månadsarkiv: juli 2012

Han är här.

Postat av
4

Klockan är halv nio på kvällen. Det är en vanlig onsdagskväll. Jag har precis stekt upp riset som blev kvar sedan chili con carnen igår, och det knastrar nu fortfarande i eftervärmen på spisen. Idag har vi varit i stan hela dagen och åkt turistbuss, ätit falafelrulle i Kungsparken och handlat lite underkläder till honom, Yassimbe.

Han är här nu.

Han ligger i sängen och sover in alla intryck under min filt, som blivit hans näst bästa vän i kalla sommarsverige. Och människor frågar om det inte är konstigt nu, när han är här. Och svaret är på något konstigt vis nej. Konstigt var det innan, framför allt dagarna innan han skulle komma, sista veckan, när jag hade utrymme att gå och grubbla över och fantisera om hur det skulle bli när han kom. Att inte riktigt veta hur man ska förbereda sej, men veta att det snart dimper ner en människa som fortsättningsvis ska dela ens vardag – jag kom att likna det vid att vänta barn. Jag tror faktiskt att det är jämförbart, även om det förstås är olika saker. Jag har ju åtminstone träffat Yassimbe innan, om än i en annan värld.

Och sen när människan dimper ner – då är kroppen där med all sin kraft, kavlar upp armarna, ser till att hjärtat är ordentligt ikopplat och bara kör. Hjärnan, den hinner inte med riktigt. Att förstå vad som händer är kanske en omöjlighet, men också en onödvändighet. Kroppen förstår, hjärtat förstår. Hjärnan har inte riktigt samma kapacitet som hjärtat. Verkligheten är här, rakt framför mej, och det är bara att leva.

Så, nej, det är inte konstigt. Faktiskt. Det känns tvärtom som att vi alltid har varit tillsammans och som om de här två dygnen som vi har varit tillsammans nu skulle vara en hel evighet. På ett bra sätt.

Den där verkligheten som jag just nu lever med, den är söt som socker. Söt som socker och fluffig som mjukglass med ett sting av en främmande, men spännande, krydda.

Hehe. Typ.

En av de stora skillnaderna sedan Yassimbe kom har varit, precis som jag förutspått, tiden. Tiden att smsa, blogga och facebooka har krympts ner något oerhört. Eller, jag äger väl min egen tid, det är väl mer så att jag inte har lust att lägga den på sociala medier för tillfället. Och borde inte heller göra det. Så mycket meddelanden som jag på olika sätt mottagit under de här två dygnen så skulle jag fått sitta en hel arbetsdag för att kunna svara på dem och på riktigt, som jag i mitt hjärta skulle vilja, bekräfta alla de fina människor som tänkt på oss och skickat oss en massa kärlek – och, med all rätta, varit nyfikna!

Det är en mycket spännande tid för mej det här. Att få se mitt land på nytt genom någon annans ögon. Jag får riktigt lägga band på mej för att inte riskera att fullständigt överösa Yassimbe med kommentarer om allt som jag tycker är annorlunda här mot i Guinea, roliga västerländska fenomen, hur saker funkar där och här… Jag vill att han ska få upptäcka det han upptäcker, och inte få syn på det genom mej. Och såklart är det inte (bara) de där grejerna som jag har tänkt mej skulle bli annorlunda, som har blivit annorlunda. Jag tycker det är fantastiskt kul att få vara med när han upplever Europa för första gången, och jag har förstått att många vänner och andra som läser här på bloggen också tycker det, såklart. Dock sätter min moral stopp för att slänga ut alla de där grejerna här på bloggen. Det är hans grej och vår grej, hans upplevelse som han såklart delar med alla han möter här; mej, mina vänner, barn på gatan och mannen på Hemköp som Yassimbe tog i hand med framför fruktdisken, bara sådär. Så, ett litet tips till er mina vänner;

Han är häftigare IRL än i bloggform ;)

Den största grejen hittills kan jag dock säga, är nog, oväntat nog, hundar. Yassimbe älskar hundar, och har haft ett par egna i Guinea. Han tycker att det finns så mycket hundar här, och så många olika raser. Svenskarna älskar att gå runt med sina hundar. Han har kommenterat stora och små hundar, skrattat åt hundar med kläder, förundrats över varför en tant är ute och går med sex hundar samtidigt, och fascinerats över bulldogen som var vår granne där vi satt i parken – en ras han aldrig har sett tidigare.

