…metrobloggen är för kass för mig, och så vidare. Nej, förlåt. Men jag ger upp. Välkomna skola ni dock vara till min äldre, nyuppgrävna, blogg i samma tappning.
Så, nu var det gjort. Vänta lite.
[Separationsångest]
Nu är allt bra. Klipp av navelsträngen! VIND I SEGLEN!
”Jag hade drömmar om att leka med vokalerna…”
För att få förstnämnda ämne i rubriken avklarat länkar jag låten som det handlar om via youtube, sen får ni väl kommentera som ni vill angående det:
Så till ämnet som kommer efter det första; alltså byggarbete. I kontrast till mina tidigare värderingar och tolkningar så finner jag yrket som byggarbetare riktigt roligt. Jag har aldrig ens tittat åt byggprogrammet på Bolandsskolan, men just nu hade jag velat spola tillbaks tiden ett år och börjat där istället. Mycket chockerande, minst lika trevligt. Ännu trevligare är att jag får pengar för mina tre dagar på bygget. Jag säger som snubben i följande youtubeklipp (lyssna på hans sista mening):
Med andra ord (men ändock samma ord): De e NAJS!
Ja, förra inlägget igen. Kommentera med hotmail-addresser så att jag kan överleva.
Alla som nu vill förgylla min kväll, kommentera. Gör det gärna med eran hotmail-address så blir jag ännu gladare, jag behöver folk att chatta med. Tack!
Jag börjar berättelsen ganska sent (hoppar över skoldagen), så runt 14.13 skulle jag och Tobias ta oss till bussen. När vi då ska öppna dörren som leder ut verkar den mer eller mindre låst. Som sig bör försöker vi med nyckelknappen, men likförbannat får vi inte upp dörrjäveln. Tobias står där och trycker på dörren, i takt med att jag trycker på knappen, men det går inte. Samtidigt som förtvivlan och ilskan bubblar upp ser jag mitt liv passera i revy; vi kommer aldrig mer ut, tänker jag.
Fullkomligt uppgiven ser jag på min vän, och han ser minst lika berörd ut. Vi överväger starkt tanken att prova på gaysex, då vi faktiskt inte kommer se dagsljus (förutom det som syns genom både glasdörr och glasväggen bredvid) igen. Precis när Tobias har dragit ner gylfen kommer en räddare söderifrån; en kvinnlig gestalt som slår följe med oss på ett högst udda vis. Innan Tobias ens har hunnit dra upp gylfen har hon fått upp dörren och vandrat vidare.
När chocken har lagt sig (Tobias hade nästan dragit ner gylfen, tänk er den chocken!) går vi ut i denne frälsares fotspår, för att ta oss till bussen i tid. Som av ett mirakel kommer vi med bussen, och blir fraktade till Bäverns Gränd. Både jag och Tobias lämnar bussen för att fortsätta mot grönare ängder (han gick in mot staden, jag gick bort mot busshållplatsen för nästa resa) efter något ögonblicks erotiskt laddade farvälritualer. Väl vid busshållplatsen påbörjas den långa väntan.
Efter 20 minuters lidande i kylan ringer John mig och påstår att jag har skyldigheter. Med andra ord missar jag bussen, tar mig till John och vi uppsöker en skivaffär. På skivaffären finnes både det ena och det andra, men viktigast är att kassören var ruskigt trevlig. Efter minst en halvtimmes snackande med kassören och bläddrande bland vinyler tar vi oss vidare till bussen hem. Det var dagens äventyr, nu ska jag göra något vettigt. Säger vi.
Fan vad jag känner för att blogga lite. Bara delge massa skit till folket. Det är väl därför man har en blogg trots allt? Hur många är det som inte delger (allt som oftast astråkigt och allmänt oväsentligt) skit via sina bloggar? Jag vill inte vara sämre, så här kommer då en skildring av mitt läxmässiga tillstånd.
