För er som inte förstått det har jag alltså INTE slutat blogga, utan kör för fullt på www.metrobloggen.se/emmaha dit du kommer automatiskt om du klickar HÄR. Mycket nöje!

Nu mina vänner är det äntligen dags för den stora RE-LAUNCHEN av min blogg, på den nya adressen www.metrobloggen.se/emmaha
(för Emma Hå). Jag tackar för ett trevligt bloggår här, och ber er att istället kolla in min nya blogg med fler inlägg, större bilder, mer mode, fler roliga länkar och organiserade kategorier. Vi ses där!

Kramar Emma

PS. Självklart kommer denna blogg att finnas kvar under den gamla adressen så man kan smita hit och tjuvläsa gamla inlägg. Ja, JAG tycker sånt är kul iaf =)

Jag skulle suttit och skrivit en tenta nu, men jag mår alldeles för dåligt. Återfall?

Och om ni råkar se en biege ull-trenchcoat med vida fjärilsärmar/pingvinärmar, säg till mig ja?

Vill bara ge ett par bilder från RePe, som ett vackert avslut på denna blogg. Håll till godo!

En recentior lär sig kasta capsyler på Capz-stationen på Avenyn.

Vi måste ju såklart visa den rätta tekniken.

Eftersom bilen som skulle rullas uppför backen hade åkt hem, så rullades ReKo istället. Jag är den handikappade i svart tröja i utkankten av bollen.

En mycket koncentrerad halva av en Capz-cirkel.

Sköna jävlarna Filimon och Ped6-Therese på bowlingen som jag missade på grund av de förbannade streptokockerna.

Backracet i Mongokampfen. För vissa gick det bra och för andra gick det mindre bra.

Jag ber verkligen tusen gånger om ursäkt till mina trogna läsare för bloggtorkan den senaste veckan. Jag har inte vart mitt vanliga idé-sprutande jag, och dessutom har jag varit väldigt upptagen.

Jag fick en rejäl sväng av halsfluss i lördags och låg i hög feber i tre dagar, orkade inte ens kolla på TV ordentligt. Så fort jag orkade googlade jag lite och ”fick” plötsligt en massa konstiga och farliga följdsjukdomar, typ halsböld och struplocksinflammation. Det enda som jag verkligen fick var dock den vanliga förkylningen som följer i spåren av det mesta jag får nuförtiden.

Jag har dessutom haft fullt upp med nollningen och har nu slutgiltigen en tenta imorgon. Jag hoppas att detta samlade förlåtesle-tiggande räcker för att både förklara och ursäkta min förvirrande frånvaro.

Jag ber er dock att hålla ögonen mycket öppna, för på måndag kommer jag att byta blogg. Ny design (som dock inte är helt klar än, behöver Sandra!) och ny fräsch start på året. (Ja, mitt nyår börjar i september, got any problems with that?). Bara så ni vet.

Sånt här får mig alltid att gråta. ALLTID. Var ju tvungen att kolla in det senaste tillskottet på toplistan. Och jag blir lika ledsen som jag alltid blir när unga människor råkar ut för sådana tragedier. Fyfan vad världen är orättvis.

Man ska inte döma någon efter utseendet, och inte heller efter hur personen framställer sig själv, inte hur personen uttalar sig, inte efter personens åsikter. MEN HUR FAN SKA MAN DÖMA FOLK DÅ?! Efter hur ”de ääär”. Jag men vad man gör visar ju hur man är? Gör man det man vill är visar det vad man är och gör man det andra vill visar man att man inte är så mycket alls. Så ursäkta om jag dömer folk efter första, andra, tredje, tionde, hundrade intrycket då!

Medan jag försöker återhämta mig från min hemska sjukdom kan jag ju inte lämna er kära bloggläsare i sticket. Här är något som kommer att få er att skratta ända tills jag kommer tillbaka.

Det är beyond fjortisar, över brats, white trash, amerikanska frikyrko-ungdomar, ja till och med mer svårsmält än den fruktade Partille-Johnny. Jag presenterar härmed The Jersey Guido! Det finns tydligen en 11 sidor lång forumdiskussion på Flashback om dessa. Jag dör, i en giftig cocktail av skam och kvävning till följd av för mycket skratt. Något att matcha ihop med ”Amanda Var Det”?

Mina halsmandlar är så svullna att de sträcker sig halvvägs ner till nyckelbenen. Jag lämnar resten åt fantasin.