Min pojkvän heter Ibrahima, men kallas alltid Yassimbe, och bor i Guinea. Vi har setts 3 veckor de senaste 11 månaderna. Vi har pratat i telefon i genomsnitt typ 1 timme och 20 minuter i veckan. Vi har pratat o pratat, längtat o kämpat, jobbat o saknat, hoppats, grubblat, gråtit o jublat. Sökt visum och fått avslag. Sökt uppehållstillstånd och fått beviljat. I ett års tid har vi jobbat för att han ska kunna komma hit och se hur jag har det här, och för att vi ska få leva tillsammans. Nu återstår bara 3 dagar på det där året.

3. Tre. T R E  D A G A R.

Idag skrev han ut sin biljett. Han har arrangerat sitt bagage, sagt hejdå till sin Mamma och sina vänner. Befinner sej i Conakry och förbereder det sista. Vi pratar korta samtal. Rak kärlek, praktikaliteter och några sista frågor, svar, råd och varningar inför resan.

Han har fått Uppehållstillstånd i 2 år. Sen kan han söka om förlängning, och är vi fortfarande ihop då så kommer han med största säkerhet att få det.

Vi kan börja vårt gemensamma liv nu, PANG. Han kan gå på SFI, söka jobb, jobba. Eller åka hem. Inshallah.

Men jag tror att Gud vill att vi ska vara tillsammans, för hen hjälper oss. HELA TIDEN. På de mest oväntade och smarta sätt. Jag litar på Gud och känner mej fullständigt trygg. Ingenting fattas mej. Ingenting ska komma att fattas mej.

Livet.

Om 3 dagar är han här bredvid mej. I min famn. Att få se, att få röra. Det är verkligen en lycka för stor för att vara sann, jag kan inte tro det.

Wontanara. Nu börjar det, på riktigt.

Av ett års kamp återstår nu 3 dagar. Sen är han här. Ni skulle bara veta vad vi ska njuta.