Kylan. Det är så kallt för honom. Hans ögon tåras när vi går och handlar klockan halv tio på kvällen och han får ta den älskade filten runt sej medan jag njuter av förmiddagsskuggan på balkongen.

Ljuset är också fascinerande. De långa ljusa kvällarna, han har svårt att förstå att det är kväll fast det är så ljust. Men, det har ju vi svenskar också, år efter år…

Elspisen, det rinnande vattnet, rulltrapporna, hissarna, spårvagnarna, allt sådant är grejer som bara han vet vad han tänker och tycker om.  Men, jag tror, att varje sådan liten grej inte blir så stor i sammanhanget. För att uttrycka det som Yassimbe gjorde när vi satt på spårvagnen. Vi hade suttit tysta en stund, så skrattade han till och såg på mej och sa;

Je regarde Suède.

Ja, jag förstår det, sa jag. Hur tycker du Sverige är jämfört med Guinea?
Det är inte möjligt att jämföra, svarade han rakt upp och ner. Det är två olika saker.

Och jag håller med. Till 100 procent.

Under tisdagskvällens pubhäng med massor av underbara vänner envisades han med att inte kunna svara på alla nyfikna frågor om vad som är bäst och sämst med Sverige hittills, hur han tycker att det är, hur resan gick… det enda han svarar är;

C’est bon.

Eventuellt med ett tillägg;

Det är lite kallt.

Att träffa honom igen efter 3 månaders längtan den här gången; var surrealistiskt och lättat. Äntligen skymtade jag honom där borta vid bagagebandet, med sitt hår och sin sprudlande energi, sitt leende, och en ballafon och djembetrumma i var hand. Där kom han. Han var, inte helt oväntat, snyggast på hela flygplatsen – och det var honom jag kommit för att möta.

Jag förundras över hans personlighet. Han finner sej så bra, är så kärleksfull, så självklar med människor. Jag vet att jag är partisk och möjligen påverkad av de där rosa molnen som fortfarande envisas med att fluffa till tillvaron men -

han är

fantastisk.

 

På väg.

Postat av
Svara

Jag ringde en gång igår kväll. Då satt han i bilen på väg till flygplatsen. Ringde igen, Kaza svarade. Yassimbe var inne på flygplatsen och gjorde les formalitées. Comprends? En liten stund senare ringde han en signal, varpå jag ringde upp. Bagaget var incheckat o de hade sagt att det var dags för onom att gå in. Jag hann säga bon voyage, sen bröts det.

Nu sitter han i Casablanca o väntar på nästa flyg, inshallah. Jag står på Landvetter o väntar på en kort flygning till Berlin. Det är nervöst i magen, men mest pirrigt och underbart. Förväntan o lycka! Vilken dag det kommer bli, ska försöka spara den i en liten ask. Om inte det går så lägger jag den i mitt hjärta i stället.

WONTANARA.

 

 

 

 

En sista guineansk solnedgång.

Postat av
Svara

Klockan är 18:00 i Guinea. Om två timmar kommer mörkret sänka sej över Boffa. Över Coba, över Fria, över Tanene och Colia, och såklart över Conakry. I Conakry, någonstans på en trappa eller en träbänk, sitter Yassimbe. Han väntar på att någon petit ska hälla färdigt atayat så han kan få dricka sin sista kopp. Eller så beställer han in 3 tupetter gin utblandat med lite öl från en flaska som han köpt tillsammans med några vänner och låter vännerna sjunga till hans gongomaspel.

Han ser solen sjunka över sin huvudstad för sista gången på en lång tid, en tid han inte ens vet hur lång den kommer att bli. Han känner skymningen ta över staden, ser människor dra sej tillbaka till sina små hus för att hinna äta och tvätta sej innan ljuset försvinner för den här gången. Sen börjar vandrandet. Promenaderna, de planlösa, strosande, hälsande på en vän, slå sej ner på en pub, bli inbjuden att dela måltid med någon man kanske inte ens träffat förut. Och jag tror att han kommer ha en sällsam känsla i kroppen ikväll. En känsla som jag nog inte kan förstå, känslan av att för första gången på allvar lämna sitt land, sin världsdel, sin hela värld. Att inte veta vad som väntar. Alla känslor som måste brottas om platsen i hans bröst just nu, slita hans sinne. Förväntan, vemod, framtidstro, sorg, glädje, längtan, saknad, ånger, äventyrslusta… och alla dem som man inte kan sätta några ord på.

