Sandra upp och hjälper henne in i lägenheten. Xander sitter som vanligt vid denna årstiden och kollar på hockey. Han hejar på HV71. Det laget som ligger närmast geografiskt och som vunnit SM tre gånger men detta år snabbt blivit utspelade. Xander ropar från soffan:

- Älsklingen kom hit, sporten är snart slut, och Raffi levererar Xanders älskling åt honom med en liten duns på soffan strax intill honom och han utbrister:

- Fan, Sandra du är ju packad! Och Sandra nickar nöjt medhållande. Han tittar undrande på Raffi samtidigt som han håller om den mycket ostadiga Sandra och smeker hennes hår och Raffi säger:

- Nej, vi har inte festat men Sandra drack något glas vin för mycket. Sandra har redan somnat till och Xander sticker en kudde under hennes huvud och lägger en filt om henne. Raffi ser den omtänksamma scenen och vänder sig för att gå när Xander oväntat säger frågade:

- Jag tänker göra mig en espresso, vill du ha? Raffi tittar på Sandra som nu hade börjat snusa fridfullt och tänkte varför inte?

De gick med tysta steg mot köket för att inte väcka den snarkande skönheten och Xander flinkt av vanan snabbt fixar till två kaffe. Utan att fråga värmer han Raffis mjölk men skummar den inte. Raffi avskyr så kallad café au lait där någon amatör skummat och tillsatt kanel i den varma mjölken. De slår sig ned vid barbordet i köket och Xander frågar Raffi vad som fått hans hustru att bli så orolig, att agera på ett sådant nytt sätt. Raffi som inte ville avslöja något som inte Sandra vill att Xander inte ska veta svarar oberörd att hon ingenting vet medan hon smuttar på det perfekta kaffet. Plötsligt säger Xander med inlevelse:

- Du är så otroligt vacker! Raffi stirrar chockad på honom och han tittar med en brinnande blick på henne och säger:

- Jag såg er idag, när du tröstade Sandra och först då såg jag, han skrattade till lite besvärat men fortsätter ändå: Hur otroligt vacker du är! Xander måste ha sett att han skrämde Raffi med sin uppriktighet så han lägger lugnande sin hand över hennes och säger:

- Oroa dig inte. Det är Sandra jag älskar och vill ha men kom! Och han drar upp den förstummade Raffi och leder henne mot terrassen.

Av vana och utan att tänka famlar Raffi efter ciggen, tänder en och börjar sedan pula tillbaka paketet i bakre jeansfickan när Xander med ett leende räcker ut en hand och påtalar att hon är oartig. Raffi flinar dumt när hon fattat och räcker Xander asken med extra långa som hans hustru betalat och tittar förundrat på när han nyper hennes cigg från mungipan och tänder på glöden och sedan drar några djupa bloss samtidigt som han frånvarande i sin njutning av nikotinkicken räcker tillbaka Raffi hennes halvrökta. Raffi vet inte vad hon skulle säga eller göra i denna nya situation med den helt plötsligt så mänskliga Xander så hon bara blossar på i tysthet. Xander säger plötsligt:

- Vad jag såg idag hos dig var en Julia Roberts, vilket fick Raffi att skratta och hosta av röken som hon drar ned i skrattet.

- Vad menar du, säger hon när hon sansat sig. Julia Roberts?

- Ja du vet som hon var i “Pretty Woman” men inte alls horaktig.

- Jaha ja, som Roberts som hora men ändå inte eller vad då?

Xander röker långsamt och njutningsfullt på en av sin hustrus på kärlekskontot betalda extra långa Marlboros och blåser sedan ut röken innan han svarar:

- Nej, du var mer som en älva eller ett troll, säger Xander.

- Jag är inte en ljuv älva utan ett stort elakt och förbannat troll, säger Raffi och knäpper sedan iväg ciggen på Sandras sätt. Indignerad. Mycket indignerad. Hora eller troll? Vilket var värre än det andra? Hellre var hon ett troll än en hora konstaterar hon. Och hellre ett troll än en älva. Jävla Julia då, hade Raffi någonsin bett Julia om något? Nej då, det hade hon inte men lik förbannat stod valet mellan älva, hora eller ett stort jävla troll! Eller en hybrid av allihop? Varför hade inte hon Rafaella varit så in i helvete smart att hon hade spelat rollen av ett luder då nittiett? Hon hade looken, kroppen och var ett år eller ännu yngre än Julia den förbannade Roberts. Nu var hon plötsligt en mutifierad troll-älva-hora fast utan storkovan typ miljoner av dollar i betalning. Trött stoppar Raffi in sina faktiskt mycket trolliknande långa röda lockar i mössan och gör sig klar att gå till sitt fordon flugsvampen som ska föra henne det horiga trollet till hålet i marken som hon grävt med sina klor och gjort till sitt hem. Men Xander som förstått att han med vad han menat som en komplimang gjort Raffi upprörd följer efter henne och går med henne till bilen och säger:

