Psykologen Martin Seligman använde sig utav betingning för att framkalla en fobi för ormar och blommor -och kom då fram till att det var betydligt enklare att framkalla rädsla för ormar än för blommor. Vilket enligt honom tydde på att rädslan för vissa saker (spindlar, ormar, mörker etc) är genetiskt betingat – en slags försvarsinstinkt som sitter djupt rotad.

Många fobier kan dock spåras tillbaka till en traumatisk upplevelse (ofta inträffande under barndomen).

När jag vaknade i morse så riktigt längtade jag efter en jätte kopp med kaffe, sedan slog det mig- igår bestämde jag mig för att börja en detoxkur…

Just nu sitter jag och undrar om det verkligen är värt det, när jag gick och lade mig igår var jag VRÅL hungrig och just nu känner jag mig snarare tröttare än piggare och jag börjar rent instinktivt känna att det här var en dålig idé, men skam den som ger sig – jag har allt för mycket stolthet i kroppen för att bli besegrad utav proteinpulver (hur genom vidrigt och osmakligt detta pulver än är!).

När jag tänker igenom hur mitt liv sett ut det senaste året så är det kanske inte en oas av hälsosamhet jag möter, tvärt om så har jag gått och blivit väldigt lat. Dagliga långpromenader, tennispass med kompisar och till och med min tidigare inställning ”allt inom en mil är gångavstånd” har försvunnit.

Just nu så går jag upp till skogsbrynet med hundarna och när dem blivit rastade så går jag över till fotbollsplanen och släpper lös dem, så att hundarna får springa och leka bäst dem orkar medan jag står och titta på och undrar när vi kan gå in igen.

Har märkt samma tendens hos flera av mina kompisar, tror något händer i övergången mellan singel och sambo: man börjar med att ställa in gympass etc för att umgås med sin nya älskling och sedan ungefär ett år senare är förvandlingen slutförd: man har blivit en soffpotatis och fredagsmyset har blivit veckans höjdpunkt.

Vilket på många sätt är väldigt mysigt!

Idag efter att en kompis först mailat mig en högupplöst bild av ett kvalster så smsar hon och säger: ”Under ett år sväljer du 14 insekter medan du sover, värt att tänka på!”.

Nu har i alla fall jag lärt mig något jag önskar att jag inte visste…

Jag vill inte låta som en trist överhögljudd aktivist MEN jag undrar helt ärligt hur folk tänker ibland?

När jag var åtta eller nio så insåg jag vad kött faktiskt är och vart det kommer ifrån, en helt vanlig sommardag så serverades det kycklingvingar i skolan och jag fick någon slags ”psykbryt” och vägrade äta. Killen som serverade maten vägrade låta mig slippa och jag vägrade ta emot talriken och försökte gå vidare, en annan lärare kom och det hela slutade med att jag satt och storgrät över min talrik ,där två kycklingvingar låg, och hatade hela världen (i efterhand så skäms jag något enorm men just då var jag hatisk).

När jag kom hem så pratade jag med min mamma, både hon och min pappa (och deras respektive) är jägare, vi kom då fram till en kompromiss: jag skulle inte behöva äta kött i skolan men hemma så kunde jag väl försöka?

Min mamma lade fram resonemangen såhär: Köttet i skolan vet vi ju inte vart det kommer ifrån eller hur djuren har haft det, så det är helt okej att inte vilja äta det. Men hemma serverades det viltkött, djur som levt i det fria och haft ett naturligt liv fram till dagen de dog, de hade dessutom dött en snabb död.

Idag är jag vegetarian på ?heltid? sedan många år tillbaka men jag har inget emot att andra äter kött och jag känner inget som helst förakt för skinprodukter ? skall man döda ett djur så anser jag att man skall använda så många delar av djuret som möjligt ? jag anser att vi har ett ansvar att se till så att det kött vi äter och de produkter vi bär passar in på dessa kriterier.

Med allt detta sagt så vill jag kommentera päls och pälsindustrin ? dessa djur lever sällan i det fria, flera djur är eller är nära att utrotas och man äter inte deras kött!

Jag ser ingen som helst nödvändighet eller några försonande drag gällande päls, idag har vi syntetmaterial och annat som fungerar värmeisolerande och kan hålla oss varma hela vintern, päls är enbart en statussymbol och i ärlighetens namn så är pälskappor i mitt tycket något otroligt fula ? jag kan inte tro att man köper en pälsjacka/kappa för att man tycker att det är fint?