Undrar om han sätter ord på sina känslor. Jag tror inte det. Jag tror att han säger C’est la vie, istället.

I Sverige jobbar hon. Hon jobbar ända till morgonen då hon ska bege sej till flygplatsen för att åka och möta honom i Tyskland. Därför har hon lämnat sin lägenhet för sista gången innan han flyttar in med henne. Hon vaknade i morse, satte fötterna mot det nystädade golvet och kunde nästan inbilla sej att han låg där och sov, bakom hennes rygg. Hon andades in doften av de rena lakanen hon bäddat med och en il av lycka spred sej genom kroppen. Natten hade varit kort, men hon hade fått sova utan avbrott. Nästa natt i den här sängen ligger han bredvid henne, inshallah. Det är väldigt svårt att förstå.

Känslorna av oro, nervositet och rädsla har tryckts undan för lite skönare känslor. Glädje, till exempel. Förväntan. Ljuvlig förväntan. Hon förbereder sej på att bara få ta emot nu, få glädjas, få njuta av livet och av honom.

Det finns inget annat att säga. Telefonsamtalen är underbara. Allt är fixat, han har koll på tiderna. Lite nervositet finns nog ändå där längst in i hennes bröst, och den kommer nog bryta fram ordentligt någon gång under morgondagen. Igår när hon levererade en strid ström av flygtider och information till honom i telefonen började ljumskarna rycka sådär okontrollerat som dom alltid gör när hon blir nervös. Det slog henne kanske att det är nu det händer. NU. Och att rätt mycket ändå står på spel.

Ikväll ska jag ringa honom ett par timmar innan flyget ska gå och kolla att allt är okej. Sen får nog Yassimbe och Gud sköta resten ett tag. Dom är båda fantastiska. Jag litar på dom.

Ah! Det är EN. NATT. KVAR.

Av ett års kamp återstår nu 3 dagar.

Postat av
2

Min pojkvän heter Ibrahima, men kallas alltid Yassimbe, och bor i Guinea. Vi har setts 3 veckor de senaste 11 månaderna. Vi har pratat i telefon i genomsnitt typ 1 timme och 20 minuter i veckan. Vi har pratat o pratat, längtat o kämpat, jobbat o saknat, hoppats, grubblat, gråtit o jublat. Sökt visum och fått avslag. Sökt uppehållstillstånd och fått beviljat. I ett års tid har vi jobbat för att han ska kunna komma hit och se hur jag har det här, och för att vi ska få leva tillsammans. Nu återstår bara 3 dagar på det där året.

3. Tre. T R E  D A G A R.

Idag skrev han ut sin biljett. Han har arrangerat sitt bagage, sagt hejdå till sin Mamma och sina vänner. Befinner sej i Conakry och förbereder det sista. Vi pratar korta samtal. Rak kärlek, praktikaliteter och några sista frågor, svar, råd och varningar inför resan.

Han har fått Uppehållstillstånd i 2 år. Sen kan han söka om förlängning, och är vi fortfarande ihop då så kommer han med största säkerhet att få det.

Vi kan börja vårt gemensamma liv nu, PANG. Han kan gå på SFI, söka jobb, jobba. Eller åka hem. Inshallah.

Men jag tror att Gud vill att vi ska vara tillsammans, för hen hjälper oss. HELA TIDEN. På de mest oväntade och smarta sätt. Jag litar på Gud och känner mej fullständigt trygg. Ingenting fattas mej. Ingenting ska komma att fattas mej.

Livet.

Om 3 dagar är han här bredvid mej. I min famn. Att få se, att få röra. Det är verkligen en lycka för stor för att vara sann, jag kan inte tro det.

Wontanara. Nu börjar det, på riktigt.

Av ett års kamp återstår nu 3 dagar. Sen är han här. Ni skulle bara veta vad vi ska njuta.

En (o)vanlig dag i Guinea.

Postat av
Svara

Med 6 dagar kvar till ett stort delmål på vår resa vill jag dela med mej av dagboksanteckningar från min näst sista dag i Guinea när jag var där senast, i mars 2012.

