Tidig fredagkväll och det var dags att bege sig mot Kastrup och som Barney hade uttryckt det; grab life by the crack and lick the crap out of it. Med andra ord; medlemsresa med FFC Sweden och FSC Norway på den mest logiska av platser: SW6 Hammersmith & Fulham, London.
Ett något försenat flyg och en jäkla massa köande senare så checkade jag in på Premier Inn Putney Bridge, ett Salcido-inkast från Themsen och Putney Bridge, runt 21-tiden. Det var bara till att slänga av ryggsäcken på rum 31 och ta minut-promenaden mot stammispuben Golden Lion för att abstinensartat ta den första klunken Carlings. Ut i beer garden och hälsa på en rad kända och okända ansikten, kända och okända forumnamn. På ena kortsidan satte ett okänt ansikte med en för mig omisstaglig Köping/Västerås-dialekt och höll låda. Det skulle efterhand visa sig att ingen visste vem denna talföra och glada gamäng var, men det tog inte lång tid innan han etablerat sig genom smeknamnet Sune, the Swedish Sailor!
Pitchers och pints åkte fram i stadig takt men vi hann inte dela alltför många anekdoter och historier innan jag, Matte, Bebben och Folcke bildade utbrytargrupp och drog mot Picadilly för att träffa ett svenskt tjejgäng som tydligen höll till på ett ställe som hette O’Neills. Sune hävdade bestämt att han så gott som redan spikat efterfest med den svenska bartendern och ett par av hennes tjejkompisar, men vi fyra suktade efter lite mer nattpuls.
O’Neills visade sig vara ett ställe i fler våningar än Turning Torso (utan hiss) och efter att ha börjat på botten (garderoben) jobbade vi oss så sakteliga upp mot toppen (där tjejerna fanns). Någonstans däremellan skymtade en bartender som inte hade en aning om vad White Russian var och ett live-band med en osviklig fetisch för Kings of Leon-låtar.
Trots ett trevligt gäng svenska tjejer på helt rätt ände av snygghetsskalan, en lättillgänglig bar och bra musik drog vi oss tillbaka mot Putney Bridge ganska omgående efter midnatt, fråga mig inte varför. F&F called it a night där och då, jag&Matt the Swede kände att vi var sugna på mer äventyr. Fyllda med vetskapen av exakt hur bra en natt med öppet sinne på relativt okänt territorium kan bli så gick vi över Putney Bridge med höga förväntningar. Efter en åldersdiss, en halv kebabtallrik och ytterligare en åldersdiss så lyckades vi snacka oss in på B@1, ett riktigt guldkorn på allt sätt och vis.
En riktigt långsmal bar och planlösning gjorde att det till att börja med handlade om att äta eller ätas. Lyckades dock armbåga till mig ett par Birra Moretti innan vi hittade ett andningshål och kunde stå och prata med/titta på folk i största allmänhet. Gudarna ska veta att ”I’m swedish” inte är världens sämsta ice breaker. En australienska stannade och pratade betydligt längre än vad hennes snygghet antydde att hon borde göra och en fransyska hade den goda vanan att regelbundet trycka sin ytterst välformade barm mot mig, samtidigt som hon gång på gång lyckönskade oss inför matchen på söndagen med en fantastiskt sexig Normandie-dialekt.
Men nattens och kanske hela resans absoluta höjdpunkt hände istället mitt framför ögonen på oss, på de fåtal kvadratmeter som fick agera någon form av dansgolv. Som alla fantastiska historier så är det givetvis en fullständig omöjlighet att göra denna lilla episod rättvisa med enbart ord (och 1 bild) men jag ska göra mitt bästa:
En kille bra bit under medellängd, med lite wigger-outfit och bakåtvänd baseboll-keps kliver fram till en rätt snygg tjej och börjar köra sina moves. Och med moves så menar jag dance-moves, ingen onödig verbal presentation eller så. Resultatet blir förstås en iskall och hård diss som kändes rakt i hjärtat på en fellow casanova ett par meter bort.
Här gör vår hjälte (sedermera kallad Gud) en snabb analys av läget och kommer fram till att han kanske satsat lite väl högt. Därför gör han exakt det som situationen kräver, flyttar sig istället en halvmeter till höger där en (how do i put this delicately?) ganska iögonfallande tjej befinner sig. Kanske ett dussin kilo över normal-BMI, ett ansikte som bara en blind mor kan älska och framförallt; samma frisör som David Luiz. Yes, vi snackar en riktig karbonkopia av Sideshow Bobs distinkta frisyr. Gud gör det enda rätta och börjar ”A night at Roxbury”-jucka hänsynslöst och köra igång i princip varenda dance move förutom ”Tjernobylbarnet spelar pingis”. Sideshow Bob blir förstås själaglad av uppmärksamheten och under en magisk 15-30 minuters-period så är de som ler och långhalm på detta gudsförgätna dansgolv.
Sideshow Bob & Gud
Innan vi gick hem och lade oss runt 3-tiden hände inte mycket mer än en piss i Themsen och att vi träffade på en fager flicka vid namn Luann som bestämt hävdade att ”you’ll definitely see me again if you’re here until monday”. Det gjorde vi aldrig. 
