Raffi ringer på men väntar inte på att någon ska öppna utan klampar in i Sandras och Xanders lägenhet och ropar ett “Hallå!” medan hon sparkar av sig skorna och kränger av sig jackan.

- Kom in bara, jag är i vardagsrummet, hojtar Sandra och Raffi stegar i riktning mot vardagsrummet där hon i dörröppningen säger till Sandra att hon ska fixa sig lite kaffe. Sandra reser sig upp och kastar den lilla ullpläden som värmt hennes ben åt sidan och följer med Raffi till köket där Raffi redan står och mal kaffebönorna och tagit fram mjölk ur kylen. En café au lait skulle det bli. Det Raffi gillade bäst med Sandras överdådiga hem var den genuina kaffemaskinen från Italien och smygrökningsterrassen. Vad Raffi var avundsjuk på var den stora garderoben som låg i anslutning till badrummet och som var så där IKEA smart och som man kunde gå in i och byta om i. Raffi önskade även att hon någon gång i en avlägsen framtid skulle ha en liten alldeles egen tvättstuga i sin någon gång i en avlägsen framtid egna lilla köpta bostadsrätt. Raffis jag som levde i verkligheten visste att hon aldrig skulle få dessa ting men Raffis optimistiska och mycket fantasifulla jag hyste en stark tilltro till att en avlägsen släkting som hon inte ens visste fanns och som vid det här laget var cirka etthundratio år hade testamenterat henne alla miljonerna. Denna okända släkting hade funnits i Raffis optimistiska jags tankar i minst tjugu år nu. Från början var släktingen bara i nittioårsåldern men släktingen fick i lugn och ro åldras i samma takt som Raffi.

- Vill du ha en kopp java? Frågar hon Sandra när hon väl återvänt till planeten jorden som inte befolkas av okända och mycket välvilliga släktingar med miljoner på banken som de vill att just Raffi ska ha. Sandra håller upp det halvdruckna vinglaset till svar så Raffi tar det som ett nej och fiskar upp ciggen ur bakfickan på de långt ned på höfterna nedhasade jeansen och viftar lockande med asken. Ibland behövs inga ord så de går ut och tänder varsin cigg. Sandra känner sig mycket lugnare när hon röker i Raffis sällskap för hon vet att om Xander skulle komma just då så kan hon låtsas att det bara är Raffi som röker. Xander är så naiv ibland.

- Du kom hit snabbt, sa Sandra.

- Ja, jag skyndade mig för jag tänkte att du behövde lite moraliskt stöd. Fan, har inte ens duschat! Raffi lyfte på tröjan och stack ned näsan för att sniffa efter svettlukt och lyfte sedan på huvudet innan hon tog en ny djupdykning för att spåra eventuella illaluktande dofter. Raffi konstaterade att lukterna av rengöringsmedel var övervägande.

- Mmm… Det känns konstigt att hon är tillbaka. Med Mimmi vet man inte vad hon vill utan bara att hon vill ha eller få något, sa Sandra.

De var tysta en kort stund och smuttade på sina drycker och rökte samtidigt som de begrundade den nya situationen. Mimmisituationen.

- Jag vet att hon och Cat är, tja vad säger man? Nära eller i alla fall kompisar, sa Sandra och tillade:

- Men Raffi, måste jag förlåta allt och låtsas som inget bara för att göra Cat glad? Och måste jag släppa in Mimmi i mitt liv som det är nu? Jag vet inte om jag är beredd att göra det. Sandra som normalt till och med röker med stil missade att askan föll av ciggen hon höll i sin hand.

- Du menar Manne nu, va? Sa Raffi och syftade på killen som Mimmi snodde av Sandra på en fest som inte Sandra var med på eftersom hon hade fått halsfluss. Mimmi hade gått in för att förföra Manne så fort hon fått veta att Sandra inte skulle vara med och Mimmi hade lyckats.

- Manne var Manne, du vet att det är mer än så, sa Sandra och smög sin hand runt midjan på Raffi och till hennes bakfickan där hon fiskade upp ciggasken, tog fram en ny och tände den med glöden av den hon rökte på och som hon sen med en fingerknäpp skickade iväg.