Yassimbe rörde vid min bara axel och jag vaknade till i framsätet. Coba visade sej vara ett härligt ställe. Framför mej sluttade vägen i en lång nerförsbacke. De gamla vanliga rödbruna lerhusen i samma nyans som dammet klättrade längs vägens sidor, och längst ner bredde oväntat nog havet ut sej. Vi klev av nere vid hamnen. En van fote i en inte lika fote-van by. Havet fläktade. Vi tog packningen och letade reda på de andra, vilket gick smärtfritt. Såklart. De hade slagit sej ner på en spektakulär plats i utkanten av hamnen. Jordig, lerig. Havet precis intill. Fiskebåtar, fungerande och gamla avslagna i plast. Vrak. Under ett par stora träd satt skaror av ungdomar och hängde intill flertalet bord som erbjöd sprit och dricka i olika former. Ett fotbollsspel var uppställt mitt i alltihop, och artisterna undrade om jag kände till spelet, som de spelade engagerat. De drack sprit i de små påsarna. Gin. Havet fläktade, alla trivdes. Vi hängde där en liten stund, och jag fick reda på att bröllopet skulle ske ute på en ö. Vi skulle åka båt dit ut, och kunde lämna packningen i ett hus i byn så länge.

Jag och Yassimbe lämnade klungan efter ett tag för att leta reda på bandi inne i byn. Efter att ha frågat runt lite hittade vi ett bra ställe på andra sidan marknaden och vägen. Såsen var gjord på potatisblast, stark och väldigt god. När vi åt frågade jag Yassimbe hur han mådde. Vi hade varit väldigt tysta under nästan hela dagen. Han sa att han mådde bra såklart. Jag frågade om han var ledsen. Han dröjde med sitt svar, jag frågade igen.

Du ska åka snart. Jag blir ledsen när jag tänker på det.

När vi satt där ätandes vår andra portion kom de andra förbi med våra väskor. De var på väg upp till huset. Laros hus tydligen, av någon anledning. Vi betalade sju kronor och lämnade bandistället. Stötte ihop med de andra lite längre upp längs vägen och tog lite ataya på en pub.

Vi gick upp till ett hus där vi kunde lämna bagaget. Där har vi suttit sedan dess. I cirka fyra timmar skulle jag tro. Och legat på en bastmatta under trädet, i skuggan. Baga och Onestone skördade mangi från ett högt träd här intill. Jag och Yassimbe pratade om Sverige och visum. Jag förklarade att det kostar mej minst 10 000 SEK varje gång jag ska åka hit, och att de pengarna kan finansiera två månaders uppehälle i Sverige för honom, och att säg att det tar 7 månader att fixa uppehållstillstånd, är det värt då att jag kommer och hälsar på efter 3-4 månader, eller ska vi spara dom pengarna till hans uppehälle här, även om vi inte kommer få ses på lång tid? Han förstod min fråga och förklarade att han inte vill att jag kommer och hälsar på en gång till sådär 3 veckor. Han vill inte skiljas från mej igen, han vill vara med mej. Så med armen under mitt huvud strykandes mitt hårfäste och plockandes fallande skräp från mitt ansikte tyckte han att vi skulle spara pengarna och att jag inte ska komma hit och hälsa på, vilket styrker min känsla av att jag inte kommer att komma tillbaka hit. På länge.

Nu har jag solen på mej igen. Flytta dej hit. Nu har jag solen på mej igen. Attends, vi flyttar mattan hit bort. Och vi lägger oss. Igen. Och njuter av vårt näst sista dygn tillsammans på så länge att vi varken törs, vill eller kan tänka på det. Det känns så långt borta just nu. Och han är dyster. Frida, säger han, och sjunger mitt namn. Och jag är också dyster. Fast min avskedsprocess är längre, den värsta har varit, jag har redan accepterad det, har redan åkt lite. Därför kan jag slappna av och njuta nu det sista, i den här sköna lilla byn. Coba. Dricka ataya när det bjuds. Charma Yassimbe och lyckas fånga så många himmelska leenden och skratt som möjligt.