Inte mycket att be för när klockan ringde klockan 8 morgonen därpå och vi fick möjlighet att förbruka den enda frukost vi hade betalt för. Därefter en rask promenad genom underbara Bishops Park för att vara på Craven Cottage 9AM sharp, och ta del av en väldigt lyckad rundtur på fotbollsvärldens vackraste arena.
WE WON IT ONE TIME!
THE PLACE, WHERE I BELOOOONG
Lika bra att lukta på That boy’s benskydd när man ändå var där (inte äta, som det kanske ser ut)
Efter rundturen och ett par impulsköp i klubbshopen gick vi tillbaka till hotellet och vilade ögonen en stund. Hann inte ens slockna innan vi skulle bege oss igen, till andra sidan Themsen och käka lite lunch. Sen blev det mardrömsbussen 85 söderut mot Wimbledon. Matte hade från en kompis(?) fått beskedet att vi skulle se Kingsmeadow från bussen och det bara var att hoppa av och börja gå då. Det slutade med att sju dumma svenska turister satt och kollade förvånat på varann när bussen stannade vid ändhållplatsen. Vi var som tur var ute i god tid, och med en knapp timme till matchstart fick vi vägbeskrivningen till ”a good 15 minutes walk”. Efter att ha följt anvisningarna så gott som möjligt så var vi efter 10 minuters promenad inte i närheten av det grönområdet som vi skulle vara vid. Stannade till vid en pub och frågade efter vägen till The Fans’ Stadium (som den också heter). När vi fick en promenadbeskrivning på typ 25 ”turn left/right there” och en uppskattning på att det skulle ta 15 minuter att gå(!) så fick vi nog och bad om ett taxinummer. Vi kom in på puben ifråga lagom till Man Utds reduceringsmål och hade varsin pint i näven lagom till Man Utds kvitteringsmål. Beställde två taxi till 20 minuter innan match, fick en taxi 10 minuter innan match…
.jpg)
.jpg)
Trots de initiala problemen var det en härlig upplevelse att bevittna AFC Wimbledon – Barrow AFC. Fotboll så som den borde vara. Massor av galghumor från hemmafansen, Ultras Barrovia stod upp bra i ena hörnet, men ett överlägset hemmalag kunde utan större problem ta en viktig 2-0-viktoria. League two nästa?
Mest synd var det nog om bortamålvakten Masters. Varit utlånad till Dons innan, supergiftiga motståndaranfallare, placerad framför hemmafansen i andra halvlek och så till råga på allt; skarpt rödhårig. Ginger cunt hit och ginger twat vid insläppta mål, hörnor, insparkar och everything in between. Fick givetvis höra även efter en kanonräddning. Efter någon sekund så skreks det förstås: ”YOU’RE STILL A GINGER!”. Efter slutsignal applåderade målvakten hemmafansen och gav tummen upp. En storsinthet som, låt säga…Erik Sundin eller Wayne Rooney kanske inte hade bjudit på?
.jpg)
.jpg)
Efter matchen tog vi det säkra före det osäkra och tog bussen till Wimbledon Station och därefter District Line upp till Putney Bridge. Snabb visit på hotellrummet för uppfräschning, sen in på Golden Lion och hålla lite lördag. Det var väl där och då mannen, myten och citatmaskinen Sune föddes på allvar. Jag frågade hur det blev med efterfesten men tydligen hade han avslutat kvällen genom att gå tillbaka själv till hotellet vid halv 12. Lika glad för det dock då en av free view-kanalerna hade Top Gear-maraton och Sune menade på sjungande Västmanländska: ”Jag älskar Top Gear!” (och tajta ”avgasrör”).
På rummet fick Sune även höra talas om ”bruntisdag” av sin norska roomie Ronny. Den här företeelsen med analsex varje tisdag och själva uttrycket var någonting som roade Sune och oss andra något enormt! Sune avväpnade även en diskussionsmotståndare med det insiktsfulla hotet: ”Vi ska ha cockfight! Jag lovar dig, min är kortare, men jag slår fan hårdare!”.
När jag på fullaste allvar påstod att; ”När jag träffar en tjej som gillar Nilecity ska jag gifta mig med henne direkt även om hon ser ut som Sideshow Bob!” så kontrade Sune med: ”När jag träffar en tjej som gillar MIG ska jag gifta mig med henne direkt!”.
Sune delade även med sig av anekdoten när han lät sitt krulliga hår växa, satte på sig en keps så det stod ut på sidorna och starkt mot sin vilja blev kallad ”Krusty” av sina kompisar. Att han delade med sig av den lilla historien ledde ironiskt nog till att han blev kallas Krusty resten av resan.
Krusty/Sune Swedish Sailor med en pitcher och ett sugrör. The rest is, as they say, history. ”Do you like semen?”
