Varför är det så att när något känns som om det är för bra för att vara sant så är det oftast det. 
För några månader sedan träffade jag en grabb och allt kändes så perfekt! 
Både han och jag tyckte att det vi hade var nästan för bra för att vara sant. 

Dagarna, veckorna, månaderna gick och känslorna blev bara starkare och starkare – livet lekte helt enkelt! 
Men sedan hände något – vad vet jag inte. Men något förändrades. Vi hördes inte lika ofta, sågs inte alls lika mycket som tidigare. Nu var man glad om man sågs en gång i veckan. 

Tankarna satte igång som så många gånger förr… jag insåg att någonting hade förändrats, men VAD?? Sådant här händer inte på en handvändning. Särskilt inte efter bara några månader. 
Jag kände att jag inte alls mådde bra av detta förhållande, så som det till slut tyvärr blev. 
Så för att jag själv skulle må bra var det enda rätta att lämna detta, till en början, perfekta förhållandet.

Jag kan inte säga annat än att det tog emot att ta detta steg. Han hade inget att säga om vad som hänt utan satt tyst. Detta gjorde självklart inte saken bättre. När jag åkte därifrån kände jag en sorts lättnad att det var över. Inte glad – för det var jag verkligen inte – men lättad.

Nu har det gått en månad och jag tror att jag har tänkt på honom varje dag.
VAD var det som gick fel?
HUR kunde man gjort så att allt hade varit som till en början?
VI passade ju ihop!

Ibland skulle jag bara vilja lyfta telefonen och ringa honom. Kanske inte för att jag hoppas på att det ska bli vi igen utan bara för att höra hur han har det. 
Men min stolthet sätter stopp. 
Jävla stolthet!!

Undrar ibland om man någonsin kommer att träffa ”den rätte”. 
Vill ändå inte sluta tro på att den riktiga kärleken finns och att den bara väntar på mig… lyckos han :=)

Kram på er!