Klockan är 18:00 i Guinea. Om två timmar kommer mörkret sänka sej över Boffa. Över Coba, över Fria, över Tanene och Colia, och såklart över Conakry. I Conakry, någonstans på en trappa eller en träbänk, sitter Yassimbe. Han väntar på att någon petit ska hälla färdigt atayat så han kan få dricka sin sista kopp. Eller så beställer han in 3 tupetter gin utblandat med lite öl från en flaska som han köpt tillsammans med några vänner och låter vännerna sjunga till hans gongomaspel.
Han ser solen sjunka över sin huvudstad för sista gången på en lång tid, en tid han inte ens vet hur lång den kommer att bli. Han känner skymningen ta över staden, ser människor dra sej tillbaka till sina små hus för att hinna äta och tvätta sej innan ljuset försvinner för den här gången. Sen börjar vandrandet. Promenaderna, de planlösa, strosande, hälsande på en vän, slå sej ner på en pub, bli inbjuden att dela måltid med någon man kanske inte ens träffat förut. Och jag tror att han kommer ha en sällsam känsla i kroppen ikväll. En känsla som jag nog inte kan förstå, känslan av att för första gången på allvar lämna sitt land, sin världsdel, sin hela värld. Att inte veta vad som väntar. Alla känslor som måste brottas om platsen i hans bröst just nu, slita hans sinne. Förväntan, vemod, framtidstro, sorg, glädje, längtan, saknad, ånger, äventyrslusta… och alla dem som man inte kan sätta några ord på.
Undrar om han sätter ord på sina känslor. Jag tror inte det. Jag tror att han säger C’est la vie, istället.
I Sverige jobbar hon. Hon jobbar ända till morgonen då hon ska bege sej till flygplatsen för att åka och möta honom i Tyskland. Därför har hon lämnat sin lägenhet för sista gången innan han flyttar in med henne. Hon vaknade i morse, satte fötterna mot det nystädade golvet och kunde nästan inbilla sej att han låg där och sov, bakom hennes rygg. Hon andades in doften av de rena lakanen hon bäddat med och en il av lycka spred sej genom kroppen. Natten hade varit kort, men hon hade fått sova utan avbrott. Nästa natt i den här sängen ligger han bredvid henne, inshallah. Det är väldigt svårt att förstå.
Känslorna av oro, nervositet och rädsla har tryckts undan för lite skönare känslor. Glädje, till exempel. Förväntan. Ljuvlig förväntan. Hon förbereder sej på att bara få ta emot nu, få glädjas, få njuta av livet och av honom.
Det finns inget annat att säga. Telefonsamtalen är underbara. Allt är fixat, han har koll på tiderna. Lite nervositet finns nog ändå där längst in i hennes bröst, och den kommer nog bryta fram ordentligt någon gång under morgondagen. Igår när hon levererade en strid ström av flygtider och information till honom i telefonen började ljumskarna rycka sådär okontrollerat som dom alltid gör när hon blir nervös. Det slog henne kanske att det är nu det händer. NU. Och att rätt mycket ändå står på spel.
Ikväll ska jag ringa honom ett par timmar innan flyget ska gå och kolla att allt är okej. Sen får nog Yassimbe och Gud sköta resten ett tag. Dom är båda fantastiska. Jag litar på dom.
Ah! Det är EN. NATT. KVAR.