När vi satt där ett helt gäng grabbar helt utan kvinnlig fägring så kastade vi avundsjuka blickar på killen bordet bredvid som satte och underhöll inte mindre än 6 tjejer på egen hand. Efter en stunds övervägande beslöt vi oss för att få i oss ett mål mat och medan vi passerade deras bord på vägen ut gjorde vi det enda rätta och lade en varm hand på hans axel, tittade honom i ögonen och sa: ”Well done!”. Tjejerna tjoade och skrattade för fullt, men killen verkade inte vilja ta åt sig någon ära, märkligt nog.
När vi kom tillbaka från kebabhaket satt han fortfarande kvar med alla tjejer runt sig, så vi kände oss tvungna att ta vår pitcher, ställa ett nytt glas framför honom, fylla till bredden och upprepa ”Well done!”. Återigen glada tillrop från tjejerna. Jag märker att det inte framstår lika hysteriskt roligt som det var där och då, men det var tvunget att få ett stycke eller två.
Många gav upp innan midnatt med tanke på att det var matchdag dagen efter, men jag&Sune körde mer All in-stuket och begav oss över bron till B@1. Och vem springer vi inte på där om inte:
En lycklig man & Gud
Ganska trevande tillställning trots att både en, två och tre Birra M inmundigades. När Matt anslöt efter en middag nere i stan och inte kom in så bestämde vi oss för att lämna Gud och alla lyckligt lottade tjejer till sitt öde och hoppa in i en taxi mot nya jaktmarker. Det blev nästan-Chelsea-land och Belluschis. Ett ganska trevligt ställe men det taggade aldrig riktigt till. Inte förrän vi hamnade i princip mitt i en hederlig brittisk dansgolvsfight. Dock oskadda tog vi oss tillbaka till hotellet efter stängning vid 2-tiden.
D-day, och uppstigning en stund innan 10, då det var bestämt att vi skulle hänga på låset till Old Suffolk Punch och sköta uppvärmningen. En klassisk engelsk frukost och Peroni på fat till det – har haft sämre söndags-förmiddagar.
We are coming down from Sweden, yes we are!
Krusty tar Palestinasjal-modet till en ny nivå
En eskalerande sånginsats, ett par Grolsch med saftkork(!) och en gruppbild senare så var vi på väg mot arenan och där gick det ju helt enligt planerna.
De mest uppseendeväckande under matchen (Bobby Bazookas dopietta ser jag som standard operating procedure) var när något psykfall klätt ut sig till en känd framliden pedo…förlåt, artist som av någon anledning numera står staty utanför Craven Cottage. Möttes först av stort jubel, därefter av:
”Here for the children, you’re only here for the children. Here for the chiiiiildren!”
Efter matchen lämnade Sune oss med de korta och koncisa orden ”Det var synd att man inte fick se Eidur. Jag gillar Eidur. Jag gillar Eidur och Top Gear!”. Vi andra stack över bron till The Halfmoon och drack Red Stripe på fat(!) med bl.a. Tom Henning Överbös assistent från den fantastiska CL-semifinalen mellan Chelsea-Barcelona. Yes that’s right – A Fulham faithful. Love it!
Kvällen avslutades såklart på Golden Lion där landlady Ann var på sedvanligt dåligt humör. Sjungandet togs till nya nivåer ute i beer garden och det var allmänt glatt humör.
OH WHEN THE WHITES!
GO MARCHING IN!
Tankarna föddes även på en ny dokusåpa; ”Familjen Pettersson”, en uppföljare till Familjen Annorlunda. Storebror, tillika elitdomaren, Jim vann fullast vinner-tävlingen på fredagen och mellanbrodern Hampus vann densamma med bred marginal på söndagen. Pappa Poppen var dock lika glad för det. Yngsta brodern Patrik, tillika Sandviken- och landslagsspelare i bandy har en del att leva upp till nästa medlemsresa!
Jim skyltar med sina potensproblem(?)
Måndagen flöt på helt odramatiskt, men det var förstås inte oväntat att jag skyndade mig igenom Kastrups terminaler och köer bara för att missa tåget hem med typ 30 sekunder. Fick snällt vänta 1 timme på nästa och var hemma ganska exakt midnatt.
Fick på tisdagen höra den fantastiska historien att landlady Ann hade släckt och låst hela puben på söndagkvällen utan att kolla toaletterna. Där satt givetvis Jim (som alla trodde hade gått hem och lagt sig) och sov. Ringde runt lite och fick till slut på polisen som i sin tur fick tag på Ann som inte var glad som en speleman direkt över att behöva gå ner mitt i natten och öppna igen för att bli av med den sista svensken (för denna gången)… Ett fantastiskt slut på en fantastisk helg!
Det enda negativa är väl att det är ett helt år till nästa medlemsresa. Denna fantastiska företeelse där gammal som ung, man som kvinna, stabila och labila samlas pga denna gemensamma kärlek till ett fotbollslag. OH SOUTHWEST 6! IS WONDERFUL!
Kan inte sammanfatta denna underbara resa på ett bättre sätt än:
DON’T WANNA GO HOME, DON’T WANNA GO HOOOOME!
THIS IS THE BEST TRIP, I’VE EVER BEEN ON!
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