För tillfället har jag fler läxor än önskat (som alltid, oavsett om jag ska lära mig stava till ”pundarjävel” eller om jag har prov på 5000 glosor, det är alltid fler än jag önskar), men även två prov inför morgondagen. Särskilt det där tvåtimmarsprovet i matte känns lockande, jag riktigt längtar. Nej, det gör jag faktiskt inte. Inte alls. Skitprov. Skitmatte. Skitskola. Skit. Avföring. Men det löser sig nog. NEJ! Eller kanske. Hoppas. Det sista som överger en man är dock inte hoppet, utan hans gråa mjukisbyxor. Sagt förr, jag vet. Men det tål att nämnas igen.
Fan, jag ska nog sova nu. Slängde precis i mig en jättekopp med mördarkaffe, så jag riktigt känner hur det svider i magen. Magsår är skiten. Jag kommer pissa kaffesump och inälvor, men kaffet var gott. Tackar som frågar. Nu har jag annat för mig. Typ. Herrårå! Toodiloo! PUSS! KRAM! Blev det för vulgärt? Okej, då fortsätter jag. Lite längre ner? Där? Säg till när du kommer! Nej! Inte i ögat igen, det var ett misstag, okej? Du får fan inte! Okej då, men bara den här gången. Aj som fan! Det svider! AJ! Idiotjävel! *Smack* Nu går jag!
”Cause everwhere that I go, I got people I know, who got people they know, so I suggest you lay low”
Känsliga läsare varnas. Fast det är ingen fara ännu, först när du trycker på länken börjar vuxenmaterialet. En kär kamrat länkade det här (han är inte alls lika mycket ”en kär kamrat” längre) nyligen, och jag är inte den som är egoistisk. Alltså länkar jag samma sak som han länkade till mig här på bloggen.
Det har visat sig att min mor har lyckats googla fram mitt dildoinlägg (nej, hon googlade inte på dildo, hon googlade på Emil Janestam), och nu har jag fått höra lite om det. Mycket roligt. Förr i tiden var det minsann inte lika viktigt för henne att googla på mig, men visst.
Nej, så jävla god är den inte. Jag vaknade först nu efter nattens läxbravader (jag minns inte när, men jag däckade i sängen med kläderna på) och har precis sjukanmält mig. Morsan kommer döda mig. Jag hatar skolan.
Idag har jag pluggat som en jävla idiot. Jag förstår inte vad det här ska ge mig. Från 10.00 till 14.15 satt jag och pluggade i skolan (gjorde läxor). Efter det tog jag en buss hem som gick 15.00, alltså var jag hemma runt 15.30. Väl hemma spelade jag lite Just Cause med John, sedan stack John på träning vid 16.30 (tror jag). Direkt slutade jag spela och gick ut för att hjälpa min far med en sak (hans arbetskamrat fyllde 50, vi skulle göra en humoristisk sak till honom). När vi var klara med det gick vi in igen, och då var det mat (antar att klockan var runt 17.30). Som en helande kraft intogs lite kaffe på maten, så jag var väl klar vid matbordet vid 18.00 ungefär.
Sedan dess (ungefär, jag har druckit te också) har jag suttit här. Jag har pluggat. Från 18.00 till 00.50. Efter lite räknande (inte min starka sida) så har jag kommit fram till att jag har pluggat i drygt 10 timmar idag. Det värsta är att jag är långt ifrån klar. Mitt personporträtt är så gott som klart, men min redovisning som jag ska hålla imorgon (om första världskriget) är inte klar alls.
Jag vill bara försova mig så illa att jag vaknar på torsdag morgon istället. Det här är inte roligt alls. Samtidigt har jag hela dagen känt mig väldigt liten, fast ändå stor.
Alla här i världen kommer med tips om hur man ska göra och inte göra, men vem kan avgöra vad som är rätt eller fel? Ingen har ju levt fler liv än ett, hur kan då en person säga att en annan persons liv inte har varit bra? Bara för att en person inte är utbildad så är han misslyckad, men varför är det så? Vem säger det? Tänk om den outbildade personen är grymt nöjd med sitt liv? Tänk om jag skulle råka bli outbildad? Det här är inte mitt kall i livet, jag känner mig malplacerad.