- Allt kom ut helt fel. Jag såg dig och Sandra när du tröstade henne tidigare ikväll och jag såg något nytt hos dig och jag lovar att det bara var fint och bra. Det är inte så att jag stöter på dig det måste du fatta men jag menar verkligen att jag tycker du är vacker. Och med vacker menar jag att jag vetat att du är det på insidan tidigare men vad jag såg var en vacker du på utsidan med ett ännu finare inre och jag att jag är glad att Sandra har dig. Att du finns i våra liv snälla, vara snäll och försök förstå vad jag kämpar för att säga dig!

- Ja. Ja okay men det lät och kändes konstigt, svarar Raffi.

- Mmm… ja du har rätt och jag ber om ursäkt om jag har förnärmat dig. Det var inte min mening alls. Jag talar som en man nu och det jag såg utspelas mellan dig och Sandra på terrassen när du tröstade henne var så fint och som inget jag kan göra med mina polare eller någon annan heller för den delen, sa Xander nu med ett trött och ledset uttryck. Raffi tyckte genast synd om Xander och sa:

- Finns det ingen som ger dig en kram när du är nere?

- Nej, grabbar gör inte så och igen förlåt mig för att jag var klumpig.

- Kom hit, sa Raffi och höll upp armarna välkomnande. Xander kände sig först tveksam över inviten men lät sig sedan omfamnas av Raffi som höll om honom och med en mjuk röst lovade att allt skulle bli bra och att hon alltid skulle finnas när han behöver en kram. De håller hårt om varandra länge och när de väl släpper taget och säger hej och Raffi sätter sig i bilen och kör iväg och Xander går upp till lägenheten känner han att han mår bra. Bättre än på länge. Han känner sig älskad på ett sätt som han gjorde när hans mor kramade honom och det känns som om han lyft ett ok från sina axlar. Ett ok som Raffi låtit honom slippa bära på då när hon höll honom så hårt och lät honom känna sig liten och i behov av skydd och kramar. Att han fick stånd och blev tänd av Raffis varma omfamning kunde han inte rå för. Män är och kommer alltid att vara män även om de ibland bara vill vara små och bli omhändertagna och omfamnade av varma kvinnobarmar. Han bär Sandra till sängen och hon vaknar till men han hyschar henne till tystand, klär av henne och bäddar ömt ner henne och kryper sedan ned i sängen med sin lilla drömkvinna

Chatrine gick med sin typiska mot-målet-medvetna gång med långa steg från hyreshuset där hon och bratsen bor och som ligger centralt och svängde in på Storgatan där Kaffe ligger. Allt av vikt finns på Storgatan. Swedbank, en liten Icabutik, Apoteket, en pizzeria och som vanligt i mindre orter så var Socialtjänsten och Systembolaget strategiskt och smart placerade i samma fula sjuttiotalsbyggnad. Chatrine tänkte krasst på hur socialfallen kunde kvittera ut sitt bidrag och sedan gå direkt till bolaget. Det hände att KleenAB städade ur socialfallens lägenheter så att de skulle vara skinande rena för nästa. Vilket sjukt system tänkte Chatrine ofta. Hon som jobbade skiten ur sig fick minsann inga lyxigt nyrenoverade lägenheter och gratis dessutom. På avstånd såg hon Kristian komma emot henne och de surmulna tankarna skingrades genast. Kristian gick med Catwalk-stil och han gjorde sannerligen intryck både som den mycket snygga eller rättare sagt bildsköna man han är och som den extremt överdrivet feminina bögen. Ibland skämtade de allihopa om att han var den mest utseendefixerade av dem alla. Ingen av tjejerna sminkade sig i två timmar före en fest och ingen av dem la heller inte ut en bråkdel av vad Kristian gjorde på hudvårdsprodukter. Fast det är klart, ingen av dem hade heller så många beundrande män efter sig. Kristian har ett utpräglat sinne för stil och klär sig alltid på ett sätt som får både män och kvinnor att vända sig efter honom. Blickar som vill sno hans stil eller som vill ha hans kropp eller som bara hatar honom för hans fulländning. Nu var de bara ett par meter från varandra och hejade med stora leenden. Kristian försökte som alltid kindpussas så där världsligt men även om Raffi och särskilt Sandra hängde på den trenden så vägrade Chatrine så hon grabbar tag i Kristian och ger honom en björnkram så att han piper till.

