Idag skulle jag skruva upp en gardinstång i mitt rum. Jag hade inga skruvar och plugg, så jag åkte till IKEA och köpte skruvar och plugg. Endast skruvar och plugg. Gör om det om ni kan!

Hej igen Känslovakuum, du gamle vän!

Jag är rädd. Jag är rädd för mina känslor. När vi ses igen kommer det ha gått nästan 4 månader sedan sist. Jag känner mej avtrubbad. Jag har vant mej vid väntan, vid vårt distansförhållande. Det känns som att jag skulle kunna vänta hur länge som helst. Kanske är det för att jag vet att han kommer att komma? Hade vi famlat i intet nu, inte vetat hur vår framtid skulle kunna bli, när vi förväntades träffas härnäst, då är jag ganska övertygad om att mina känslor hade varit annorlunda. För att… ja, jag vet ju nu. Att han kommer. Det är endast en fråga om tid.

Jag ska bli sambo igen. PANG BOM ska jag bli sambo. Ingen mjukstart. Inget boende i samma stad i olika lägenheter och sovande hos varandra, inget hälsa påande på helgerna för att vi bor 3 timmar med tåg ifrån varandra, inget pratande om hur vi ska ha det när vi flyttar ihop; det bara sker.

PANG BOM.

Så går vi från många, många hundra mils distansförhållande till att sova i samma säng. Varje dag. Det är en stor omställning. Jag har nu blivit van att bara ha mej själv att ta hand om här i min vardag. Även om Yassimbe ständigt har varit i mina tankar de senaste 1,5 åren så har det varit så kontrollerat. Bara när telefonen ringer eller jag ringer honom har vi kunnat prata. Även om jag inte har gjort det så har det bara varit att lägga på luren eller inte svara när han ringer, om jag inte har haft tid. Jag har kunnat planera min tid här precis som jag själv har velat. Och jag har haft tid för en massa saker, jag har fått väldigt mycket gjort. Jag vet att när Yassimbe kommer, så kommer kärleken i form av pussar, kramar, vilande på varandras magar, pillande i varandras hår, långa samtal, mysiga filmtimmar – att ta en massa tid i anspråk. Det är ett faktum. När man bor tillsammans med sin kärlek så tar den tid. Och det är klart som korvspad att kärleken ska ta tid! Den är den yttersta meningen! Kärleken, bekräftelsen, att någon ser och älskar mej och att jag får ha människan som jag känner så mycket passion för, som jag vill ha barn med och som jag tycker är vackrast i hela, hela världen – vid min sida –
det är bättre än allt.

Jag vill ha det mer än allt annat.

Men den tar tid. Jag kommer att få ett annat liv från och med måndag. En annan människa som går runt här i rummen och småpratar, kramar mej bakifrån och pockar på min uppmärksamhet. Någon att vakna med. Någon att argumentera med, någon som inte alltid vill samma sak.

Någon att grädda våfflor till.

Återigen börjar kompromissandet som hör förhållandet och kärleken till. Vägen från tanke till handling kommer återigen att bli längre. Det kommer bli annorlunda. En speciell mening kommer att komma tillbaks till mitt liv.

På måndag börjar det.

Det är 7 dagar kvar.