Nu. En solig morgon när Yassimbe fortfarande sover, Ramadans hunger har ännu inte riktigt hunnit kommit smygande och bordet som badar i solens morgonstrålar är överbelamrat med vackra retroprylar från Mammas och Pappas blixtvisit igår efter att ha rensat ur gamla bortgångna släktingars hem – nu kom inspirationen.

Glädjen över att ha fått höra rytmerna igår kväll, spela Sofa och sjunga Yankadi ligger kvar i hjärtat. Ett googlande och ett mejl var allt som behövdes för att finna en grupp som var i behov av en ballafonist. Och kanske får jag också vara med på ett hörn och lära mej. Spela och lära mej mer. Ytterligare ett rep står på dagens agenda, med en annan grupp. Yey!

Vänner. Nyfunna vänner som introducerar alldeles nyfunna vänner som pratar sosso och har sex barn, söner, och som ur sin garderob rotar fram jacka efter jacka, byxa efter byxa, tröja efter tröja, inte de billigaste märkena – och packar en stor väska full medan vi dricker té i hennes vardagsrum. Vad har vi gjort för gott?

Krockar. Oh, vi har krockat. Brutalt. Med tårar. Fruktansvärt. I ett tält i gryningen trodde jag att jag skulle falla sönder. Där och då. Men vi pratar, och vi lyssnar – och vi försöker förstå. 

Vi har varit på Liseberg (vilket ju faktiskt på allvar var direkt livsfarligt). Vi har shoppat (lite). Ätit falafelrulle i park. Ätit på restaurang, dansat på Pustervik. Bilat genom sommarsverige och gått på sagolikt bröllop i Dalarna. Hittat närmsta moskén. Promenerat i skogen. Tvättat med tvättmaskiner. Besökt musikaffärer. Badat. Lagat mat. Ätit mat i solen (jättekonstigt). Handlat.

Och vi har kramats. Och skrattat. Och vi kramas än. Men skrattar mest för tillfället, och lagar mat på sena kvällar, eftersom det är Ramadan… (Jag gör inte Ramadan. Jag är inte muslim. Men idag har jag bestämt mej för att sympatifasta. Tack solen för att du visar dej just idag, inte bara för att WoW börjar, utan också för att jag kan slösa många lata timmar i solen och stilla min hunger).

Det är massa formellt också. Det är sjukt intressant att förstå hur det funkar, systemet. Var man måste vara registrerad för att ha rätt till vad. Rent generellt kan man säga att om man har ett svenskt personnummer (de fyra sista siffrorna), så behandlas man i mångt och mycket som en svensk medborgare. Men du måste registrera dej först. På massa ställen. Jag tänker ofta att Yassimbe har tur som har mej. I och för sej är ju jag enda anledningen till att han har kommit hit, så det går ju inte riktigt att se det så, men det slår mej hur otroligt knivigt det måste vara att förstå systemet om man till exempel kommer hitflyttandes och inte har några svenska vänner som hjälper en! Om man väl förstår vad det är som behövs göras, om man kan tillgodo se sej information, börja från rätt håll och sedan fortsätta – då funkar allt sjukt smidigt. Men om man för det första inte kommer från ett land där system och organisation betyder allt, kanske tror att man kan tjata eller muta till sej papper, inte förstår vikten av att vara registrerad i försäkringskassan eller skaffa en försäkring, kanske inte ens kan läsa och skriva, och framförallt inte på svenska, och inte har någon som kan förklara för en – då kan det inte vara lätt att vara ny i Sverige.

För den som tycker det är intressant; följande formella prylar har vi sysselsatt oss med hittills:

Tisdag 17 juli: Ansökte om folkbokföring och därmed svenskt personnummer (som är nyckeln till allt) på Skatteverket. Förväntades dröja 2-3 veckor. Blev även informerade om att vi sedan ska registrera honom hos Försäkringskassan för att han ska kunna ta del av det sociala försäkringssystemet.

Tisdag 24 juli: Mottog svenskt personnummer med post!