- Hej, sötnos. Vad fin du var idag då! Säger Chatrine.

Kristian åmar sig lite och slänger med håret som han tydligen glömt att han nyligen kapat för den nu heta och mycket korthåriga senaste bögtrenden som fick vilken vuxen homo som helst att se ut som en liten ung pojke.

- Ooh, tack raaaring. Har provat lite nya kläder nu ikväll som jag köpt från J-Lo:s Collection och tänkte testköra dem på er flickor, svarar Kristian och gör en liten piruett till glädje för de få fotgängare som precis passerar. Kristian hade på sig ett par buggy jeans som definitivt inte var designade av J-Lo men resten: En mycket tajt orange topp och en kort snäv svart skinnjacka som fulländades av accessoarerna, en handväska i kuvertmodell som var blänkande och blå och en smal stickad halsduk i svart och silver. Kristian var som alltid fräck och läcker. Som om han precis kommit på att hans hår var kortklippt i nördig pojkfrissa typ pottfrissa men ändå lite spiky och ojämnt för att vara sexigt så drog han i de korta testarna och plattade till ömsom rufsade till för att vara säker på att det låg så där helt rätt när han frågar Chatrine:

- Var är resten av gänget då? Hans kropp visade tydligt att den ville in i värmen när skuldrorna åkte upp och han slog armarna om sig.

- De kommer nog strax. Kom så går vi och väntar inne. Kristian var inte negativ till detta så de gick tillsammans och i armkrok de få metrarna till Kaffe och hittade ett hörnbord där de slog sig ned.

Raffi ligger bekvämt tillbakalutad i soffan och tittar på Simpsons när Sandra kommer ut ur badrummet och tittar in i vardagsrummet och frågar om de ska dra. Raffi som håller i fjärrisen trycker på off-knappen som gör teveskärmen svart och hoppar upp. I hallen stoppar Raffi in sina fötter i gympadojorna som hon med ett utvecklat sinne för det praktiska sett till att de var med snörena inåt för att slippa besväret med att knyta, knyta upp, knyta och tar på sig jackan. Sandra drar på sig ett par högklackade stövlar och en välskräddad figursydd halvkappa. Raffi tittar på Sandra som verkligen är elegant damigt klädd och sen när hon ser Sandras rosiga kinder och de guldbruna ögonen som är nästan halvslutna viskmimar hon teatriskt: “Nyknullad som fan eller vadå” och fnissar sedan medan hon drar på sig den med mycket möda egenhändigt stickade och originella men på intet sätt perfekta mössan som har en mystisk tofs gjord av restgarn som inte matchar resten av skapelsen. De går ut i trapphuset och till Raffis felparkerade bil som inte för ovanlighetens skull blivit bötad och Raffi ber Sandra vänta ett ögonblick och hon dyker in på passagerarsidan där hon raskt kastar undan allt skräp som belamrat det till baksätet.

De sätter sig och Raffi startar bilen och sätter på AC:n på full värme vilket resulterar i att bilen fylls av iskall högtrycksluft. Ursäktande mumlar hon att hon glömt att AC:n inte kan ge värme innan bilen är varm men hon sätter på rövvärmen och lägger i backen. Sandra drar ett djupt andetag inför den korta bilfärden. Sandra tycker att Raffi är världens snällaste. Förutom i trafiken. Raffi backar lite och vänder sedan sin lilla flugsvamp med ett enda varv på ratten och slirar sedan mot utfarten där hon tvärnitar och visar fingret åt idioten på huvudleden som inte lämnade företräde. Nästa bil är inte långt bort men Raffi kör ändå ut och accelererar snabbt upp till otillåtna sjuttio och så tvärnitar hon igen, denna gång vid ett övergångställe. Raffi hamrar otåligt med fingrarna på ratten när en tonåring går över. Alltför sakta anser hon med tanke på att hon varit snäll nog att stanna så hon varvar hotfullt motorn och tonåringen börjar uppskrämt småspringa över övergångstället. Nöjd trampar Raffi hårdare på gasen och flugsvampen flyger iväg så att den nyfallna snön yr. Raffi pillar på CD:n och “I wanna be a rockstar” dunkar på högsta volym. Sandra sitter i passagerarsätet och bromsar hjälplöst med fötterna och med ett hjärta som dunkar allt snabbare. Raffi sjunger högljutt och mycket falskt med i refrängen och hela resan tar bara några minuter fast Sandra tycker att det känns som en halv evighet. De passerar Kaffe med ett par meter och Raffi gör en mycket förbjuden u-sväng och parkerar sedan med halva flugsvampen på vägen och den andra halvan på trottoaren utanför Kaffes etablissemang.

