Lite datum till den som vill:
Imorgon (1 maj!) läser jag poesi på Sergels Torg kl. 11
typ 6-10 maj: Bokturne på utvalda bibliotek i Stockholm
10 maj: Releasefest för vår bok ”ett fall framåt”, signa sig gör man här:http://www.facebook.com/events/415666121778875/
Datumen kan vara helt fel för att jag är en förvirrad person. Puss!
Det här är historien om en flicka i en välkänd saga
Fast 50 år senare uppväxt i en betongförort
Vad som kommer hända är redan avgjort
Bestämt av en för länge sedan etablerad maktbalans
Människans dödsdans,
Hon blir upphängd i en flaggstång
Uppfläkt för hela världen att skåda
Hon är Ida i Idas sommarvisa
Hon är den som är den och den som inte är
Bilden av en ung madonna på sommaräng
Inget sexuellt, självklart, ”hon är ju bara ett litet barn!”
Men här klipper vi av hennes navelsträng, sätter henne i en
Välkänd terräng
Där ångest inte passar för en söt liten flicka
Här ger vi dig rakblad serverat på silverbricka
Men behandla dem väl, sönderskurna armar är inget rop på hjälp
Det är en fas, lite knas och antas gå över snart
För hon är den som är den och den som inte är
Hon är den som bloggar om sin adhd, sin depression, sin bokstavskombination
Att hon är under konstruktion, ett tjänstehjon utan ammunition
Och bland kommentarerna får hon läsa:
”din fula hora du borde banta”
pappas affärsbekanta, dominanta, för könsstrukturen militanta,
högresta svin
tycker suga kuk det är det enda Ida kan
8 åriga käkar töjs ut och barnskrik blir till barnporr
8 år senare är lilla Ida no longer halvtorr
hon är kåt och villig och stönar högre
än dom andra tjurarna i hagen
Hon är den som är den och den som inte är
Hon delar säng med apatiska flyktingbarn och väntar på upprättelse.
En del av en verksamhetsberättelse
Väntar på en dag då hon får vara 8 år igen och ingen studie för hormonella förändringar i kroppen
visar att hon inte simulerat apati, hon är enligt registret helt
fläckfri
För hon är den som är den och den som inte är
Hon är Ida i Idas sommarvisa
Hon är klädd i klänning och blommor i håret
En ung madonna för sin tid
Ida vila i frid, vi ses i nästa liv
Då ska ingenting vara avgjort på förhand
Vimmerby, Alby, Hammarby eller Täby
Ditt liv ska ej finnas som revy
Du ska få vara du och den som är den och aldrig den som inte är
för Ida, hon delar inte säng på ett behandlingshem
hon väntar på att bli räddad
Men av vem?
Blir idag anklagad för plagiat och vill därför, något kränkt, tydligt förklara att ”kommer hem och är snäll” texten är en replik på Lars Ahlins novell ”Kommer hem och är snäll”, precis som jag skrev i inlägget där jag först publicerade den. (Kopierat från inlägget, Publicerat 2011-10-19: Det här är en ny version av Lars Ahlins novell ”Kommer hem och är snäll”. Den är omskriven efter hur den skulle se ut idag. Det är alltså fiktion, en skoluppgift) Det är visserligen ingenting jag nämner i dokumentären där jag läser upp min egen version och det kanske är fel av mig, men (!) jag är faktiskt väldigt stolt över min text, har fått fin respons på den i övrigt och vill gärna förtydliga detta.
Det är en replik och inget plagiat.
Tack för mig.
Nu i vår händer något fett! Skrivarlinjen utger nämligen antologin ”ett fall framåt”! Det här kommer ju givetvis firas med ståtlig releasefest och annat pepp. Följ oss gärna på vår facebooksida
http://www.facebook.com/Antologi2012?ref=ts
och vår twittersida:
https://twitter.com/#!/ettfallframat
Pusselipuss
PERSONER:
Försäljaren: man, 30
Kvinna, 35
Kvinnans dotter, 10
SCEN:
En butik som säljer kroppar. Kropparna saknar huvuden, det finns ett brett sortiment av allt från små barn till äldre. Kropparna är vältränade och insmorda med olja så att de glänser.
[Kvinnan kommer in i butiken, hon håller sin dotter i handen]
Försäljaren
[Glatt] Hej!
Kvinnan
[Stressad] Ja, hej. Jag skulle vilja byta ut den här [pekar på sin dotter]
Försäljaren
[Granskar dottern]
Javisst! Inga problem! Vad hade du tänkt dig?