Tu pense c’est possible je peux me laver? Oui, attends, je vais envoyer de l’eau. Och så tar han reda på var det finns pump, hasar på sej ett par flipflop, plockar upp en femtonlitershink och går iväg med den. Jag ligger kvar på bastmattan. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta, men han kommer att komma tillbaks med vatten som jag kan tvätta mej med. Om inte jättelång stund visar det sej. Han kommer tillbaks med hinken på huvudet, comme guinée africaine. Oui Madame, maintenant c’est possible tu te laver! skämtar han. Jag går in i huset och rummet där vårt bagage står. Baylan sitter där och tar på sej skor. Entrée, hälsar han. Jag för det vita nätdraperiet lite åt sidan och kliver in. Packar upp lite ur min stora ryggsäck för att nå handduken. Tar av mej mina kläder, allt utom underkläderna, sveper handduken runt mej och går ut samtidigt som Baylan. Lånar Onestones rosa flipflop och går iväg till duschrummet, som är traditionellt, det vill säga en ring av vassvägar med jord och sten i. Ett tygstycke som dörr. Det blåser upp ibland så man syns där inne. Utanför har Yassimbe ställt den fulla hinken och lagt en halv kalebass på ytan. Inifrån ser jag gårdens kvinnor sitta borta vid husknuten. Jag vänder mej om eftersom jag inte vill att de ska se mina bara bröst.

Längs vassväggarnas stompinnar kryper stora röda myror. Jag hänger min handduk, min BH och mina trosor på varsitt utstickande blad eller pinne.

Känner på mina klibbiga, dammiga armar, ser på mina brunfläckiga vrister och fötter, och sedan på vattnet och kalebassen i hinken. En våg av välbehag sköljer över mej innan det kalla, svalkande vattnet gör det samma.

Underbara känsla. Jag skrubbar mej utan tvål med händerna, och sköljer sedan av mej igen. Skrubbar fötterna extra noga. Torkar mej, tar på mej underkläderna, ser att det är lite mindre än halva hinken vatten kvar och tänker att Yassimbe kommer fråga om det finns lite vatten kvar, och att det kommer att räcka till honom. Går bort till rummet och klär på mej igen. Il y a un peux de l’eau la bas? hör jag utifrån träbänken under trädet. Oui! svarar jag, och han går och tvättar sej. Det gör mej glad att jag känner honom så väl. Jag packar den lilla ryggsäcken med sådant vi behöver över natten och går sedan ut med datorn och sätter mej på bastmattan. Gårdens barn tycker att datorn är spännande, jag får publik såklart.

Husväggen är fullständigt nedklottrad med olika nummer skrivet i kol. Telefonnummer, har jag förstått först nu. Husväggen funkar som minne och anteckningsblock, telefonbok. En välkänd typ av rök sveper iväg i kvällsbrisen och Solution är vacker i kvällsljuset där han sitter på en liten träpall och häller atayan fram och tillbaka, fram och tillbaka, mellan två koppar.

Trummorna bärs ner på axlar och huvuden i kvällssolen och placeras i en hög på den ebbade skräpfyllda lerstranden. Baga och Yassimbe börjar improviserat att spela lite. De andra hänger på. Barn och andra flockas omkring oss. En fastknuten get bräker invid en vägg och vet inte riktigt vart den ska ta vägen. Fiskarna har alla kommit in för dagen, har sålt eller åtminstone langat sin fisk vidare och står nu och knyter sina nät uppe på fiskmarknadsplatsen.

Efter att ha spelat en stund lämnar vi trummorna och går bort mot stället lite vid sidan av, där vi hängde tidigare på dagen. Där har Masteur dragit igång sång med gongoman. Jag ber Yassimbe om lite gin i pytteplastpåse och vi sjunger Frida ma mo fang mo ne mo ma, Frida ma wa falla be… Det är min sista dag. Vi får inte glömma Frida, därför sjunger vi hennes namn. Jag klappar takt, sjunger med, flirtar med tre tjejer som tjutande springer iväg så fort vi får ögonkontakt, studerar killarna som spelar fotboll precis intill och låter mej berusas av livet, kvällen och det lilla ginet. Snart kommer en man och säger till oss att det är dags.

Dags att gå bort och vänta ännu en stund vid trummorna på skräpebbstranden. Dags att ta upp sång för en kvinna som sitter vid stranden och säljer, att förstå att hon heter Fatou och såklart måsta sjunga Fatou bara i sa för henne, och få 5000 för besväret. Dags att gå ut till vattenkanten och bli upplyft som en brud av en man och bli satt i stor eka tillsammans med en massa trummor, ett mixerbord, ett clavier och ett trettiotal andra resenärer.