- Framme, hojtar Raffi glatt och vrider av tändningen så musiken och bilen stannar och Sandra öppnar ögonen och ler svagt mot sin allra bästa bästis samtidigt som hon ångrar det där glaset av vin eller två som hon druckit som hindrat henne att vara chaffisen för dagen.

Raffi ringer på men väntar inte på att någon ska öppna utan klampar in i Sandras och Xanders lägenhet och ropar ett “Hallå!” medan hon sparkar av sig skorna och kränger av sig jackan.

- Kom in bara, jag är i vardagsrummet, hojtar Sandra och Raffi stegar i riktning mot vardagsrummet där hon i dörröppningen säger till Sandra att hon ska fixa sig lite kaffe. Sandra reser sig upp och kastar den lilla ullpläden som värmt hennes ben åt sidan och följer med Raffi till köket där Raffi redan står och mal kaffebönorna och tagit fram mjölk ur kylen. En café au lait skulle det bli. Det Raffi gillade bäst med Sandras överdådiga hem var den genuina kaffemaskinen från Italien och smygrökningsterrassen. Vad Raffi var avundsjuk på var den stora garderoben som låg i anslutning till badrummet och som var så där IKEA smart och som man kunde gå in i och byta om i. Raffi önskade även att hon någon gång i en avlägsen framtid skulle ha en liten alldeles egen tvättstuga i sin någon gång i en avlägsen framtid egna lilla köpta bostadsrätt. Raffis jag som levde i verkligheten visste att hon aldrig skulle få dessa ting men Raffis optimistiska och mycket fantasifulla jag hyste en stark tilltro till att en avlägsen släkting som hon inte ens visste fanns och som vid det här laget var cirka etthundratio år hade testamenterat henne alla miljonerna. Denna okända släkting hade funnits i Raffis optimistiska jags tankar i minst tjugu år nu. Från början var släktingen bara i nittioårsåldern men släktingen fick i lugn och ro åldras i samma takt som Raffi.

- Vill du ha en kopp java? Frågar hon Sandra när hon väl återvänt till planeten jorden som inte befolkas av okända och mycket välvilliga släktingar med miljoner på banken som de vill att just Raffi ska ha. Sandra håller upp det halvdruckna vinglaset till svar så Raffi tar det som ett nej och fiskar upp ciggen ur bakfickan på de långt ned på höfterna nedhasade jeansen och viftar lockande med asken. Ibland behövs inga ord så de går ut och tänder varsin cigg. Sandra känner sig mycket lugnare när hon röker i Raffis sällskap för hon vet att om Xander skulle komma just då så kan hon låtsas att det bara är Raffi som röker. Xander är så naiv ibland.

- Du kom hit snabbt, sa Sandra.

- Ja, jag skyndade mig för jag tänkte att du behövde lite moraliskt stöd. Fan, har inte ens duschat! Raffi lyfte på tröjan och stack ned näsan för att sniffa efter svettlukt och lyfte sedan på huvudet innan hon tog en ny djupdykning för att spåra eventuella illaluktande dofter. Raffi konstaterade att lukterna av rengöringsmedel var övervägande.

- Mmm… Det känns konstigt att hon är tillbaka. Med Mimmi vet man inte vad hon vill utan bara att hon vill ha eller få något, sa Sandra.

De var tysta en kort stund och smuttade på sina drycker och rökte samtidigt som de begrundade den nya situationen. Mimmisituationen.

- Jag vet att hon och Cat är, tja vad säger man? Nära eller i alla fall kompisar, sa Sandra och tillade:

- Men Raffi, måste jag förlåta allt och låtsas som inget bara för att göra Cat glad? Och måste jag släppa in Mimmi i mitt liv som det är nu? Jag vet inte om jag är beredd att göra det. Sandra som normalt till och med röker med stil missade att askan föll av ciggen hon höll i sin hand.