Kvinnan
Vi ska resa iväg, hela veckan har jag förberett mig och så imorse ser jag det här! [pekar på dotterns mage] Jag förstår inte vad jag gjort för att förtjäna det här!
[Försäljaren hummar och klämmer på dotterns mage]
Hon har alltid gått på en stadig diet, jag lagar alltid maten, ja även den hon äter i skolan – jag skickar med mat till skolan varje dag. Man vet ju inte vad de serverar längre. Till frukost får hon en halv grapefrukt. Det är alldeles lagom!
Försäljaren
Jag förstår…
Kvinnan
Och så kommer jag på henne med att äta en smörgås inne på toaletten! Hon hade smugit ner den i sin ficka och låst in sig. Jag förstår inte! Se på det här!
[Försäljaren hummar igen]
Alldeles uppsvälld!
Försäljaren
[Ser uppfodrande på kvinnan] Det är att brista i uppfostran och uppsyn
Kvinnan
[Skamsen] Jag vet! Och nu! Att hon gör det mot mig nu! När vi ska iväg!
Försäljaren
Du kan ju tyvärr inte byta den när den ser ut som den gör nu
Kvinnan
[Besviken] Jag förstår…
Försäljaren
Men lyckligtvis har vi extrapris på barnkroppar just nu. Se så, följ med här så ska vi se att vi kan hitta något som passar. [De går bort till ett hängställ där flera flickkroppar i 10 års åldern hänger] Se här till exempel: Ett prima exemplar! Alldeles nygjord från Italien i handgjort skinn! [Tar kroppen och håller den framför dottern] Se! Passar ju perfekt!
Kvinnan
Den är verkligen vacker! Men jag hade tänkt mig en något smalare modell. Ja, min mans syster har precis köpt nya kroppar till sina barn och de är så fina. Väldigt petit!
Försäljaren
Självklart! Vad sägs om den här? [håller fram en oerhört smal kropp]
Kvinnan
Oh! Den är perfekt! Den tar vi! Kan hon byta om här?
Försäljaren
Provrummen är där borta till höger. Varsågoda!
Kvinnan
Oh tack! [Går iväg med kroppen på en galge i ena handen och dotterns hand i den andra]
Nu är den klar finisar.
Ta en titt vetja!
http://vimeo.com/35457226
Tack till Fernando Nikolic’, Robert Warrebäck och Franz Ung <3
Puss
ni är ju knäppa i huvudet! 
här skriver jag kanske en gång vartannan månad och så får jag nu 100 sidvisningar på 20 min. Det är ju knäppt!
hehe, min psykolog säger att jag visar vissa narcissistiska tendenser. Det här gör det ju knappast bättre.
Puss på er fina <3
Jag har skrivit en text jag funderar på att lägga ut här. Men jag vet inte om jag ska eller inte ska. Den är nog lite väl mörk, fingrarna skrev den av sig själv.
Om man var med här för ganska exakt ett år sedan kanske det vore intressant att se vad tid gör för den kreativa processen och hur bearbetning blir till fiktion. Men det känns viktigt att alla förstår det fiktiva.
Ska fnula lite.
/A
Jag har fått äran att delta i dokumentären ”Creative Space”. Om man vill se en liten sneakpeak kan man klicka här:
Puss! <3
Det brukade hända att han kom hem ”och var snäll”. Eller ja, det var så han sa i alla fall. När han kom hem mitt i natten, full som en tunna och bar på en bukett halvvissna rosor som han köpt på ICA på extrapris. Varje gång han ”var snäll” hade han supit upp halva lönen tidigare under kvällen och som kompensation stannade han till vid en nattöppen matbutik och köpte på sig ett knippe blommor som hann vissna innan han tagit sig den korta biten från tunnelbanan hem till lägenheten. Han förväntade sig att middagen skulle serveras precis när han kommit innanför dörren, även om klockan var efter midnatt. Han ville äta även om han ”unnat sig” middag på restaurang samtidigt som han drack upp lönen, han ville äta så han kunde nyktra till tillräckligt för att kunna ligga efteråt. För ligga ville han. Med en andedräkt som stank av shots och öl hävde han sig upp och ner tre gånger innan han somnade och kom. Ja, det brukade vara i den ordningen. Han kom samtidigt som han somnade. Eller så somnade han precis innan, jag vet faktiskt inte.
Han kallade sig medveten och påstod sig vara feminist. Han missbrukade ordet lika mycket som han missbrukade varje uns av tillit jag någonsin visat honom. Han var ett kräk och jag visste det. Ändå stannade jag kvar hos honom. Ändå serverade jag middagen mitt i natten, ändå stönade jag som den porrstjärna han så önskade att jag var och ändå log jag tacksamt och kysste honom på munnen för de vackra blommorna han köpt.