Måndag 30 juli: Skrev in Yas på en vårdcentral. Fick avvakta ett dygn och gick sedan på dropin för att undersöka en lättare krämpa, 100 spänn. Fick medicin utskriven. Bokade sedan tid för att få göra lite prover, mest för att Yassimbe aldrig undersökts tidigare. Det rekommenderades att göra med läkaren som är chef på den aktuella vårdcentralen, eftersom han kanske kan vara schysst och ge oss proverna till ett lägre pris. Det är han som bestämmer. En vanlig hälsoundersökning utan att man uppvisar några symptom på något är nämligen sjukt dyrt, säger dom. Så, väntetid; 5 veckor. För medicinen fick vi betala fullt pris eftersom Yassimbe inte var inskriven i socialförsäkringssystemet. När vi svenskar annars hämtar ut medicin på recept står skattebetalarna för en del, och vi själva för en del.

Tisdag 31 juli: Gick med det nya personnumret till Vuxenutbildningen Göteborgs stad och ansökte om SFI-studier. Han ska få börja inom 3 månader, inbjudan kommer en vecka i förväg på posten. När man studerar SFI får man inga studiemedel, men om man klarar kurserna på en viss tid kan man ansöka om en bonus på några tusen kronor. Yassimbe ska börja med basic basic svenska som förväntas ta ca en termin, och när han kan gå vidare till kurs B kan man varva svenskastudierna med yrkespraktik samt även matematik, om man skulle vilja.

Onsdag 8 augusti: Ringde mitt försäkringsbolag och skrev in Yassimbe i hemförsäkringen, vilket inte kostade något, samt köpte en olycksfallsförsäkring till honom, som ju inte går på mer än 60-70 kronor om året.

Idag, torsdag 9 augusti: Ska skicka in en blankett till Försäkringskassan för att registrera Yassimbe i socialförsäkringssystemet.

De första veckorna var sjukt hektiska. Inte för att vi tog oss för särskilt mycket, men allt mitt fokus var på honom. På oss. Jag kände massor av ansvar, såklart, men det stressade mej att ta på mej ansvaret för att han ska vara glad hela tiden. Svårt att hitta sej själv i den nya situationen som infann sej så snabbt som i en handvändning; i den sekunden jag fick syn på honom på flygplatsen i Berlin hade mitt liv förändrats från en till två, med allt vad det innebär. Tänk bara den förändring det innebär att flytta ihop med någon. Och det här…

Men jag känner att vi börjar landa. Båda två. Jag börjar hitta mej själv och våga vara mej själv, den svenska Frida som älskar Guinea, fast här, på plats i Sverige. Med Yassimbe. Och vara sej själv, det är nyckeln till det mesta i vårt liv just nu. Han har också landat. Sett. Tagit in. Vant sej vid kylan (hans ögon tåras inte lika mycket längre…). Såklart är det massor kvar att se och ta in, men han har tagit steget längre och vill börja jobba, tar själv turer med spårvagnen och upptäcker stan när jag jobbar, och vill på allvar lära sej sådant som han till sitt stora förtret inte lärde sej i sin barndom, på grund av att hans pappa ville att han skulle gå i Koranskola istället för i ”vanlig” skola. Sådant som att läsa. Skriva. Hur man förstår en karta. Han grämer sej enormt för engelskan. Så många schyssta gambianer som bor i Göteborg, och så kan han inte engelska!

Det är mycket. Det är både sorgligt och spännande och fint att få vara med när han i vuxen ålder lär sej allt detta. Vissa dagar har jag vaknat med oro i magen. Vissa dagar med en arm som sluter sej omkring mej och kramar till, hårt. Jag föredrar och älskar det sistnämnda, men vet att det förstnämnda är oundvikligt och nödvändigt. Med tiden fasas den ut, oron. Vi är båda sjukt tacksamma att han har sin musik. Att han spelar ballafon, som inte så många gör. Att han faktiskt har ett yrke. Det känns ovärderligt på så många plan.

Mina vänner och familj som hjälper till med kärlek, vänskap, kläder och jobbkontakter så gott ni kan – NI är ovärderliga om några. Tacksamheten är enorm.

Alla är så trevliga mot mej i Sverige, sa Yassimbe. Förutom en. Han som åkte i en amerikansk bil, drack öl och ropade att jag inte var bra för dej.

Vi hoppas att raggare som han håller sej borta från Göteborg tills vidare, tills de hittat mer upplyftande saker att ropa till folk som är kära.

Några dagars ledigt, sol och festival i stan. Träffa gamla vänner, ta det lugnt. Njuta av livet och varandra. Allt går om man vill. Inshallah. Men vill man riktigt mycket, då vill banne mej Gud också. WONTANARA.