- Du menar Manne nu, va? Sa Raffi och syftade på killen som Mimmi snodde av Sandra på en fest som inte Sandra var med på eftersom hon hade fått halsfluss. Mimmi hade gått in för att förföra Manne så fort hon fått veta att Sandra inte skulle vara med och Mimmi hade lyckats.

- Manne var Manne, du vet att det är mer än så, sa Sandra och smög sin hand runt midjan på Raffi och till hennes bakfickan där hon fiskade upp ciggasken, tog fram en ny och tände den med glöden av den hon rökte på och som hon sen med en fingerknäpp skickade iväg.

- Nästan tjugo år har gått och vem vet, kanske har hon förändrats.

- Hon stack då du vet, sa Sandra.

- Jag vet men då åkte ju du och jag istället eller hur? Och visst, erkänn nu att du vet att det var bättre! Italien och Spanien var ju värsta resan! Försökte Raffi och minnena från deras resa och särskilt minnena av Negro flöt genast upp till ytan för Raffi som så nyligen chattat med Negro. Störande tankar tänkte hon och skickade iväg dem.

- Saken är den att hon svek och hon gjorde det när det värsta i mitt liv hade inträffat. Tidigare har hon svikit mig och så som jag nu i efterhand ser det så har det funnits ett mönster. Mimmi har tagit det som varit bra. Sugit ut det och sedan när allt hemskt hänt har hon bara lämnat mig, sa Sandra och tog en stärkande klunk vin.

Trots att Raffi känner sig sårad över Sandras ord eftersom Sandra så totalt glömde henne så gör hon som hon alltid gjort. Hon tar lilla späda Sandra i famnen. Kramar henne hårt och lovar att allt kommer att bli bra. Att hon aldrig kommer att lämna Sandra. Först darrar Sandra hejdlöst i Raffis famn men allt eftersom slappnar hon av och finner tröst i att hållas om så hårt av sin bästa bästis som stryker henne ömt över ryggen och viskar tröstande ord. Vad skulle Sandra ta sig till utan Raffi?

Glömska av omvärlden märker de två kvinnorna inte att Xander har kommit hem och att han iakttagit dem en liten stund. Bara en halv minut eller kanske kortare tid än så. Xander står bara någon meter eller så ifrån dem och ser hur den rangliga Raffi tittar hans lilla drömkvinna djupt i ögonen och säger något som han inte hör och sedan famnar henne och med sina starka händer smeker hennes rygg. Xander står alldeles still eftersom han inte kan slita sig från scenen som han finner så vacker. Han brukar inte ens se Raffi men där hon nu står och håller om den han valt som hustru så ser han något nytt hos henne. En skönhet som är svår att beskriva. Raffi har på sig alldeles för stora jeans som hänger alltför långt ned och blottar ett par urtvättade kalsongtrosor och en tröja som är helt söndertvättad och lite kort i midjan men Raffis vilda lockiga trollhår som denna eftermiddag i det svaga förvinterljuset får vara fritt från snoddar och som ringlar sig nästan ända ned till den lilla rumpan som man inte kan ana hur den egentligen ser ut eftersom Raffi nästan aldrig framhäver den. Raffis lite sneda ögon med långa mörka ögonfransar som är helt utan make-up och som nu är slutna i hängivenheten när hon tröstar sin vän och hennes längd som får Sandra att se så liten ut gör att Xander får en bild av ett älskande par men utan att han känner svartsjuka. Han ser sin hustrus huvud som vilar tryggt mot Raffis bröst och Sandras små armar som slutit sig runt Raffis midja. Även om Xander kan se skönheten hos de två kvinnorna som söker tröst hos varandra så ser han ingenting sexuellt dem emellan. Scenariot är sprudlande av kvinnlig sinnlighet och det är mycket vackert. Xander ser hur Raffi lyfter hans hustrus huvud med sina två händer om hennes kinder. Raffis händer är i det svaga eftermiddagsvinterljuset nästan vita och med långa och smala fingrar och Raffis ansiktsuttryck är allvarligt. Han ser hur hon talar. Med inlevelse och känsla. Munnen rör sig och hon släpper en av händerna men håller kvar den andra under Sandras haka. Så vacker Rafaella är denna eftermiddag när hon med helt stumma ord säger någonting som får Sandra att börja släppa taget om hennes midja och lyssna. Xander drar sig bort för att bli osynlig. För att inte avslöja att han sett detta oändligt kvinnliga utspela sig men Xander vet med sig att han kommer att för alltid se på Raffi med nya ögon. Ge Raffi den respekt hon förtjänar som hans hustrus bästa vän. Den som är där för att ta hand om det som Xander inte vill eller orkar med. Den Sandra som han äktat är den lyckliga och glada. Inte denna Sandra som behöver tröst och omsorg.