När vi puttrar iväg över vattnet börjar stjärnorna så smått träda fram och mörkret faller. Vi sjunger nästan hela vägen. Det är alltid lika spännande för dem som inte känner mej när de hör en fote sjunga.

Vi kommer fram till en liten naturhamn där alla hoppar av. Väntar lite bland de första husen, langar sedan upp trummorna på våra axlar och huvuden och börjar gå. Det ska vara en stor ö, en stor by. Det är mörkt här, ingen elektricitet. Ficklampor lyser vår väg. Vi går på en smal stig med bananträden och palmerna trängandes längs sidorna, längre och längre in i skogen, längre in på ön. Går förbi små klungor av hus, små eldar runt vilka man kan skymta människorna som samlats runt de enda ljusen.

Jag hälsar stjärnorna. Mörkret har fallit, så de syns tydligt nu. Lika nära och lika sagolika som alltid i Guinea.

Mina fötter halkar på sandvägen. Efter en stund är vi framme och ställer ner trummorna. Jag behöver gå på toa med en gång känner jag. Meddelar Yassimbe, som snabbt hittar någon som kan visa oss vägen i mörkret, och rotar fram pappersrullen ur ryggsäcken. En ung tjej följer oss på en snårig stig ett stenkast bortanför husen, till den traditionella toaletten med vassväggar. En anakonda kanske kommer och äter upp mej… skojar Yassimbe. Vi såg en tidigare på dagen, ihopknuten i en tunna vid huset där vi lade vårt bagage, och Yassimbe vet att jag hatar dem. Så, gå nu, säger jag. Det är bråttom. Ska jag inte vänta på dej? Jo, det ska jag väl?

Du kan vänta lite där borta, så du inte hör, säger jag.

Jag lyser runt inne på toaletten. Inga konstiga djur. Hänger väskan och kameran på en pinne i väggen och gör det jag ska. Det är ingen härlig historia. Jag tror att jag har fått en bakterie igen. Jag får sitta länge på huk över hålet innan jag känner mej nöjd. Det är tyst runtomkring mej, sånär som på skogens ljud. På avstånd hör jag människorna vid husen, och jag tänker att Yassimbe nog har gått tillbaka. Jag tar mina väskor och lyser min väg ut. Utanför står en kanna vatten. Jag passar på att skölja händerna. Halvvägs längs stigen tillbaks till husen ser jag plötsligt något röra sej i ögonvrån bakom ett träd. Det låter och rör sej snabbt åt mitt håll – det är Yassimbe som skrämmer mej. Jag skvätter såklart till och han blir fantastiskt nöjd över sitt spratt. Han skrattar.

Vi väntar i plaststolar. Det ordnas med lampor och generator. Yassimbe frågar efter ett rum, och vi får ett precis intill festplatsen. Det är ett relativt fint rum. Jag blir nöjd. Vi lägger oss och sover lite. Sedan ropar Laro att det är bandi. Vi går ut. Yassimbe fixar en sked till mej som jag spritar med alcogel. Han skrattar åt mej. Vi äter bandi 6 personer ur samma bytta. Jag håller mej till min kant och äter inte så jättemycket. Tu n’est pas un vrai combattent, säger Yassimbe och syftar på att jag inte är någon bra motståndare som jag äter långsamt och lite med min lilla sked. Jag är här, jag blir sjuk varje gång jag åker hit, jag är väl visst en vrai combattent? Tycker jag. Tackar Gud för maten – allahbarika – och går in i rummet igen. Vilar och sover. Han kommer och vilar med mej en liten stund. Suckar över att jag snart ska åka. Jag stryker hans kind och känner med handen över hans bröstkorg. Han tycker det är för varmt och går ut. Jag tycker det är bäst att sova lite och gör det. Nfafi. Okej.

Efter ett tag är det dags att gå ut. Jag slår mej själv lite i ansiktet för att vakna ordentligt. Jag vet inte vad klockan är, men det har varit mörkt i några timmar. Utanför är det musik i högtalarna och jag gissar att det är barnens tid att dansa. Jag kliver utanför skynket som hänger för öppningen till vårt rum, och kikar ut genom dörren som står på glänt. Mycket riktigt, barnen dansar. Slingorna med glödlampor gör att det är ljust där ute. Jag försöker se pigg ut och kliver ut genom trädörren.