Skall ett liv offras så skall det vara för något meningsfull och det skall ske på ett värdigt sätt- vilket djur detta än må vara, vi skulle aldrig bära en kappa gjord av hund eller kattskin, vi tycker att det är fel med barnarbete men djurplågeri är helt okej?

Jag är så oerhört äcklad av inställningen att djur bara är djur!

 Djurplågeri bakom nya pälsmössan (aftonbladet.se)

När jag var sex eller sju år gammal föll min bästa kompis ned från ett plank och slog upp ett djupt jack i pannan, såret var rätt djupt blödde rejält och när hon förde händerna upp till jacket så smetades blod ut över hennes ansikte och hon såg ut som någon hämtad ur en skräckfilm.

Så fort vi kom upp till skolbyggnaden så utbrast totalt kaos, flera lärare kom springande och mer eller mindre omringade henne (antagligen för att inga andra barn skulle hinna se) och jag knuffades bort och dörrar låstes. Det sista jag hörde var ”vi får ringa en ambulans, hon måste sys!” – sedan blev det tyst och det enda svar jag kunde få ut från lärarna var ”hon är på sjukhuset”.

Jag grät näst intill nonstop fram tills dagen därefter då jag fick veta att hon var okej.

Kort därefter var vi i klassen iväg på diverse rundvandringar, i vår egen hemkommun (Upplands-Bro) som i övriga Stockholm, lärarna förklarade att det var för att vi skulle lära känna vår hemmiljö och vår historia. Vi besökte vikingagravar och fick lära oss om begravningsritualer, vart efter vi besökte den ”vanliga” kyrkogården och fick höra om självmördare som inte fick begravas innan för kyrkans murar. Vi besökte galgbacken och fick veta hur en hängning utfördes – min fobi eskalerade och blod blev synonymt med smärta, ångest och hjälplöshet (någon slags tanke om att när blod spilldes så låg det ”ondska” bakom).

Året senare (eller var det kanske två år senare?) så besökte vi medeltidsmuseet, där vi fick lära oss om straff och tortyr, vi fick bland annat lära oss om hur man använde kvarnhjul för att först krossa varje ben i ”brottslingens” kropp för att sedan tvinna den sargade kroppen runt hjulets ekrar och därefter lämna denna för att långsamt dö. Just när guiden började sin utläggning om hur brottslingar kunde få fingrar och händer avhuggna eller brännmärkas så kände jag en skarp metalsmak i munnen och en ”vit smärta” spred sig genom hela min kropp.

Jag är idag vegetarian och kämpar fortfarande med min fobi (för några dagar sedan var jag på väg att slänga en två månader gammal kastrull för att en insekt drunknat i den), men det har blivit bättre – en period var min fobi så pass stark att jag hade svåra problem att ens se på blodådror utan att känna äckel och obehag – när vi sedan hade tema i högstadiet om ungdomar och ångest och en utav ”informanterna” berättade om hur hon brukade skära sig för att lindra smärta så mildrade detta inte direkt mina symtom – blod, lidande och hjälplöshet fördes ytterligare en gång tätt samman.  

Men jag lärde mig tillslut att undan för undan ”avtraumatisera” min fobi, blödde någon gick jag och hämtade ett plåster – jag läste massvis (och kollade på många TV program) om historia och religion för att försöka förstå varför människor handlat som de gjorde – så fort jag fick bort begreppet ondska (som förresten är ett teologiskt ord som alltså tillhör religionen och inte borde existera för en ateist) så blev min fobi mycket mera hanterbar och i dagsläget har jag egentligen mest svårigheter med blod i filmer och dylikt där jag helt saknar kontroll över vad som händer (antagligen relaterat till den hjälplöshet jag kände när min kompis föll och allt jag kunde göra var att vänta).

Fobier är inte som man kan skrämma bort utan är något man måste lära sig att kontrollera, eller snarare att få kontrollen över – för mig så var det bristen på kontroll som anlade min fobi och återskapandet av kontroll som mildrat den. Alla ni som tvingar er själva, era barn eller era vänner att stå öga mot öga med sina fobier riskerar att göra det hela värre – myrsteg är vad som krävs!