Mimmi hade varit hemma eller rättare sagt hade varit hon varit i Skärshammar en hel vecka nu och hon höll på att förgås av leda. Alla åren utomlands hade hon saknat mammas hemlagade men nu ville hon spy åt allt fläsk som serverades van som hon blivit vid smalmat a la sallader och det i dess alla oändliga varianter. En väl tilltagen bit oxfilé hade Mimmi inte tackat nej till heller, hon snarare törstade efter en sådan och en mycket lättstekt med blod som vätskades runt den. Mimmi kände hur snålvattnet rann till men hon visste att i Skärshammar och hos mamma skulle hon bjudas på just fläsk i alla dess varianter. Mimmi stönade till i sin längtan efter staternas matutbud men bet ihop. Staterna var över och förbi. Någonstans dit hon kunde återvända men ännu inte längtade efter att vara. Mimmi bodde i sitt gamla flickrum i det lilla huset som modern skaffat efter skilsmässan från fadern men rummet såg inte alls ut som hon mindes det. Inte huset eller trädgården heller för den delen. Allt var stylat och färgmatchat intill perfektion men Mimmi tyckte att hela charmen med det gamla huset hade renoverats bort. Det hade blivit kallare liksom trots att det var så där ombonat precis som i ett inredningsmagasin och den där varma välkomnande hemmakänslan var borta. När hon hade frågat om hur mamman hade kunnat renovera så mycket så sa hon att hon sålt sina fonder i rättan tid och så hade hon ju Lennart.

Lennart, tänkte Mimmi chockat. Who the fuck is Lennart? Mimmi hade tittat frågande på modern vid omnämnandet av denne för Mimmi okända man och modern hade sett lite besvärad ut och sagt:

- Lennart är en god vän som hjälp mig mycket de senaste åren. Du kommer att få träffa honom. Modern skruvade lite på sig där hon satt på köksstolen.

- Så den här Lennart är vad, din nya kille eller? Frågade Mimmi och hörde själv hur barnslig hon lät. Och missunnsam. Hennes föräldrar hade skilt sig när hon var i tonåren vilket nästan hade knäckt Ingrid, hennes mamma som efter det inte träffat män och Mimmi hade väl räknat med att modern alltid skulle vara ensam. Eller rättare sagt så hade Mimmi inte överhuvudtaget tänkt tanken att modern skulle hålla på med sånt. Sex och sånt. Särskilt inte nu när hon om par ett par år skulle bli ålderspensionär. Modern tittade på sin dotter och vägde orden noggrant innan hon talade:

- Lennart och jag är särbos och vi tycker mycket om varandra och jag är glad över att ha träffat honom för vi gör så mycket roligt tillsammans, sa hon och Mimmi kunde se i moderns ögon som glänste till när hon pratade om Lennart att han var speciell för henne.

- Jaha, ja. Ja, det låter väl bra då, svarade Mimmi men tyckte egentligen inte alls att det lät särskilt bra. Mimmi fick en bild i huvudet av en gubbig Lennartrumpa som låg och pumpade på hennes mamma och hon rös till av äckelkänslor.

- Vi har åkt på flera kryssningar och i våras åkte vi på en tulpanresa till Holland, sa modern och log till vid minnet av resorna med Lennart. Modern fortsatte:

- Ja, och Lennart är händig så allt det här, sa hon och slog ut med handen i en övertydlig gest över resultatet av det vidriga home make-over projektet som visade att det tydligen helt och hållet var tack vare Lennart som hemmet hade förbättrats till det sämre. När Mimmi förstod att det var Lennart som ändrat hela huset visste hon att hon aldrig skulle tycka om Lennart med den guppande gubbrumpan. Som säkert var full av kvisslor och hårig som fan. Men Mimmi sa bara:

- Ja, du mamma. Du och Lennart har verkligen lyckats, och tvingade sig att ge modern ett leende som hon hoppades inte såg allt för falskt ut.

- Jag blir så glad när du säger så, Mimmi lilla. Jag var rädd att du inte skulle acceptera Lennart! Sa modern lyckligt och reste sig och gick fram och började rota i frysen.

- Vad tycker du, ska vi ha fläskkotletter idag eller jag kanske ska göra fläsklägg med rotmos?

- Det blir jättebra mamma, sa Mimmi med låtsad entusiasm i rösten.