Han var ett kräk och den kvällen var inget undantag.
Det skramlade till när han öppnade dörren, han lyckades alltid fastna i handtaget de där kvällarna han ”kom hem och var snäll”. Han fastnade och gjorde en fantastisk vurpa som fick honom att ligga raklång på golvet tills världen slutat snurra och han lyckats ställa sig på benen igen. Golvet var täckt av rosblad som slitits av när han landat på buketten. Han var en patetisk syn. Jag gick ut i hallen för att möta honom, försöka få av honom kängorna. Dem skulle han nämligen alltid behålla på när han kom hem mitt i natten. Han ville ha dem på sig när vi låg med varandra. Det var något hans ”jämställda jag” aldrig skulle erkänna när han var nykter, men det tände honom. Även om jag visste att vi skulle ligga med varandra den natten ville jag inte ge honom tillfredsställelsen att få sexa med skorna på. Jag ville väl få känna att jag för en gångs skull behöll kontrollen. Jag hade inte behövt ligga med honom, jag vet det. Men jag var alltid rädd för att han skulle bli våldsam om jag inte gjorde det. Inte för att han någonsin höjt en hand mot mig, men rädslan fanns där ändå.
Jag fick inte av honom skorna utan blev daskad i rumpan istället. ”Tjena lilla stumpan” sluddrade han i örat på mig. Jag vände äcklad bort ansiktet och gick ut i köket. Jag frågade honom var han varit och varför han inte kommit hem tidigare. Jag visste att det skulle provocera honom, jag visste att han skulle bli röd i ansiktet och skrika åt mig och jag visste att han skulle straffa mig för det sen, när vi låg med varandra. Ändå gjorde jag det.
Reaktionen blev precis som jag föreställt mig den. Blodröd i ansiktet verkade han plötsligt hitta balans i benen, tillräckligt för att kunna ta ifrån tårna när han skrek ”här kommer man hem och är snäll!”, ”här kommer man hem och är snäll!”, ”Här kommer man hem och är snäll!”. Han hämtade blombuketten som fortfarande låg på golvet i hallen och kastade den på mig medan han maniskt rabblade samma mening om och om igen. Jag försökte få honom till att lugna ner sig men orden räckte inte fram. Böjde mig istället ner och plockade upp resterna av den trasiga blombuketten, de få som inte var helt förstörda ställde jag i vår vackraste vas. Den som vi egentligen bara använde när vi hade gäster. Jag hoppades att han skulle se det, att vasen skulle nå dit orden inte räckte.
Han mådde bra av att få skrika de där orden till mig. ”Här kommer man hem och är snäll!”, ”Här kommer man hem och är snäll!”. Det var som att meningen växte inom honom. Fick honom att växa. Att han inte var mannen som söp upp alla pengarna, att han inte var mannen som kom hem mitt i natten till sin flickvän. Han var mannen som kom hem och var snäll.
Vanligtvis brukade han lugna ner sig efter en stund. Ikväll blev han mer och mer arg ju mer han skrek. Orden ringde i öronen på mig, jag önskade att han ville sluta. Jag tände ljuset jag ställt fram vid hans tallrik där middagen låg och blev kall. Rättade till besticken, bad honom sätta sig ner. Äta maten. ”Jag har lagat din favoriträtt ikväll” sa jag bedjande. Han tittade på maten, tog tallriken och slängde den i golvet. Jag backade. Han närmade sig. Jag backade mer. Jag backade tills köksbänken höll mig ifrån att backa mer. Han gick fram emot mig, närmade sig sakta, ögonen lös när han stirrade på mig. Han skrek inte längre. Nu väste han istället. Fortfarande samma mening; ”Här kommer man hem och är snäll!”, ”Här kommer man hem och är snäll!”, ”Här kommer man hem och är snäll!”. Jag blundade när han tog tag i min arm och han vände mig om. Knep ihop ögonen när han drog ner byxorna på mig. Slutade andas när han våldtog mig bakifrån.
Efteråt gick han och la sig i sängen. Sa att jag skulle följa med. Han sa åt mig att lägga mig på hans arm, att jag skulle somna där. Som jag brukade. Jag vågade ingenting annat än att göra som han sa. Han var mannen som kom hem och var snäll.
—-
Det här är en ny version av Lars Ahlins novell ”Kommer hem och är snäll”. Den är omskriven efter hur den skulle se ut idag. Det är alltså fiktion, en skoluppgift, ingenting jag behövt uppleva själv. Tack gud.