Alla barn dansar, allt är som det ska. Men nu vänds all uppmärksamhet mot mej. Det är alldeles för ljust, dörren är alldeles för central och jag är alldeles för vit för att kunna smälta in eller göra en relativt diskret entré.

Jag tittar mej omkring men ser inte artisterna. Anar att de dragit sej undan för att dricka och röka lite, som de brukar innan spelning. Alla de två hundra par ögonen är på mej. Jag ser mej omkring. Kliver lite åt sidan, lite bakom några. Men barnen följer efter med både fötter och ögon. Det tar inte många sekunder innan de ställer upp sej i en halvmåne på ett par meters avstånd från mej. Och tittar. Rakt upp och ner. Det är inte bara barnen som tittar, men de vuxna ställer åtminstone inte upp sej i en halvmåne. Jag kan inte låta bli att skratta. Börjar hälsa och ta i hand för att avdramatisera det hela. Vill inte ta all uppmärksamhet från festen. Bonsoir, ca va? Och alla barn vill hälsa såklart. En gång räcker inte heller. Jag tittar menande på de vuxna runt omkring och skrattar. En del förstår mej. Barnen flockas och slutar inte att titta. Jag försöker mitt bästa att låtsas som det regnar och går över till andra sidan festplatsen för att leta efter artisterna. Jag hittar dem alldeles runt hörnet på huset där jag sov, nerslagna på plaststolar. Blagueandes, drickandes, rökandes. Jag känner dem.

Jag skrattar och slår mej ner i mörkret och förklarar min entré. De delar min skräckblandade förtjusning. Vi sitter där och blaguar. Alltid med ett tiotal par ögon på oss. Vi går och köper gateau. Korsar dansgolvet och uppmärksamheten går inte att ta miste på. När vi väntar på växel flockas barnen återigen. En äldre man kommer till slut och viftar bort dem. Sedan ser han på mej. Jag säger Merci. Vi går tillbaks. Jag äter min gateau.

Yassimbe är ganska tyst. Jag frågar hur han mår, och då drar han igång och pratar. Med pannan mot hans högra axel, lyssnandes, nickandes, hör jag honom prata om kärlek och distans. Han går igång sådär som han gör ibland, och pratar. Bedyrar. Förklarar. Sedan vill han att jag ska prata, och det gör jag. Om Gud, om vad hen gör och vad jag gör, om vad vi kan göra, om vad jag menar när jag säger att jag inte ska lämna honom.

Under tiden flyttas festplatsen av någon anledning. Vi sitter kvar så länge vi kan. När vi blir tillsagda drar vi bort till den nya festplatsen ett stenkast bort, och det är dags för artisterna att börja spela. Jag vet inte vad klockan är. Tröttheten kommer över mej ganska fort.

Jag ser på dem runtomkring mej där jag sitter bakom artisterna och ljudbordet. Alla sover nästan. En lång, bred bänk helt överbelamrad av ett tjugotal småkillar som alla ligger vikta över sina ben och sover. Jag är jättetrött.

Jag är med i kanske 1,5 timme. Sedan kysser jag Yassimbe där han står och spelar och går mot vårt rum. Kissar bakom ett hus på vägen. I rummet tar jag insulin och spritar händer. Tycker mej höra lite prasslande, blyga ljud under sängen, och bestämmer mej för att titta efter så att det inte är något farligt eller läskigt eller så. Något eller någon. Knäet mot stengolvet, ficklampans sken in under sängen. Bråte möter mej. Och något rör sej. En liten hönsfamilj. Pärlhöns, säger jag till mej själv, men jag vet egentligen inte varför. Jag lyser på dem länge. Jag är förundrad. De tittar på mej, men ligger kvar. Kanske sitter de fast. De bor där. En familj pärlhöns under sängen. Inget konstigt, med andra ord. Jag kan sova lugnt.

Jag kryper upp i sängen och skriver. Jag vill inte luta mej mot väggen, tänker på kackerlackor. Sitter mitt i sängen och skriver. Datorn ger mej starkt motljus och jag placerar ficklampan så att den lyser mot dörröppningen så att jag kan se något i rummet. Efter ett tag ser jag på klockan, 3:00. Mycket mer än jag trodde. Jag sitter här och skriver. Festen pågår fortfarande.