- Fint gumman, jag fixar ett par skinkmackor för fläsklägg tar minsann sin lilla tid och vi måste ju ha något i magen så vi står oss, eller hur? Mimmi förundrades över att en flygning över Atlanten verkligen tagit henne till en helt annan värld. En värld som hade förändrats lite men ändå så mycket och det kändes som om hon hade vridit tillbaka klockan och dumpit ned i början av nittiotalet igen med rotfrukter och fläsklägg som kokade på spisen. Eller varför inte tillbaka till sjuttiotalet? Hennes mor med samma gamla urtvättade köksförkläde och köttermometer och hennes mor som fortfarande bredde på alldeles för mycket Bregott på smörgåsarna. Mimmi hade mejlat många av de gamla polarna i Skärshammar men ingen hade ännu inte besvarat mejlen och hon kände sig rastlös och ensam men framför allt som en total främling i en nygammal omgivning.

Chatrine hade kommit i god tid innan någon annan av personalen hade anlänt och var på kontoret där hon kollade av e-mailen och faxen. Ett par förfrågningar om kostnadsförslag på hemstädningar hade kommit in och även en förfrågan om daglig kontorsstädning och hon satte in dem i pärmen som var märkt: Offerter. Hon skulle ha en genomgång med personalen och sedan börja utarbeta ett mer effektivt sätt att bedriva verksamheten. De senaste månaderna hade hon märkt att det varit ganska så oorganiserat sedan chefen lämnat det mesta vind för våg och hon hade tagit upp det med honom och gett ett förslag på ändring av rutinerna och han hade gett henne sitt klartecken.

- Jag litar på dig, Cat, hade han sagt och lagt till: – Men, stäm av med mig varje dag strax innan fyra. Jag vill gärna ha koll på vad som ändras så jag inte kommer in och verkar bakom flötet, du vet. Chefen var bra och Chatrine tyckte om hans bullriga skratt och njöt av hans tillit till hennes förmåga att styra upp verksamheten och hon visste med sig att hon växte med de nya arbetsuppgifterna som hon hela tiden tog på sig eftersom han lät henne göra det. Chatrine hörde att personalen var på antågande och kaffemaskinen som gick på högvarv när de fyllde sina termosar och sedan en varsin kopp till morgonfikat. Alla brukade vara samlade en kvart eller tio minuter i sju för klockan sju skulle de vara på väg och redo för dagens jobb. Det var viktigt eftersom kunderna annars skulle klaga över timdebiteringen. Chatrine gick till fikarummet och gjorde en kaffe åt sig själv innan hon slog sig ned med en bunt aviseringar framför sig. Nästan alla hade kommit och hon log mot Raffi och frågade om hon redan var frisk nog att jobba.

- Öh, ja, jag hade nog bara fått i mig något dåligt. Mår bättre nu, svarade Raffi och Chatrine började dela ut aviseringarna samtidigt som hon sa:

- Idag på eftermiddagen ska vi ha personalmöte så alla ska vara här klockan tre.

- Vad är det om? Frågade Daniel.

- Det tar vi då, svarade Chatrine och tillade att det var okay att jobba in lunchen om det var nödvändigt för att hinna in till mötet. Alla såg genast gladare ut för visst skulle de allihop “jobba in” lunchen vilket egentligen var lika med att bara ta några minuter kortare lunch och att jobba på i lite snabbare takt än den vanliga lunken och sedan få en timme extra betalt för mötet.

- Okay, sa Chatrine och tillade att hon skulle finnas på kontoret den största delen av dagen och att de kunde ringa henne om de behövde något. Eftersom det var tisdag hade de flesta allt de behövde i bilarna och bara några stannade till bland hyllorna av material och plockade till sig några skursvampar och annat de glömt dagen innan och sedan var de på väg ut på de uppdrag som de tilldelats. Raffi var sist ut eftersom hon varit sjuk men hon var snabb som en vessla när hon packade sin bil och rivstartade och var på väg bara ett par minuter efter de andra. Full av energi satte Chatrine igång med att upprätta offerter som hon sedan antingen mejlade iväg eller la i kuvert att transporteras till mottagaren via snailmail. Chatrine kastade en snabb blick på klockan när hon var klar med offerterna och blev lite lätt imponerad av sin egen snabbhet. Innan hon skulle börja dra upp riktlinjerna på den omorganisering som hon redan i stort sätt hade färdig fast bara i sin egen skalle så gick hon in på sin privata mejl. Visst hade hon bredband hemma och alla ungarna hade en varsin bärbar eftersom skolarbetet krävde det nuförtiden men en egen dator fanns inte som ett alternativ i hennes redan mycket ansträngda budget. Chatrine hade ett tjugutal mejl i inkorgen men hennes blick fastnade när hon såg avsändaren: “MongoMimmi” och hon klickade för att öppna mejlet. Mimmi hörde av sig då och då och bifogade ibland bilder men hur många år sedan var det sen de träffats sista gången? Chatrine räknade bakåt i tiden och kom fram till att det måste vara minst en tre-fyra år sedan Mimmi varit på en blixtvisit i Sverige. Chatrine läste mejlet.