- Nästan tjugo år har gått och vem vet, kanske har hon förändrats.

- Hon stack då du vet, sa Sandra.

- Jag vet men då åkte ju du och jag istället eller hur? Och visst, erkänn nu att du vet att det var bättre! Italien och Spanien var ju värsta resan! Försökte Raffi och minnena från deras resa och särskilt minnena av Negro flöt genast upp till ytan för Raffi som så nyligen chattat med Negro. Störande tankar tänkte hon och skickade iväg dem.

- Saken är den att hon svek och hon gjorde det när det värsta i mitt liv hade inträffat. Tidigare har hon svikit mig och så som jag nu i efterhand ser det så har det funnits ett mönster. Mimmi har tagit det som varit bra. Sugit ut det och sedan när allt hemskt hänt har hon bara lämnat mig, sa Sandra och tog en stärkande klunk vin.

Trots att Raffi känner sig sårad över Sandras ord eftersom Sandra så totalt glömde henne så gör hon som hon alltid gjort. Hon tar lilla späda Sandra i famnen. Kramar henne hårt och lovar att allt kommer att bli bra. Att hon aldrig kommer att lämna Sandra. Först darrar Sandra hejdlöst i Raffis famn men allt eftersom slappnar hon av och finner tröst i att hållas om så hårt av sin bästa bästis som stryker henne ömt över ryggen och viskar tröstande ord. Vad skulle Sandra ta sig till utan Raffi?

Glömska av omvärlden märker de två kvinnorna inte att Xander har kommit hem och att han iakttagit dem en liten stund. Bara en halv minut eller kanske kortare tid än så. Xander står bara någon meter eller så ifrån dem och ser hur den rangliga Raffi tittar hans lilla drömkvinna djupt i ögonen och säger något som han inte hör och sedan famnar henne och med sina starka händer smeker hennes rygg. Xander står alldeles still eftersom han inte kan slita sig från scenen som han finner så vacker. Han brukar inte ens se Raffi men där hon nu står och håller om den han valt som hustru så ser han något nytt hos henne. En skönhet som är svår att beskriva. Raffi har på sig alldeles för stora jeans som hänger alltför långt ned och blottar ett par urtvättade kalsongtrosor och en tröja som är helt söndertvättad och lite kort i midjan men Raffis vilda lockiga trollhår som denna eftermiddag i det svaga förvinterljuset får vara fritt från snoddar och som ringlar sig nästan ända ned till den lilla rumpan som man inte kan ana hur den egentligen ser ut eftersom Raffi nästan aldrig framhäver den. Raffis lite sneda ögon med långa mörka ögonfransar som är helt utan make-up och som nu är slutna i hängivenheten när hon tröstar sin vän och hennes längd som får Sandra att se så liten ut gör att Xander får en bild av ett älskande par men utan att han känner svartsjuka. Han ser sin hustrus huvud som vilar tryggt mot Raffis bröst och Sandras små armar som slutit sig runt Raffis midja. Även om Xander kan se skönheten hos de två kvinnorna som söker tröst hos varandra så ser han ingenting sexuellt dem emellan. Scenariot är sprudlande av kvinnlig sinnlighet och det är mycket vackert. Xander ser hur Raffi lyfter hans hustrus huvud med sina två händer om hennes kinder. Raffis händer är i det svaga eftermiddagsvinterljuset nästan vita och med långa och smala fingrar och Raffis ansiktsuttryck är allvarligt. Han ser hur hon talar. Med inlevelse och känsla. Munnen rör sig och hon släpper en av händerna men håller kvar den andra under Sandras haka. Så vacker Rafaella är denna eftermiddag när hon med helt stumma ord säger någonting som får Sandra att börja släppa taget om hennes midja och lyssna. Xander drar sig bort för att bli osynlig. För att inte avslöja att han sett detta oändligt kvinnliga utspela sig men Xander vet med sig att han kommer att för alltid se på Raffi med nya ögon. Ge Raffi den respekt hon förtjänar som hans hustrus bästa vän. Den som är där för att ta hand om det som Xander inte vill eller orkar med. Den Sandra som han äktat är den lyckliga och glada. Inte denna Sandra som behöver tröst och omsorg.