Vår sista natt. Jag tror att han kommer snart. Om mindre än 24 timmar går flyget. Jag vet inte hur vi ska ta oss härifrån i morgon, men det ska gå, inshallah.

*

6 dagar kvar.

En vecka kvar.

Postat av
Svara

Idag skulle jag skruva upp en gardinstång i mitt rum. Jag hade inga skruvar och plugg, så jag åkte till IKEA och köpte skruvar och plugg. Endast skruvar och plugg. Gör om det om ni kan!

Hej igen Känslovakuum, du gamle vän!

Jag är rädd. Jag är rädd för mina känslor. När vi ses igen kommer det ha gått nästan 4 månader sedan sist. Jag känner mej avtrubbad. Jag har vant mej vid väntan, vid vårt distansförhållande. Det känns som att jag skulle kunna vänta hur länge som helst. Kanske är det för att jag vet att han kommer att komma? Hade vi famlat i intet nu, inte vetat hur vår framtid skulle kunna bli, när vi förväntades träffas härnäst, då är jag ganska övertygad om att mina känslor hade varit annorlunda. För att… ja, jag vet ju nu. Att han kommer. Det är endast en fråga om tid.

Jag ska bli sambo igen. PANG BOM ska jag bli sambo. Ingen mjukstart. Inget boende i samma stad i olika lägenheter och sovande hos varandra, inget hälsa påande på helgerna för att vi bor 3 timmar med tåg ifrån varandra, inget pratande om hur vi ska ha det när vi flyttar ihop; det bara sker.

PANG BOM.

Så går vi från många, många hundra mils distansförhållande till att sova i samma säng. Varje dag. Det är en stor omställning. Jag har nu blivit van att bara ha mej själv att ta hand om här i min vardag. Även om Yassimbe ständigt har varit i mina tankar de senaste 1,5 åren så har det varit så kontrollerat. Bara när telefonen ringer eller jag ringer honom har vi kunnat prata. Även om jag inte har gjort det så har det bara varit att lägga på luren eller inte svara när han ringer, om jag inte har haft tid. Jag har kunnat planera min tid här precis som jag själv har velat. Och jag har haft tid för en massa saker, jag har fått väldigt mycket gjort. Jag vet att när Yassimbe kommer, så kommer kärleken i form av pussar, kramar, vilande på varandras magar, pillande i varandras hår, långa samtal, mysiga filmtimmar – att ta en massa tid i anspråk. Det är ett faktum. När man bor tillsammans med sin kärlek så tar den tid. Och det är klart som korvspad att kärleken ska ta tid! Den är den yttersta meningen! Kärleken, bekräftelsen, att någon ser och älskar mej och att jag får ha människan som jag känner så mycket passion för, som jag vill ha barn med och som jag tycker är vackrast i hela, hela världen – vid min sida –
det är bättre än allt.

Jag vill ha det mer än allt annat.

Men den tar tid. Jag kommer att få ett annat liv från och med måndag. En annan människa som går runt här i rummen och småpratar, kramar mej bakifrån och pockar på min uppmärksamhet. Någon att vakna med. Någon att argumentera med, någon som inte alltid vill samma sak.

Någon att grädda våfflor till.

Återigen börjar kompromissandet som hör förhållandet och kärleken till. Vägen från tanke till handling kommer återigen att bli längre. Det kommer bli annorlunda. En speciell mening kommer att komma tillbaks till mitt liv.

På måndag börjar det.

Det är 7 dagar kvar.

Gud kan sin grej.

Postat av
Svara

En nyfunnen vän ringer. Och jag förstår varför jag gick med den där människan en sen kväll i maj utan att ha sett honom förr. Hur Gud visar sej, det kan jag aldrig i förväg förstå. Jag kan bara lita på att hen kommer att göra det, och kasta mej ut.

Och så visar hen sej, men jag ser ingenting. Inte förrän långt senare ser jag. Plötsligt förstår jag det som Gud förberett för länge sen.

Det får mej nästan att börja gråta. Jag känner sådan tacksamhet mot de här två nya vännerna. Mot Gud. Mot livet.

11 dagar kvar.