Tjejsan Cat!

Allt bra med dig hoppas jag!

Vet att jag varit urkass pa att hora av mig men, men mycket har hant…

Hur som helst sa ar jag hemma i Skarshammar och vem vet kanske kommer jag att stanna for gott.

Jag bor hos mamma nu for tillfallet sa ring nar du har tid sa att vi kan traffas!

Har sa mycket att beratta… Och langtar efter att traffas!

Puss a kram,

Mimmi

PS. Skriver med en dator som inte har prickar over a, a och o om du undrar… DS.

- Jesus och hans bröder, tänkte Chatrine över det faktum att Mimmi kommit hem. Vem hade kunnat tro att hon skulle göra det efter alla år utomlands? Chatrine skrev ett sms som hon skickade till Sandra, Raffi och Kristian. Sms:et var kortfattat men hon visste ändå att det var maffig information.

Mimmi har kommit hem. 

Möte på Kaffe kl.18?

Kram, Cat

Chatrine gick och hämtade en extrastark kopp kaffe och började öppna sina inplastade smörgåsar men kände att aptiten plötsligt var helt borta så hon la tillbaka dem i kylen och satte igång med att på papper utforma omorganiseringen. Mobilen pep för inkommande sms och hon lyfte upp den för att läsa sms:et när den pep till igen. Det första sms:et var från Sandra och löd kort och gott: “Jag kommer, kram S” Nästa var från Kristian och hon läste: “Åh fan, synes på Kaffe! Kram K” och Raffis svar som kom in medan hon läste de andra var bara ett kort “Oki”. Chatrine visste att Mimmis hemkomst skulle påverka deras grupp. Och det mycket. Ett möte de fyra emellan var nödvändigt men Chatrine bestämde sig att inte fundera på det just nu utan att istället koncentrera sig på den uppgift hon hade framför sig. Chatrine loggade ut från sin e-mail och satte igång med att jobba. Timmarna flög och Chatrine märkte att hon hade ett sinne för det organisatoriska. Det fanns så mycket som hon ofta velat ändra på men tidigare när chefen fanns på plats fanns det inget utrymme för det hon nu utarbetade för det hade varit att gå in på hans revir. Redan innan klockan hade blivit ett hade hon en tydlig plan som hon även skrivit ut och dragit kopior på. Allt som återstod nu var ett klartecken från chefen. Hon mejlade sitt arbete till chefen och beslutade att ringa honom strax efter två. Chatrine gick ut i lokalen där all utrustning fanns och plockade ut trasorna som var tvättade och la dem i tumlaren och fyllde sedan tvättmaskinen med en ny omgång trasor. Hon gick vidare och gjorde en snabbinventering och beställde sedan hem rengöringsmedel och annat som behövdes. Chatrine gick ut från KleenAB och sneddade över gatan till bageriet där hon köpte lussebullar och pepparkakor till eftermiddagsmötet. Förändringar även om de är förbättringar kan vara jobbiga så lite fikabröd var ett sätt att lätta upp stämningen. När hon kom tillbaka ringde hon chefen och började med att fråga om han läst hennes mejl.

- Ja, svarade han. – Cat, jag är imponerad, verkligen, fortsatte han entusiastiskt och tillade frågande om hon trodde sig kunna genomföra allt på egen hand.

- Ja, det är jag övertygad om, det här är saker som jag tänkt på länge men jag tycker att tidpunkten är rätt nu när KleenAB växer så snabbt. Jag håller ett förberedande möte med personalen nu om en timme och sedan kan vi väl stämma av imorgon? Frågade hon avslutningsvis.

- Ja, naturligtvis och du, Cat? Jag är tacksam för initiativet, sa han. Ovan som Chatrine var gällande uppskattning sa hon bara med blossande kinder:

- Okay, fint. Då hörs vi i morgon då. Hej så länge!